”Nu är den tiden här” tänker jag tungt – Mörka, kalla morgnar. Fyllda med bilskrapande, iskalla fingrar, påpälsande av sig själv och barn, frusna näsor, krånglande bilar, hala vägar, ja, ni vet.

Imorse när jag var ute med Zigge slog det mig att jag faktiskt varje år glömmer hur kallt det blir och att jag (otroligt nog) blir lika chockad varje gång den första kalla morgonen kommer. Ganska knäppt egentligen

Det var så kall att det till o med rök från bäcken på vår tomt (lite spöklikt i morgonmörkret).

God Morgon!