Alltså vi ger henne inte napp frivilligt, hon tar Bobbos nappar när hon hittar dem och springer iväg. Ser sjukt gulligt ut!:)
Tidigare i livet har jag tänkt att om jag någonsin skulle skaffa barn så skulle det vara för att jag råkade bli med barn av misstag. Den risken var aldrig särskilt stor och blev obefintlig när jag lämnade killar bakom mig för gott. Nu blev vi istället med valp av misstag men ett sådant himla fint misstag! Tycker jag oftast iallafall..
Lilla Majken, så gullig hon är med sin stora ögon och ena örat som håller på att resa sig. Hon är ju då en frops, en blandras mellan fransk bulldog och mops.
Vi hade pratat om att skaffa hund någon gång framöver i livet och jag hade tänkt att det vore fint att Bobbo får växa upp med djur. Jag är dock verkligen ingen hundmänniska, föredrar katter men efter att ha haft världens bästa katt, Trulsa, (Bobbo heter till och med Truls i andra namn efter honom), har jag känt att jag nog bara skulle jämföra andra katter med honom. Så vi hade beslutat oss för hund, men inte just nu.
Camilla, min svägerska, vän och sambo (eller nästansambo då, vi bor ju på olika våningar) hade också pratat om hund men inte så akut-nu, utan mer någon gång fast kanske mer snart än vi tänkt. En pikant liten detalj som bör tilläggas här är att jag bröt armen i somras, fick sövas och opereras och det här var rätt strax efter det. Dagarna efter operationen var fruktansvärda, hade så himla ont. Detta var nog på dagen som det hade lagt sig något; med andra ord så var jag rätt glad samt åt fortfarande morfin (en annan detalj som bör vara med i sammanhanget).
Camilla kom exalterad upp till oss och berättade att hon hade hittat en hund som de ville ta hand om. Denna lilla hund hade även en syster som också hon behövde ett hem och ville inte vi också ha en hund nu då? Tänk vad fint om de kan fortsätta få vara tillsammans! Visade bilder. Kan NÅGON titta på bilder på djurbebisar man kan få ta hand om och säga nej? En sak som är säker är att någon som börjar känna sig lite glad igen efter att ha haft gravt ont samt då; äter morfin samt älskar allt smått och gulligt kan det INTE. Särskilt inte när det skulle bli att syskonparet skulle separeras om inte vi tog oss an den andra lilla valpen.
Strax därefter hade vi en helgalen liten Majken hemma, och hennes bror på undervåningen.
Jag är ju då föräldraledig samt har en skadad arm som jag inte kan röra helt ännu och inte heller belasta som jag vill. Och nu är jag själv med en 15 månaders bebis och en valp hemma om dagarna, haha, det är som en komedi:D Om man ser det utifrån iallafall. Men nä, det är rätt fantastiskt faktiskt att vara mitt i det också. Mitt lilla bebisgäng.
Bobbo och Majken är beeesatta av varandra, båda försöker fortfarande lite lista ut hur den andra funkar, Majken behöver lära sig mer att Bobbo inte är en valp och Bobbo behöver lära sig mer att Majken inte är en leksak man kan bära runt eller peka ut kroppsdelar på (framförallt inte i ansiktet vilket är en favorit). Men de är så himla söta tillsammans! Hänger typ hela tiden och kan springa runt och leka hur länge som helst.
Och det är så fint också att sedan när valparna blir äldre och komma vara hemma själva lite mer om dagarna så kan de vara tillsammans (förutom när Majken löper då) istället för helt ensamma hemma.
Känns fortfarande overkligt att vi har en hund i vår familj, men så himla fint att vi har det. Längtar tills hon är vuxen rätt ofta haha, trodde inte det skulle vara sååå mycket jobb med valp! Men hon är definitivt ultragullig nu med,
