We are all a little weird

Pojken som gav hundögon ett ansikte.

Lillis fick följa med och kolla brudklänningar idag. Där fanns mycket fint…

Idag är jag lite förbannad. Jag hade ett meningsutbyte med en äldre släkting i morse som jag inte är helt nöjd med. Grejen är att denna person är helt underbar och alltid ställer upp som barnvakt till Caspian och syrrans ungar. Det är frid och fröjd på alla sätt, men det är en sak som gnager på mig. Nämligen nyhetssändningarna.

Jag tycker inte att det är helt lämpligt att slaviskt följa varenda nyhetsuppläsning utan att fundera över hur 6 och 8-åringar tar det till sig. För några veckor sen var det Breivikrättegången. Naturligtvis förstår inte ungarna vad det handlar om. Då tar min släkting på sig att förklara om den elaka farbrorn som hade ihjäl 77 ungdommar som inte kunde fly från ön. Jag trodde inte mina öron. Nog kan man skydda små barn mot verkligheten de inte kan sortera än. Efter det följde ett reportage om en kvinna som fått syra hälld över sig av sin man. Hur förklarar man det?? Jag sa ifrån och bytte kanal.

Igår var det dags för brinnande människor och ”dokumentärbilder” från Syrien. När samma bilder visades igen imorse sa jag ifrån igen: MÅSTE vi verkligen titta på det här när ni har ungarna här? Svaret: ”Man kan lägga sig i andras liv hur mycket man vill. Ta inte med dig honom hit då!”.

Nu var det för det första inte min 1,5 mån kille jag menade, utan 6-åringen som låg med stora ögon i soffan och frågade ”hur gick det där till?”, ”blir det krig där?”. Utan att få några tillfredsställande svar. För kan man ge det till en sexåring?? På nyheterna kommer aldrig någon hjälte på en svart springare och tar diktatorerna i öronen. På nyheterna vinner de elaka om man bara tolkar bilderna. En sån världsbild besparar jag gärna alla barn.

För snart 15 månader sedan föddes vår son med hjärtfel. Personalen på Södra BB upptäckte inte felet och det var Pelle som fick tjata för att de till slut skulle lägga Caspian i syremaskinen där de konstaterade att allt inte stod rätt till. Sen gick det undan i ambulans till Astrid Lindgren och därifrån med flygplan ner till Lund för operation.

Caspian 24 timmar gammal. Det låter larvigt men jag svär på att vi hade ögonkontakt hela tiden fast han var så liten…

När jag ringde till mamma för att berätta var jag lugn och sa att ”Det är ingen stor grej, men han har hjärtfel”. Jag sa så för att jag inte ville göra henne orolig, precis som med svärmor, alla vänner som väntade på att höra mer om familjelyckan och speciellt för att inte göra andra gravida runtomkring mig oroliga. Sanningen är att allt var svart. Världen till och med luktade annorlunda och det var som om jag stod mitt mellan universums fyra väggar. En värld som tedde sig väldigt trång. Jag såg det som att vi var mitt i en volleyboll uppvärmning. Så där som när man står på stranden i ring och passar bollen till varandra. Ringen bestod av läkare och kirurger, och Caspian var bollen. Varje gång vi gjorde ett ultraljud på hans hjärta eller opererade honom kastades han upp i luften igen och däremellan sjönk han tills någon nådde fram och bollade upp honom igen. Men slutet på såna lekar ser alltid ut så att även om halva ringen slänger sig efter bollen för att få den att flyga, så missar man till slut.

Pelle var orolig för vad jag skulle ta mig till om Caspian försvann. Och inför första operationen vädjade vi till kirurgen att inte glömma oss om det hände något med Caspian. Om de inte skulle lyckas med operationen.

Caspian med sitt fina ärr efter första operationen.

Men de lyckades. Och inför hans andra operation var jag inte lika rädd. Vi möttes upp av samma narkosläkare och kirurg, och sköterskorna kände igen oss. Det är en jättefin stämning på avdelning 67 i Lund, där de hjärtebarn som opererats återhämtar sig, och andra bor i väntan på t ex nya hjärtan. Visst var det läskigt att komma ner från barnintensiven så fort, efter bara en drygt dygn. Och visst grät jag när ansvaret skulle komma till mig så fort, av att känna mig otillräcklig. Skriker han för att han är hungrig eller för att de öppnat upp bröstkorgen på honom för ett par dagar sedan? Sitter sonden fel? Eller har han bara magknip? Därför är det också väldigt läskigt varje gång man skrivs ut. Då vi ska hem och tyda alla signaler själva. Men de skulle inte släppa iväg oss om de inte trodde att vi hade alla förutsättningar för att fixa det.

Jag och Caspian strax innan hans andra operation i juli 2011, knapp 4 mån gammal.

Eftersom jag har ovanan att bombardera er med bilder på vår underbara prins vet ni att han har växt och är en stor och stark busunge som står pall för det mesta. Han kommer behöva opereras igen, som senast när hans hjärta är fullvuxet då han ska få en mekanisk klaff. Men en eller ett par gånger fram tills dess, och eventuellt lite mer komplicerade operationen än vi kommit undan med nu. Men jag känner mig så lugn och trygg i att vi bor i Sverige och har vår läkare på Astrid Lindgren och all fantastisk personal i Lund att ta hand om Caspian. Givetvis hoppas jag att det dröjer, men jag känner mig inte orolig för när det ska ske.

Nu är vi gravida igen, något som var långt ifrån självklart att vi skulle våga. Men Caspian är ju så fantastiskt att vi håller tummarna och hoppar. Vi kommer få göra ett special-ultraljud i vecka 17 för att upptäcka eventuella hjärtfel på det nya barnet. Vad vi sen gör med den informationen vi får det vet jag inte. Vi får ta det därifrån. I skrivande stund är jag lugn som en filbunke. Troligtvis kommer pulsen vara lite högre v.17. Vad jag vet med säkerhet är i alla fall att jag aldrig skulle bytt bort Caspian mot någonting, med eller utan hjärtfel. Det jag trodde skulle bli vår livs katastrof blev alldeles, alldeles underbart.

Hjälp gärna till och stöd forskningen kring medfödda hjärtfel genom att lämna bidrag till Hjärtlungfonden eller Hjärtebarnsfonden:

Hjärt- Lungfondens allmäna insamling till barnkardiologi
http://www.hjart-lungfonden.se/kampanj-barnhjartan-2012/ge-en-gava/

Hjärtebarnsfonden
http://www.hjartebarnsfonden.org/ge-en-gava.php

Eller om ni hellre vill bidra med tid när pengarna tryter – Virka en hjärtekatt och skänk trygghet. En virkad kompis kan betyda mycket för ett litet barn!

TACK!

Hjälp vad jag älskar den här ungen!!!

Det här med mat är inte alltid det lättaste. Hur ska man t ex förstå poängen med hamburgare när man aldrig ätit en och bruksanvisning inte ingår?

Och hur ska man få tag på vatten innan man kan prata och be om det?

I helgen var vi i New York alldeles själva, utan bebis. Ja, det är klart. Parveln i magen åkte ju med som fripassagerare, men det märkte vi ju inte av så mycket mer än att jag inte fick njuta av alla fantastiska viner på de mysiga restaurangerna, och – det enda som faktiskt grämde mig – att jag inte kunde dricka ”gratis”champagnen som serverades generöst när vi uppgraderade till first class på dit-vägen. Pelle däremot hjälpte till med min del och blev så mjuk och go så.

Takterrassen på Yotel.

Vi hade bokat ett hotell genom en deal med SAS. ”Yotel” heter det och drivs av samma folk som ligger bakom restaurangkedjan Yo. Jag var väldigt nöjd med hotellet. Små rum men cleana och väldigt välplanerade. Stora fönster, och jag tror faktiskt att de lyckats planera så att alla har en hyfsad utsikt. Därtill en supertrevlig takterrass och ett bra gym. Allt för en överkomlig summa pengar, placerat på gångavstånd till massor med barer och restauranger, och times square. Jag kommer absolut bo där igen!
I övrigt gjorde vi en massa saker vi inte brukar, och annat sånt som inte blivit av som man ”borde” gjort. Som att promenera över Brooklyn Bridge.

Leila är Caspians kompis ur mammagruppen. Han har fler såklart, men det är något helt speciellt när de leker. De är så j-a söta och helt enkelt bara trivs ihop. Idag och Leila och hennes mamma Emelie på besök just när Caspian vaknade efter tuppluren.

❤

Trött. Det är vad jag är. Trött! Förmodligen för att jag är gravid. Fast det känns inte på något annat sätt. Jag får lite svart för ögonen ibland, och det läste jag i någon app att så ska det vara, så jag tänker att det i alla fall är ett tecken. Sen har jag varit lite nere några dagar. Det trodde jag inte att jag var sist, men å andra sidan var jag väldigt stressad på jobbet då, så det kanske bara rördes in i samma röra allting då. Den här gången är jag faktiskt lite sugen på att ta ett gravtest till, bara för att se att det verkligen stämmer. Men Pelle var ju med och kollade på stickan och det stod ju klart och tydligt ”Gravid” så jag får helt enkelt hålla mig tills nästa vecka när jag ska skriva in mig hos barnmorskan. Japp, så tidigt är det. Allldeles för tidigt att prata om det. Och ändå har jag redan berättat för min chef, haha Jaja. Sånt e livet! Tyckte att han skulle få en chans att planera hösten när jag kommer tillbaks efter föräldraledigheten först i september…

Tjo!

Så är vi hemma igen efter en härlig helg på landet. Vi har möblerat om för att få in bäddsoffa i sjöstugan, barnsäkrat bryggan ännu lite mer och försökt vänja Caspian vid flytvästen (hahaha, min telefon skrev flyktvägen). Gick väl sådär, varken bra eller dåligt. Det blir säkert bra med några nya försök.

Här är en blandad kompott bilder från senaste dagarna:

Mina fina ❤

Caspian med mormor och morfar.

Och upphov till ständig vånda när man gått hemifrån…