Bär Bobbo var en minibebis skrev jag en krönika i tidningen Mama, den publicerades i nummer 8 2019, för att vara helt korrekt. Den handlar om ett ämne jag fortfarande brinner för så jag tänkte att mm, den får ju vara med här:) Krönikan handlar om det här med att skaffa barn när man är två kvinnor och lite om omgivningens respons på det. Kan tänka mig att många tror att det nuförtiden är samma sak oavsett vilket kön barnets föräldrar har men nej, förutom tillvägagångssättet (oftast iallafall, finns ju såklart även heteropar som använder sig av insemination eller ivf) så är det en del andra saker som skiljer sig åt också. Som skapar frustration.
”På ena sidan av mig i sängen ligger hon och andas djupa, lugna andetag, på min andra sida ligger han med sina små. Min fru och min son. Det är ingen självklarhet att det är just vi som ligger här. Blod, svett och tårar förde oss hit. Det var värt det.
Hon är den vackraste kvinna jag någonsin har sett. Första gången jag träffade henne hade hon precis blivit tillsammans med min vän och kollega. Att det skulle bli vi var en rätt smärtsam process, men det fanns inget alternativ – det var rätt uppenbart för oss båda. Hon är den bästa mamman jag vet och då räknas hon inte ens som hans mamma på pappret, hon har nämligen inte adopterat sitt barn ännu. Hon har inte kunnat adoptera honom för faderskapsutredningen är inte nedlagd ännu, först när den är utredd och nedlagd så kan vi starta upp adoptionsprocessen så hon även på pappret blir förälder till honom.
Som läget är nu kan jag dra iväg med honom om jag skulle vilja, hon skulle även hon kunna lämna oss utan att behöva stå för något. Som läget är nu skulle jag kunna dö och han skulle stå föräldralös, på pappret. Jag har varit på familjerätten, jag har svarat på frågor som om jag haft sexuellt umgänge med någon man runt datumet då vår son kom till. Jag har även gett dem papper från kliniken i Danmark där han blev till, där det klart och tydligt står att han skapats med hjälp av könsceller från en anonym donator; det finns ingen pappa. Alla vet det, ändå skall utredningen göras.
Hon, min fru, hans mamma. Som får svara på frågor om hon skall vara pappaledig, från personer som tycker att de är lite roliga och härliga och tar allt med en nypa salt. Hon, som liksom jag, får svara på enträgna frågor om pappan, hur ser pappan ut? Vart kommer han ifrån? Det finns ingen pappa, får vi påpeka gång på gång. Vem håller på att fråga ut en person som nyligen fått en organtransplantation om hur donatorn till organet såg ut egentligen? Det är samma sak här, det är en donator det handlar om, och oftast behöver man inte fråga något om donatorn överhuvudtaget. Vi är djupt tacksamma att han donerade sina spermier, men efter att vi köpt dem skiljdes våra vägar åt.
Hon, mitt livs kärlek. Hon som stod vid min sida i hela den evighetslånga processen det tog oss att skapa vår underbara son.
På min andra sida ligger han, hans lilla hand söker sig till min arm. Han är det finaste jag någonsin gjort. Två år och sex inseminationer. Enligt tidslinjen och siffror tog det så lång tid för oss att göra honom. Men de där åren hade fler dagar än några andra år någonsin har haft, de där sex försöken omgärdades av så mycket hopp och förtvivlan att de rimligtvis borde varit tusen försök. Jag tror inte att någon som inte kämpat för att få barn kan förstå hur lång tiden blir.
Under tiden som man kämpar för att få sitt barn hör man hur HBTQ-personers rättigheter reduceras världen över. Helt plötsligt får man stena homosexuella i Brunei till döds, helt plötsligt utsätts Pridefestivaler i Sverige för attacker. Samhället var väl alldeles nyss på väg att bli ett öppnare sådant?
Så helt plötsligt, två streck istället för ett på graviditetstestet! Helt plötsligt ett frö i magen, ett frö som var du som nu ligger här bredvid mig och smaskar i luften.
Såklart är jag livrädd ibland. Hur kommer samhället se ut när du växer upp? Kommer du bli illa behandlad för att du har två mammor istället för en mamma och en pappa? Kommer du behöva svara på frågor om din ”pappa”? Kommer du, som vi nu, behöva förklara för människor som lika gärna kan googla – hur du kom till?
Jag antar att tiden får utvisa hur det blir, men måste såklart tro på att vi går en vacker, mer jämlik och än mer öppensinnad framtid till mötes. För mitt barns skull, för alla barn till samkönade föräldrars skull, för alla barns skull. Det är vi som har ansvar för att den framtiden blir av.
Så en liten uppmaning till alla: Är det två kvinnor som skaffar barn tillsammans så vill båda oftast kallas för mammor om de inte själva anger något annat. Behövs det förtydligas vilken mamma det syftas på så är det lättast att innan mamma bara lägga till förnamnet på den man menar. Och förälder är alltid ett bättre ord än partner när man pratar om relationen till barnet. Föräldrar är faktiskt ett väldigt bra ord tycker jag, är man osäker på vilka benämningar man skall använda – om den ena föräldern är ickebinär till exempel – funkar oftast det finfint.
Ord kan verka så små men blir så stora när de används fel.
Jag tittar på mina personer bredvid mig i sängen, jag tänker på min fina bonusson som också är min person, och jag är så lycklig att jag får ha just er i mitt liv. Jag kommer alltid fortsätta kämpa för oss om och när det behövs, försvara våra rättigheter, och göra vad jag kan för att vi skall slippa höra ordet ”pappa” om donatorn.”
