Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig. Eller vi aldrig lär oss, ska jag nog vara rättvis mot mig själv och säga. Kl 12.00 skulle vi vara på Arlanda, och när börjar jag packa tror ni? Kl 11.00 Smaaart. Kaos, såklart, och ”ska vi ta tunnelbanan? Bilen? Pendeln? Arlanda Express??” – Alldeles för stressade för att tänka ut en vettig lösning, eller en lösning alls. Det slutade med att vi tog tunnelbanan till Arlanda Express och allt flöt som en klocka. Uppe i varv helt i onödan alltså, ytterligare en gång.
Jaja, resan gick bra. Jättetrevliga flygvärdinnor som hängde med oss bak vid toaletten. En ideligen sjungandes gamla svenska hitlåtar från folkhemmet, och en annan, så trevlig att hon kanske tom blev lite för personlig. Jag blev både ställd och lite förvånad när hon förtroligt började snacka skit om farbrorn som satt längst ut i vår rad, för att han inte velat byta sin gångplats mot fönster (smidigare i gången med Caspian). Visst tyckte jag att han kanske var lite smålarvig först, men sen pratade vi och han visade sig vara jättetrevlig och behövde kunna strecka på benen, plus att han var mycket tillmötesgående mot Caspian. Så jag var sedan länge ”over it”. Därför skämdes jag när flygvärdinnan ”bondade” med mig om hur larvig han var, och om hur det var bra att jag sa till – Fast han satt ytterst längst bak där vi stod. Jag hoppas innerligt att han inte hörde vad vi sa. Jag ville ju inget illa såklart!
Pelle jobbar undan och busar med Caspian samtidigt.
Mycket intressant utanför tågfönstret.
Väl framme hade farmor tänkt på alla ..