anithaschulman78

Anitha Schulman

Annons

Missfallsskammen

Namnlöst

 

Foto: Mama

 

Jag har ju pratat om det här så många gånger. Nu senast i sista numret av Mama. Men det är fortfarande så tabubelagt allt kring missfall. Att missfall är lika med misslyckande. Varför då?

Ordet i sig är ju missvisande i sig men, men det är ju kroppens sätt att självreglera ifall något inte står rätt till och även om sorgen är djup där och då så är det ju trots allt för en bra sak. Det får man inte glömma.

När jag pratade om det här för fyra år sedan innan Penny kom till så var ju fortfarande många människor som trodde och pratade offentligt om att missfall var kopplat med något fel på mammans leverne eller fertilitetskvalité. Skuldbeläggningen på mödrarna var enorm. Där har det som tur vad lättats upp idag upplever jag det som. Tack för det genusdebatten och IVF-öppenheten. Men jag tror fortfarande den egna skulden är enorm. För att inte tala om sorgen.

Första gången jag fick ett sent missfall i vecka 11 var sorgen fruktansvärd. Men jag bestämde mig där och då att inte göra det ”för stort” för mig. Man får liksom inte skapa en identitet i sorgen. Sörj – ja men gå vidare fort. Även om det smärtar så spring därifrån. Bearbeta med distans. Vissa saker, blir faktiskt bättre att bearbeta med lite avstånd då det av någon anledning inte blir lika sentimentalt och det går liksom att hantera det bättre.

De flertalet efterkommande gångerna jag fick missfall så valde vi faktiskt att adressera det  – absolut. Men inte göra något överdrivet stort av det. Ett konstaterande för oss själva och inte mer med det.

Sen är det såklart svårt för vissa kompisar som aldrig haft missfall att hantera det på ett värdigt sätt. Men berätta för dem att du kommer säga till ifall du vill ha medlidande. Vill du bara prata objektivt om det är det DU som bestämmer det. Ett medlidande kan lätt bli ett omedvetet skuldbeläggande. Vill de fråga frågor om det så måste du vara okej med det annars får de fråga någon annan.

Men jag pratade med vissa icke missfallsdrabbade vänner om det och vi identifierade var ju på ett sätt lika överjävligt att vara superfertil och springa på abortkliniker eller alltid äta dagen efter piller när man inte vill bli gravid som att vara den som förlorar önskade barn. Sorgen är på något sätt lika. Ingen kan av olika anledningar behålla.

Vi har ju ett sådant riskfokus i Sverige och pratar om risker hit och dit. Jag tror att det stigmatiserar vad som helst. Skapar onödig stress på förstagångsmammor som är missfalls-risk-rädda och rädda för allt. Det kan man ju säga med facit i hand gravid omgång två. Den riskrädslan gör graviditeten 50% oskönare första gången. I allt från pluset på stickan till förlossning. 50% är alltså bara psykologisk stress av olika slag kan jag konstatera för egen del.

Om man klyschigt nog skulle börja slappna av och zooma ut lite och se det som en ”världsig sak” som Karlsson på Taket skulle sagt. Då blir det inte heller så farligt. Alla som går på gatan på vår jord är producerad av en mamma och en pappa. Så allt är möjligt med andra ord och allas omständigheter är individuella. För egen del tänkte och tänker jag lite ”worth waiting for”. Penny var liksom värd att vänta på helt klart precis som denna i magen och det lika underbara som hopplösa med livet är ju att man inte kan planera något.

Kommentarer
anithaschulman78
  1. Karolina

    Hej Anitha!
    Tycker det är jättebra att du tar upp detta, vilket jag också själv gjorde på min blogg för ett par dagar sedan! Vi fick ett fördröjt missfall i november förra året och jag är en av dem som inte fick ett så bra bemötande av vården… De tyckte att vi skulle ha väntat med att ha försökt att bli gravida eftersom jag precis hade slutat med mina p-piller. Att det kunde ha varit det som orsakade det hela. Den känslan var inte så rolig att ta med sig hem. Dock kunde jag ”skaka av mig det” ganska så snabbt, men det berodde nog mycket på allt jobbigt som kom efte,r med 2 medicinska aborter och en skrapning innan allt blev bra igen. Jag har varit ganska öppen med allt det här och när man har pratat med folk så har många berättat att de också fått missfall. Många av dem har aldrig sagt något om det tidigare och frågan jag har ställt mig efteråt är varför?
    Därför tycker jag att det är så skönt att du också tar upp frågan och är så öppen med era erfarenheter! Jag tror att det kan hjälpa många andra i samma situation.
    Lycka till med förlossningen och ha det så gott!
    Med vänlig hälsning
    Karolina

  2. Kristina

    Jag håller med dig om hysch-hyschandet kring missfall och att ingen egentligen pratar om det förrän det faktiskt inträffar. Ett missfall ok, det tillhör det normala får man höra, men två, tre, fyra eller liksom jag – med fem upprepade missfall alla i v7-11 (tre stycken bara det senaste året) utan barn. Då blir man plötsligt del av av promillegruppen och om ska man tro statistiken, dömd till 99% risk för fler missfall.

    Att missfall är kroppens sätt att självreglera håller jag däremot inte alls med om. Även om den vanligaste orsaken är genetiskt fel, så finns där flera andra orsaker som spelar in och trots att fostret är helt friskt blir det ändå missfall. Oerhört svårt att acceptera.

    Sitter man som jag med över 50 sidor av blodprovsrapporter, immunförsvarstester (NK celler), hysteroskopiunderökningar etc samt även fått bekräftat att de foster som efter missfallet testats för kromosomfel (friska flickor allihopa) så är det en klen tröst i att ‘det var ändå för det bästa’. Sorgen och frustrationen är enorm och hänger som ett tungt moln över en i allt man gör. Hur många missfall på raken ska man orka gå igenom och fortsätta kämpa och tro?

    För min egen del har jag som tur är lätt för att bli gravid och är långt ifrån att ge upp. Men jag kämpar med sorgen dagligen och varannan månad tänker jag ‘ja, detta hade varit XXs födelsedag..’

    Jag har lovat mig själv att skriva en bok om upprepade missfall efter att jag har min efterlängtade bebis i famnen och tagit mig igenom min kamp. På svenska finns ingen sådan bok idag och det senaste året har jag hittat och läst allt jag nu har (ofrivillig) kunskap om på nätet och i engelsk litteratur.

    Uppskattar ändå att du tar upp ämnet igen. Oerhört viktigt att lyfta fram och stödja dem som går igenom sorgen av ett missfall.

  3. Annika

    Tack! För att du pratar om det och dina ord ger mig verkligen tröst. Jag känner iallafall igen mig i mycket av det du skriver och tycker du har ett klokt förhållningssätt till allt, som jag ska försöka att anamma. Tack igen. <3

  4. Mrs H

    Tack för att du skriver dessa kloka ord. Fick mf för ca 10 år sedan, hade sedan tre fullbordade graviditeter. När det inträffade upplevde jag ett fint bemötande från min första barnmorska, ett obehagligt och okänsligt bemötande från en läkare som ifrågasatte huruvida jag överhuvudtaget varit gravid och därefter en överskuggande och inkaplsad sorg. Jag trodde att jag aldrig skulle bli glad igen, och allt kom tillbaka vid inskrivningsamtalen vid graviditet nummer 2 och 3. Sjukvården rycker på axlarna, och har svårt att hantera sorgen. Statistik är det, men sorgen är lika unik och stor för det. Jag hanterade det genom att distansera mig, och tänka att trots det otroligt jobbiga att ”misslyckas” med en graviditet, är det en erfarenhet jag har växt av. Sedan tycker jag att rubriken är bra, en liten del av mig kände skam i all min känslomässiga, hormondrabbade utsatthet. Kram till dig!

  5. Embla

    Jag har liksom du fått flera missfall (det första för ca 10 år sedan och det senaste för ca tre år sedan). Jag känner inte alls igen någon diskussion om skuldbeläggande kring exempelvis dålig livsstil i samband med detta. Tvärtemot var sjukvården redan då det första missfallet inträffade, för 10 år sedan, inne på samma linje som du, nämligen att missfall är väldigt vanliga och att de, i de flesta fall, handlar om ett genetiskt ”fel” som kroppen väljer att stöta ut. Också vänner och bekanta var mycket förstående och det visade sig förstås att flera hade varit med om samma sak. Jag är en person som lätt skuldbelägger mig själv, men när det gäller mina tre missfall har det aldrig funnits på kartan. Tråkigt att höra att du inte har samma erfarenheter angående detta.

  6. elin

    jag har aldrig upplevt den där skuldbeläggningen du talar om, inte heller skammen. jag har aldrig hört talas om att någon skulle ha skämts över att ha fått ett missfall. däremot har jag upplevt att det är svårt att prata om för att det är känslomässigt jobbigt, jobbigt att förlora ett barn.

    1. anithaschulman78
      anithaschulman78

      Har jag nämt någonting om skam? Skuldbeläggandet är väl en del av sorgeprocessen och som jag fick erfara för 4 år sedan trodde vissa kvinnor och män att att missfall var kopplat till mammans leverne. Det var inte så soft.

    2. sanna

      Det har definitivt jag. När jag råkade ut för missfall fick jag höra av en kompis att det var nog för att ”du har oroat dig för mycket under graviditeten, stress är ju aldrig nyttigt”.

Comments are closed.
Annons