Jag har tänkt på det här med curlinggenerationen. Det finns egentligen en aspekt som är ännu mer skadliggörande än att curla. Det är lätt att hyperborstar innan käglan når boet. Men när det inte slutar där. Utan även det som sker efter. Då fortsätter sopandet. Man suddar igen alla spår. Man försöker redigera det som skett och skapar en ”ny verklighet”. Nej men Pelle slog inte det var bara en puff, jag är inte ens säker på att det var han. Jag har svårt att avgöra om man gör det som förälder för sig själv eller för ”Pelle”.
Som att man inte klarar av att hantera verkligheten. Ett slags medberoende. Man både borstar och sopar och tornadon Pelle virvlar vidare och ödelägger allt i sin framfart. För ingen stoppar Pelle, han har ju en ishal polerad bana framför sig och kollisionen är ett faktum. Men mamman låtsas inte se det. Ingen säger ifrån – det bara pågår. Om någon mot förmodan säger ifrån då får man veta av mamman vilken omoralisk grej det är att göra. Hur elakt och cyniskt det är att angripa ett litet oskyldigt barn, som är offer för yttre omständigheter. Pelle curlas vidare. Alltid finns en räddare i nöden vid sidan och Pelle behöver aldrig ta ansvar för sig själv. Mamman har ju sagt det, – att han faller offer för yttre omständigheter. Det är hårt att växa upp.
Jag kan inte avgöra vad som är skadligast, curlandet eller igensopandet av alla spår.
”mina barn och andras ungar”-attityden känner jag är värst. Även om det är fel att få allt serverat så är det bättre att inse det, inse när man gjort fel osv. och kunna dra lärdom från de