Anitha Schulman

Alla som arbetar och älskar sina jobb vet också hur mycket identitet det är i ett arbete. Blir därför bedrövad när jag läser det här.  Det som hänt i Krokoms Kommun sker överallt och oftast hittar man andra anledningar. Ansvariga flyger under radarn för sin egen och andras skull och går vidare obrydda.

Jag minns för väldigt många år sen att när jag var relativt ny i tevebranschen. Så det här är väl ca elva-tolv år sen. Klimatet var hårt och tjejer var på den tiden inte direkt snälla mot varandra och armbågarna var vassa. Alla var din fiende och kontrakten var få och attraktiva. Jag var ihop med en kille som en kvinnlig producent var kär i. Hon ville ta all chanser att jobba med killen och undvika mig. Jag jobbade långt ner i ”tevehierarkin,” på den tiden som produktionsassistent. Självklart visste jag inte om att hon var kär i min kille men hade kanske min aningar om att hon var förtjust i honom. Men brydde mig inte nämnvärt. Hon visste ju såklart att skulle hon få chansen att vara nära honom, så skulle hon ju jobba med honom och hon hade ju anställningsansvar. Därför kunde hon ju såklart välja att inte anställa mig. Men det slutade inte där. Flera år senare fick jag höra att mitt namn satt på någon intern ”svart lista” över folk man inte skulle anställa.

Jag satt en gång på produktionsbolaget i fråga på anställningsintervju för en ny produktion och de som höll i intervjun var nästan jämnårig tjejer. De frågade om jag var labil och hade problem och allmänna samarbetssvårigheter. Jag fattade absolut ingenting, men tyckte det kändes ganska kränkande och förvirrande. Vi hade ju jobbat tillsammans bara ett par månader tidigare då var vi vänner. Andra gamla kollegor kunde komma fram till mig på fester och liksom ”acceptera mig” att de liksom gav mig ”deras välsignelse”. Jag fattade inte vad som hade hänt på några månader. När började gamla kollegor agera som att jag var en utomjording? Varför var det så här och varför fick jag inga jobb på produktionsbolaget längre? Jag mådde under den perioden skitdåligt och alla var ju så rädda för den här producenten så ingen stod bakom mig. Inte ens min pojkvän eftersom han också var i behov av jobb. Det slutade med att jag lämnade tevebranschen helt i några år och jobbade med printmedia och mode. Vilket var SÅ KUL, men mitt yrkessjälvförtroende tog stryk i många år av det där. Jag var uppenbarligen dålig och det var allmänt känt i branschen. Dessutom labil och hade samarbetssvårigheter. Vad hade jag gjort för fel?! De som jag trodde varit mina kompisar maktutövade mot mig. Jag fattade inte vad jag gjort och kunde älta de minsta små arbetsmissarna nätterna i ända. Tills jag kom på att jag nog var tvungen att terapeutiskt arbeta bort det. När jag flera år senare träffade producentens väninna berättade hon att producenten under flera år varit kär i min dåvarande pojkvän och hade av ren egoism och elakhet skapat de här ryktena om mig. Hon älskade sociala experiment och lekar, kanske präglad av de dokusåpor hon arbetade med och tyckte typ att det här var en ”rolig lek”. Alla är ju olika och allt drabbar folk olika. Men många bäckar små kan leda till en å. Hon lyckades verkligen knäcka mig. Jag är så glad att jag lyckades ta mig från branschen, det där tunga året och se att det ”fanns en värld utanför den där bubblan”. Men jag förstår att folk mår mycket sämre av arbetskränkningar än vad man kanske trott. Därför är rättegången om arbetsplatsmobbig otroligt viktig. Vi är fortfarande bra barn som leker vuxna lekar. Samma regler men nya ”skolgårdar” att hantera.