Spark i baken

HÄSSELBYLOPPET. Årets (kanske) sista löptävling blev en härlig upplevelse. Jag hade siktet inställt på att ta loppet som ett träningspass med lite extra tävlingspepp då jag inte hade sprungit på tre veckor. Och så blev det. Jag pressade inte på till max även om jag såklart inte småjoggade heller. Hässelbyloppet är en ganska flack och lättsprungen bana, men som i de flesta lopp är det ganska trångt i starten, i detta fall då första kilometern är ganska smal i bredd.

Kroppen kändes bra och det var kul att springa. Mina första fem kilometer var cirka en minut långsammare än vanligt när jag tävlar, jag lät det vara så och fortsatte i den takt jag höll. På slutet valde jag ändå att spurta, det är ju det upploppet är till för, och det är alltid lite tillfredsställande att springa förbi andra precis innan mål – även om jag inte har en aning om de har startat innan eller efter mig.

Av någon anledning har jag inte fått någon officiell sluttid via tidtagningen, men min klocka stannade jag på 51:23. Om det grämer mig att jag kanske hade nått mitt tidsmål under 50 minuter om jag hade pressat på lite mer? Nej, inte alls. För idag var inte mitt fokus att springa så fort jag kunde, utan att njuta av löpningen, och det gjorde jag.

Och hur gick det för Glenn? Jo, det gick kanonbra! Jag är så stolt över honom. När jag satt och åt kanelbulle, drack kaffe och tittade på löparna som kom in på upploppet susade Glenn förbi, slog personbästa och kom in i mål på 50:40. Han hade visst vilat sig i form då inte han heller hade sprungit på några veckor.

Vi var två glada (och jag ganska kall då jag väntat en stund på Glenn som startade i en senare startgrupp) typer som sjönk ner i bilen samtidigt som det började regna. När vi körde förbi några av de sista löparna som nu fick springa i rejält regn led jag lite med dem, men jag hoppas att de var minst lika nöjda över sina insatser när de kom i mål!

Tävlingsoutfit: Adidas.