We are all a little weird

Idag började jag jobba igen efter 1,5 års föräldraledighet. Det var inte meningen att det skulle bli så lång tid från början men olika anledningar gjorde att det blev så, och jag är väldigt glad att jag varit med min son så mycket hans första utvecklingsår.

Vi började med morgonmöte där chefen gick igenom status på kunderna och hälsade oss tillbakavändande mammor (3 st!) välkoma tillbaks. Sen avslutade han det hela med att ropa upp den nyblivna frun (mig) för att ge brudparet ett jättefint paket med ett presentkort på Sparkling Afternoon Tea på Grand Hotel. Det tänker jag lösa in i februari/mars för att fira in allt vi gjort under detta fantastiska 2012 och landa lite efter den nya bebin. Egentid att se fram emot!

Det känns dock väldigt konstigt att vara tillbaks… Och att jag bara ska jobba 3-4 månader. Jag blir aspepp när vi pratar rollbeskrivningar och nysälj/idetänk på kunder… Men jag ska ju relativt snart vara föräldraledig igen. Kanske är jag en nagel i ögat när jag engagerar mig? När jag jobbar 75% för att hämta Caspian (fast det var ett ömsesidigt önskemål). Ska jag köra på och visa framfötterna, eller hålla mig i bakgrunden och mer assistera? Jag vet inte riktigt vad som förväntas av mig… Just nu känns det lite konstigt, men det ger sig kanske med lite tid. Jag får ge det ett par dagar.

Imorse begav vi oss av hemifrån med vässade armbågar och gott om kontanter på fickan. Inte mindre än fyra gårdar i Bagarmossen hade bestämt att ha gårdsloppis idag, så det gällde att vara ute i tid för att komma åt det bästa ur de lätt begagnade bohagen.

Det kanske bästa fyndet var en liten rosa sulky. På dagis har de två stycken inomhus som Caspian och Lukas ääälskar att springa runt med, och som tur är finns även två för utomhus bruk så att de bara behöver byta vagn. Nu kan han alltså äntligen ha ”stödhjul” även hemma!!

Jag är också väldigt nöjd med barnmöbelsetet som vi fick för en bråkdel av originalpriset. Lite kantstött var det såklart, men hela vitsen är ju att det ska slitas så det är ju som det ska vara!

Jag sitter och tänker på hur olyckliga unga människor kan vara. Olyckliga och ovetandes om att de ännu inte hunnit lära av livet. Den senaste tiden har jag hamnat i samtal med och om personer i min närhet som ligger mellan 12-24 år. Ett åldersspann då allt borde vara möjligt, och livet ligga öppet framför en. Men lika ofta är känslan den motsatta.

En mamma till en tonårsflicka berättade om hur hennes dotter fått gå om sexan då hon som 12 åring drabbats av prestationsdepression. En annan tjej i slutet av tonåren berättar hur hon inte ser något riktigt skäl att leva, då hon aldrig får vara med i gemenskapen och leva som de andra tonårstjejerna som ”har allt man kan önska sig”.

När jag var 20 drabbades jag själv av en depression. Jag skippade käket och gjorde allt för att gå ner i vikt. Ett tag åt jag bara ett nudelpaket varannan dag, den andra dagen drack jag bara Ramlösa. Jag längtade tills jag kom hem från jobbet så att jag kunde lägga mig och sova, och inte behöva tänka på mat. Jag tyckte att alla andra visste vad de ville och var på god väg att ”lyckas”. Om de inte redan hade gjort det.

Jag vet inte egentligen hur jag kom att tänka på allt det här nu när jag läste om William Petzälls död. Men, trots att vi förmodligen inte hade många likhetstecken mellan oss, om några alls, blir jag ändå oerhört ledsen att höra om hans bortgång. Han var 24 år gammal. Hans mamma hade den 6:e juni lagt ut en text på hans hemsida där hon bönade och bad om logik och sans i drogvården. Hon frågar sig vad som ska behöva hända, hur dålig man ska behöva bli, innan man får hjälp. Det var drygt 2 månader sen.

Det är så fruktansvärt tragiskt när någon så ung och uppenbarligen splittrad dör. Jag gissar att han levt med en enorm ångest de senaste åren, pga sina tvivelaktigt genomtänkta val. Omvärlden har visserligen tyckt att han var en böld på samhällskroppen, men frågan är om han var mer än en irriterande vagel på ögat? I sin egen värld var han dock huvudpersonen, en huvudperson som fick stå ut med sig själv, varje dag. I tron om att han alltid måste leva med de val han gjort hittills i sitt korta liv. Men alla som levt lite längre vet att det inte är så.

Livet ändrar sig. Förutsättningar förändras. Personer kommer och går, och förändrar en. Vissa saker blir svårare, andra enklare. Ju mer vi lär oss, ju mer inser vi att vi inte vet. Men så småningom vet vi – att det spelar inte så stor roll. Så lev livet, gör fel, ha fel, älska fel. Var tom övertygad om fel sak. Alla kan ändra sig. Alla kommer att ändra sig. Förr eller senare.

Jag blev så ledsen idag när jag läste en kommentar på en FB-sida om en tjej som bara skulle äta melon ikväll ”eftersom hon är gravid och tänker på vikten”. Jag antar att hon hoppade av grundskolan tidigt eftersom hon tydligen missade den mest grundläggande näringsläran, och dessutom är så ogenerat ointelligent att hon basunerar ut för världen att hon misshandlar sin kropp som bär på det viktigaste i livet. HUR kan man bry sig om sitt utseende så mycket att man inte accepterar sin plats som byggsten för det nya liv man har ansvaret att bära fram?

Jag hoppas att hon är undantaget och att alla gravida som läser detta inte bara äter hälsosamt, men även unnar sig något ibland.

Kroppen är bara farkosten, byt kaross senare!

Om någon hade sagt till mig för två år sen att jag skulle älska att vara barnledig, hänga i parken och äta mellis på dagis hade jag skrattat de i ansiktet och förmodligen känt mig hyfsat förödmjukad på köpet. Idag har vi börjat skola in Caspian, och det gick inte bara jättebra – det var asmajsigt! Att se honom leka med de andra barnen, att klara sig själv, att iaktta andra, att äta glupskt det som erbjöds. Och att hänga med fröknarna! 3 sköna tjejer som var jättetrevliga.

Efter dagis gick vi till en av parklekarna i Bagarmossen, där de har gemensam grillning på onsdagar. Där träffade vi både föräldrar och barn från dagis, men också såna vi inte sett över sommaren som brukade hänga på öppna förskolan. Att skaffa barn innebär verkligen ett så enormt utvidgat socialt nät, som är så j-a avslappnat och trevligt! Jag vet inte hur ”solsidan” det är på andra ställen, men i Bagis har det alla gånger berikat mitt liv och jag är så oerhört tacksam att jag till slut skaffade barn – och att Pelle fick mig att bo kvar i Bagis.

Varför inte?!

Måndag och bara en vecka kvar på föräldraledigheten. Sedan den 7:e februari 2010 har jag varit hemma. Det var inte alls meningen att det skulle bli så länge från början, men det har varit alldeles, alldeles underbart!

Imorgon är det möte på dagis och sen börjar inskolningen på onsdag. Lilla mamman tycker att det ska bli oerhört spännande! Hoppas Caspian tycker att det är lika roligt som jag.. undrar vilka han kommer leka med, hoppas han får många kompisar. Han är ju så go! Hans pappa är lite orolig för att han nu för första gången kommer konfronteras med att världen inte bara är rolig och att alla vill honom väl, utan att andra barn kan vara jävliga mot varann, men… Sånt är livet, till viss del iaf. Det går ju inte att skydda honom hur länge dom helst. Men som sagt, hoppas såklart på massor med vänner!

Caspian gillar, som jag antar att alla barn gör, att leka med äldre barn. Här med Sebastian 13 år. Så j-a skönt hur Caspian inte har en aning om vad de gör eller varför han håller i handkontrollen, bara att det är så coolt att göra som Sebbe!

Ush vad den här dagen tog en jobbig vändning. När vi vaknade imorse var allt som vanligt. Caspian skrattade och pussades när vi klädde på honom för att gå ut i parken – tills han plötsligt tittade på sin pappa och började skrika som om han inte kände igen honom. Han var spänd som en fjäder och när jag tog honom var det på samma sätt. Han skrek som om han var livrädd och bara stirrade på mig. Jag försökte sätta ner honom för att han skulle få vara ifred med han blev bara argare när han inte kunde varken gå eller stödja på benen. Jag testade att sätta honom men han bara föll ihop. Vi tog av honom kläderna om det var något i dem men det var likadant, han började klippa med ögonen och huvudet föll bakåt. Vi kastade oss i bilen och han kräktes på vägen in. Jag sjöng och försökte hålla honom vaken eftersom jag inte visste om han fick somna (de svarade aldrig på 1177). Väl inne på Astrid Lindgren akuten kräktes han två gånger och var helt otröstlig i vågor. Ett par timmar senare efter prover och lite frukt stod han och dansade igen, som den Caspian vi känner igen!

De hittade ingenting förutom början till öroninflammation men läkaren tyckte det var ett konstigt insjuknandeförlopp för det (…) så hon ska be att han får komma tidigare till kardiologen än vi har inbokad tid för och så vill hon göra EEG för att se om han har haft några hjärnkramper… Typ epilepsi. Blä. Jag vill INTE att det är det senare, det har visserligen inte med hjärtat att göra men jag har svårt att tro att det lirar bra med framtida hjärtoperationer.

Åh, vad jag älskar min lilla starka son! Handspriten, el-listerna, maskinerna… Sjukhusrummen ger mig så konstiga känslor. Jag avskyr dem med hela kroppen, samtidigt som jag är så enormt tacksam att de finns där! Jag är så enormt glad att bo i Sverige och ha tillgång till den fantastiska vård vi har.

Krama era kära!

Ikväll var vi på 40-års fest, jag, Caspian och Pelle. Eller ah, jag och Caspian blev kvar ungefär en kvart efter att ha kryssat fram i knähöjd bland högklackade lackskor under mingliga champagneglas, som bara en 17-månaders bebis som fått upp ögonen för snittbuffen kan göra. Innan vi gick hann jag dock hälsa på Lena Sundström som var där, och tala om för henne att jag tycker att hon skriver jäkligt bra.

Resten av kvällen har jag sen funderat på vad det är som gör att hon fastnat hos mig. En del av svaret är att hon får mig att skratta samtidigt som jag gråter eller svära åt det dråpliga eller jävliga hon för tillfället behandlar. Och att hon inte räds att ge sig in i heta duskussionsämnen. Jag gillar henne skarpt! Hon är smart, på det där bästa sättets smarthet.

Way to go Lena!

Hej, här är jag. Ojoj vilka ambitioner jag hade när jag började blogga(r). En personlig blogg och en projektblogg och försökte ha åsikter och inte flr mycket bilder. Men uh vilket planerande och meck det blev.

Nu ska jag testa igen. Det som inte var kul ska jag strunta i nu, och bara skriva för att lufta hjärnan. Och strunta i om nån läser. (eller tittar på bilderna.)

Det här är min näst sista helg som föräldraledig. Nästa vecka är det inskolning (som jag ser fram emot jättemycket. Tror det kommer bli kul!) och sen tillbaks till jobbet. Jag har varit hemma länge. Sen 7 februari 2010. Jag är väldigt glad över att det blev så länge. Först hade vi big time trauma när vår son föddes med hjärtfel, sen ifrågasatte jag hela min världsuppfattning och livsåskådning, och nu efter en lång inre resa ska det bli riktigt skönt att börja jobba igen. Jag längtar riktigt in till Therese, Gabriella och gänget. Och inte minst vår nye kollega Jesper som från ett första intryck verkar vara toppenbra Nya lokaler har vi också, på härliga Medis. Kanske kan det bli nån skön (alkoholfri) AW där eller på vår takterrass, om vädret och dagishämtning tillåter. Och sen lagom till jul går jag väl hem igen med magen i vädret. Då är det ju strax dags för ”Arbetsnamn Rebecca” att göra entré

Så, hej igen, vi ses snarare än sist! Kram