Mammor – Anitha Schulman
anithaschulman78

Anitha Schulman

Mammor

Varför är vi så tråkiga i vår natur. Lättkränkta och dömande? Säg inget annat. Hela livet är emot oss så fort vi blir mammor och vi gör minsta lilla för att sätta dit varandra och trycka till. Så tro inte att jämställdhetsfrågan bara är manlig kvinnor är så hopplösa mot varandra. Vi måste faktiskt skärpa oss och tvätta bort alla mammafördomar mot varandra från våra sinnen. Det gäller mig och det gäller dig. Även om du inte tror det. Vi är klyschor av oss själva.

Häromveckan var jag på en tillställning och jag har alltid barnvakt på tisdagar så då passar jag på att göra all man behöver få uträttat utan barn. Hade dock helt missat att den här tillställningen var barn välkomna. Självklart blev jag direkt ifrågasatt.

– Men var är ditt barn?

– Hemma med barnvakt.

– Men hjälp saknar du honom inte då?

– Nej faktiskt inte är med honom nästan hela tiden och han skrek nästan hela natten. Så det är ganska skönt att få lite egentid.

– Aja det är andra barnet…

(Där orkade jag inte “försvara mig mer” utan höll med).

Träffade senare en annan mamma som såg helt förstörd ut för att jag gick utan barnvagn och undrade var barnet var? Hemma med barnvakt förklarade jag igen. Hon tittade bekymrat på mig och sa, men ammar du inte. Jag förklarade att jag sinade tidigt. Hon tyckte synd om mig. Jag fattade inte riktigt varför. För mig är det ärligt talat ganska skönt att inte amma men det är rena synden att erkänna det och alltid behöva försvara det. Jag är alltså en lite mindre kvinna än en ammande eller?! Vad an ömkan?

Träffade en tjejkompis som är singel och barnlös häromdagen och hörde mig själv säga klyschan “alltså jag fattar inte vad jag gjorde innan barn hur såg mitt liv ut egentligen”. Hon svarade så där urskönt och superärligt som bara hon kan. Jo du var ute till fem på diverse nattklubbar, träffade en snubbe och pippade hela tiden det var därför det blev barn. Ja precis så var det ju, ungefär.

Jag tror generellt alla fördomar finns för att man kanske har en sorts “purityskam” att man lite vill “varumärkestvätta” sig själv och sitt tidigare liv. Samt att det beror på att mammaskapet är så lätt att vara expert på. Att man tror att man har kontroll och makt och “mitt sätt att göra grejer på är det som funkar”. Men man kan inte mer än möjligen styra sina barn lite. De föds med en personlighet men de går inte att formge och prägla mer än generell styrning. alla familjer och familjesituationer ser olika ut, liksom livsval och det får man inte glömma. Även om det är svårt ibland.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
anithaschulman78
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Marie

    I det stora håller jag med dig gällande mammors hårda dömande av varandra. Det är i grund och botten helt värdelöst men ibland kan man inte låta bli att trilla dit själv. Kanske har det med avundsjuka att göra? Vad vet jag.
    Anledningen till att man ibland ifrågasätter eller undrar kanske också har att göra med att det är olikt ens eget tänk och ens egna självklarheter. Min bästa vän blev mamma nu, hårt arbetande advokat med världens härligaste personlighet. Hon lämnade utan problem hennes barn över natten när hon var 5 veckor medan jag fortfarande inte kan förmå mig att lämna mitt barn än och hon är 1 år. Och tro mig, egentligen vill jag men katastroftankar och en självuppoffrande del av mig klarar det ej. Jag unnar henne allt hon vill göra och stöttar henne fullt ut, men i min värld är det science fiction att lämna mitt barn efter 5 veckor. Så allt kanske inte är ett elakt ifrågasättande utan bara ett frågande. Man kanske helt enkelt bara är olika.
    Sen kan man inte komma i från att bli lite… ja, kanske avundsjuk när offentliga personer är snygga, fixade, plåtade, festande, framgångsrika, glada och till synes nästan provocerat bekymmerslösa när man själv går omkring i mjukbyxor, okammad, med knapp föräldrapenning och undrar hur de orkar och hur fan folk tid att träna? 😉
    Kram

    1. Johanna

      Precis så känner jag oxå, kunde inte sagt det själv!

      Och jag erkänner, i mitt fall handlar det i grund och botten om lite avundsjuka.
      =\

  2. Sandra

    Jag ser att du återkommer till “jag sinade”, jag vill inte lagga skuld eller racka ner pa att du valde att inte amma langre an du gjorde, utan snarare patala ett fel. Amningen fungerar pa demand och supply basis, med andra ord, om man borjar introducera ersattning till sitt barn (som du skrev att du gjorde) i stallet for att helamma, klarar aldrig kroppen att stalla in exakt hur mycket mjolk den behover att producera, utan borjar skicka signaler till hjärnan om att dra ner pa tillverkningen av brostmjolk eftersom den inte behovs, varpa det kan se ut som man sinar.

    1. anithaschulman78
      anithaschulman78

      Nja. Båda mina barn är ju födda tidiga. Så det har varit ett krav att båda ska ammas och få ersättning för att få maximalt med skydd som de behöver i börja. Och inte tappa i vikt. Så det var viktigt för deras överlevnad. Penny halvammade jag och körde flaska i fem månader drygt. Så jag är inte helt med dig. Försökte med TA också efter det tog slut men det kom inte igång igen.

    2. Viktoria

      Det är en myt att alla mammor kan amma hur mycket och länge de vill. Jag har ett helt gäng barn som jag inte kunnat amma som jag önskat. Tro mig, jag har provat allt, sökt hjälp och fått hjälp men utan något bra resultat! Med några barn har det blivit inläggning och sondmatning och redan då har man satt sitt egna behov av att amma före sitt barns bästa.
      Och för de som tror att alla barn helammades av sina mammor förr, fråga runt lite i släkten! Min morfar ammades av en granne, min mamma fick ersättning och de var långt ifrån ensamma om sina öden.
      Idag finns det bröstmjölksersättning för de mammor som inte kan amma, för barn som inte kan amma och för de som av en eller annan anledning väljer att låta barnet flaskmatas. Tänk vad skönt att vi har den valmöjligheten!
      Jag är så less på att så många ser ner på de som inte ammar eller som går över till flaska “för tidigt” och att det alltid ska skuldbeläggas.

  3. mor

    Kanske ser det ut som att du och alla andra kändismammor är borta ifrån era barn hela tiden?
    Man tänker hur kan de ha tid att styla sig, sminka sig, podda, blogga, instagramma, träna, gå på event, fester och middagar osv när de har små barn. Ni ser ju ofta helt fantastiskt snygga ut och är drivna karriärskvinnor, men att välja outfit varje morgon tar tid och om jag hade kunnat dragit tillbaka klockan så hade jag lagt mindre tid på mig själv, inte slängt in min bäbis på dagis så jag kunde starta ett företag, alla egogrejer, pressen att ligga på topp, jag hade dragit ner på allt med 50% och tagit det lugnt med barnen, inte brytt mig så mycket om det andra, som man just kommit ifrån, total frihet och party och jobb och kompisar och utseendefixering. Jag var 23 år och alldeles för ung för barn, jag såg mig själv och mina behov före deras en del gånger. Den tiden framför spegeln, bytandes kläder stressig och svettig med missnöjda barn som gnäller, jag skulle ha skitigt i det och gosat i soffan istället men det fanns inte på kartan.

    Hur som, vi kommer klaga och döma varandra i all oändlighet, vi är en bunt pms:iga judges helt enkelt, alltså killarna kan vara bra bitchiga också mot varandra, men inte så mycket över pappa rollen, än.
    Jag hade aldrig vågat vara känd och ha barn, fy alla ni verkar ju ständigt få skit, och ibland så åker de små hornen ut men oftast när man själv inte är på topp, skönt att fokusera på andras ev brister då,

  4. J

    Säger bara: nöjd mamma = nöjd bebis!!
    Alla gör och känner så olika. Behöver man ju absolut inte bli påhoppad för, skärp er!

    Tack Anitha för en underbar och framförallt ärlig blogg. Älskar den!
    Du har (omedvetet såklart;) ) hjälpt mig väldigt mkt i min krångliga och jobbiga amningssituation. Tack för det! KRam

  5. Bee

    Bra inlägg! Håller med. Jag vart ifrågasatt åt andra hållet, folk sa att mitt barn styrde mitt liv och på senare år att det är synd om mitt barn för att det inte blev några syskon gjorda. Folk störde sig på att vi skolade in sent etc. Det var både män och kvinnor som inte fattade att vi trivdes, alla tre…

  6. moa

    Bra skrivet, tycker jag. Jag har själv inte barn ännu, men även jag känner av mammors martyrskap och dömande väldigt ofta. När man inte har barn får man ständigt höra och läsa om hur tufft och svårt det är, vilket jag absolut inte betvivlar, men man får också ofta höra att det är något man absolut inte kan förstå innan man får barn själv, på samma sätt som man inte kan förstå hur hela livet förändras när man får sitt älskade barn. Trots att jag tidigare har arbetat med mammor och deras barn på ett boende åtta timmar om dagen, har varit nanny till två små barn, och ständigt får höra på mammors klagosånger, kan jag alltså inte förstå hur jobbigt det kan vara. Trots att jag har småsyskon och andra familjemedlemmar som jag älskar så att mitt hjärta nästan brister och som jag skulle dö för så kan jag inte förstå hur det är att älska någon så mycket. Det är det jag ständigt får höra. Det är tröttsamt och det är ett onödigt sätt att få personer utan barn att känna sig utanför. Jag förstår att det för det flesta är det största som händer i livet. Jag FÖRSTÅR även om jag inte har varit med om det själv. Det andra jag vill kommentera är ordet “barnlös”, som du använder i det här inlägget. Nu vet jag ingenting om din väns situation – kanske är hon för gammal för att få barn, kanske kan hon inte få barn av någon annan anledning eller så kanske hon har valt att inte skaffa några. Kanske sörjer hon att hon inte har några barn. I så fall kanske det känns okej för henne att etiketteras som “barnlös”, men kanske inte. Själv är jag 35 år och hoppas på att få barn inom de närmaste åren. Hittills finns inget som pekar på att jag inte ska kunna få det, men jag har ändå blivit personligen omnämnd som barnlös vid flera tillfällen, något som har fått mig att totalt rygga tillbaks. Vad betyder detta ord? Skulle man kalla en 25-åring barnlös? Nej, men bara för att man råkar vara i en ålder då de allra flesta runt omkring en har barn så får man en etikett som enligt mig låter både sorglig och normativ. Du är inte bara en kvinna som inte har fått barn än. Du är barnlös… Som sagt, jag vet inget om din väns situation, och hon kanske identifierar sig som sådan, men jag tänkte att det är värt att nämna som en påminnelse till dig som ofta skriver om dessa ämnen och har väldigt vettiga åsikter. Tack för en kul och bra blogg!

  7. Carro

    Här kommer ytterligare ett tabubelagt ämne: jag tycker att det är supertråkigt att vara själv med min bebis långa dagar… Det är mysigt och kul i korta stunder men inte alls som jag hade tänkt mig… Jag längtar helt ärligt efter att min man ska vara pappaledig och jag ska få jobba och träffa min unge på kvällar och helger.. Vad göra åt det här liksom? Det lär ju inte bli bättre eftersom jag har känt såhär sen dag ett och i snart fem månader…

    Jag älskar mitt barn, tar hand om honom, ger honom det han behöver i princip dygnet runt och är en tillräckligt bra mamma men fan vad jag njuuuuter de gånger jag får egentid!

    1. Anette

      Min grabb är 3 år nu och har en bra relation till både mig och sin pappa 🙂
      Precis som du beskriver så tyckte jag också att det var riktigt tråkigt att vara själv med honom när han var bebis och vid 9 månader började jag att jobba 60% (3 dagar/vecka). Det var min räddning. Jag blev glad av att vara på jobbet och började att uppskatta våra dagar hemma också.

      1. Carro

        Tack för peppande svar! Jag ska gå tillbaka till jobbet när vår grabb är 9 mån också.. Och då ska hans pappa vara hemma lika lång tid.. Det ser vi båda fram emot!

        1. Anette

          Bara till att räkna ner tiden 🙂

          Jag gillar verkligen barn och tycker att det är hur kul som helst att vara hemma med 3-åringen nu på lediga dagar. Vi lagar mat, bygger lego, ser på film, läser böcker, pratar om ditten och datten osv

          Jag har alltid tyckt om barn men bebisar ger jag inte mycket för (det ser värre ut i skrift än i mitt huvud).

          Nu är jag gravid med BF i mars och denna gången kommer jag att få ta mesta delen av FL ensam pga av jobb och ekonomi men hoppas att det går bra när jag även har stora grabben att umgås med.

  8. Emma

    Jag är av principskäl alltid på kvinnors sida men jag måste ändå får säga detta. Har du aldrig tänlt på att det kanske faktiskt ÄR lite skevt (inte ditt fel utan snarare det samhälle vi lever i) att du är i sådant stort behov av egentid? Denna ständiga egentid aom alla föräldrar desperat jagar efter. Vissa kan fixa det lättare än andra (oftast med hjälp av pengar). Varför kräver föräldrar att livet ska fortsätta som vanligt när ma får barn? Det är inte som vanligt inte ens i närheten. Men det var man väl med på när man bestämde sig för att skaffa/behålla barnet? Man har blivit mamma till en liten människa som har flera olika behov. Ett av behoven är så debatterad så att man nästan inte vågar säga det. Men here it goes. Anknytningen.

    1. anithaschulman78
      anithaschulman78

      Men menar du att anknytningen blir sämre för att jag inte är med mitt barn under åtta timmar i veckan?! Sen klagar mammor på att “barnen är så himla klängiga och det bara är mamma som duger” wonder why? När kommer papporna in i bilden? Återigen martyrskap och tilltryckning. Hårdvaluta i mammavärlden.

    2. Bee

      Men vadå anknytningen, den där teorin är överdriven. Barn kan knyta an till fler än sin mamma. Och även om du inte har det behovet eller förståelsen till att folk vill ha egentid för att ladda upp så kan du väl åtminstone acceptera att människor gör olika. Att skuldbelägga andra mammor (aldrig pappor) är skit helt enkelt.

    3. Ellen

      Håller helt med dig Anitha! Sen KAN jag inte låta bli att kommentera det här med anknytningen… Det är ju liksom inte i alla länder man har lagstadgad rätt att ta ut mammaledighet lite som man behagar och dessutom FÅ BETALT while doing it. I den hårda kalla verkligheten utanför lilla trygga Sverige så är det inte sällan så att man varken har rätt eller råd att vara hemma så länge som man kanske egentligen skulle vilja. Och att barn i dessa länder skulle må sämre än oss svenskar pga svårigheter att knyta an till sin mamma tror jag är fel. Och Carro – du är inte ensam! Jag känner många gånger som du! Om det är till någon tröst så har min mamma erkänt att hon också kände så under mitt första år och vi har världens bästa relation (och har alltid haft)!

      1. anithaschulman78
        anithaschulman78

        Ja har verkligen tänkt på det där så många gånger. Hur fucked up hela världen måste vara. Alla som bara får vara hemma i tre månader. Eller de mammor som kanske är fysiskt sjuka och inte kan ta hand om sitt barn. Hon älskar då och knyter då an till barnet sämre än en frisk mamma. Eller?! Vad händer med barn i kuvös? I Latinamerika så är väl deras ord för moster “den andra mamman” typ för det är väl så det ska gå till ifall mamman inte kan ta hand om barnet eller helt enkelt alltid finnas där som ett support oavsett vad. Låter osunt. Usch. Stackars barn.

Comments are closed.