Paulinas

Jag tycker att det är helt rätt att vi har fri abort i Sverige!

Det är självklart att man ska få välja, eftersom det inte är bäst för barnet att födas in i en värld där barnet inte är riktigt välkommen.

Man ska göra det som är bäst för barnet. Och naturligtvis för alla inblandade. Tex, om man är för ung, dålig ekonomi, har redan en massa barn, vill inte ha barn, blivit våldtagen, har hemska sjukdomar i släkten osv osv.

MEN sen Stellan kom så blir jag kluven… Varför går gränsen vid 22 veckor, när man kan rädda barn som föds i vecka 22? Det är heeelt sjukt! Efter att ha sett ett barn som han, som ser mer ut som en fågelunge än en bebis… huden är så skör att den ser ut att kunna spricka vid minsta beröring, barnet har inte ens öppnat ögonen… inget hull, kan inte andas själv… Hur skulle jag klara av att göra abort utan att bli mentalt sjuk på kuppen?

Och efter att ha fött ett foster – och inte ett färdigt barn – så skulle det vara enormt svårt för mig att göra en abort. Jag skulle liksom ha Stellan på näthinnan… och känna att jag dödat ett barn – även om det inte alls är så. Oftast så upptäcker man ju tidigt att man är gravid.

Skulle jag bli gravid nu, så skulle jag ens fundera på abort! Men skulle det vara mitt fjärde eller femte barn, så skulle jag tänka annorlunda… tror jag. Hoppas jag. För jag vill inte ha barn, efter barn, efter barn… jag vill kunna ge mina barn kvalitativ tid, och jag tror inte att JAG skulle fixa att ha fem barn och ge alla bra uppmärksamhet och tid.

Jag vill planera mina barn också, det har jag lyckats med hittills.

Tre barn är max (tror jag), fyra barn då måste vi köpa ny bil, nytt hem… ja… vi kanske inte måste skaffa ett nytt hem, men det skulle ändå kännas lite så. Vi flyttade ju hit för att ”alla” barn skulle få eget rum och gott om plats.

Svammel, svammel…

Man borde faktiskt sänka abort gränsen till v 21 eller v 20, då barnet har 0 chanser att överleva!

Mitt lilla prematura barn… Min lilla hjälte.

Vet om ni ser hur liten han är på den här bilden, jämförts med handen… Liten, I tell you. Här bodde vi fortfarande kvar på sjukhuset och hade precis fått in honom på vårt rum.

Här är han i ca vecka 32! Och skulle alltså om två månader kommit till världen!

Hungrig bebis! ha ha!

Alltså, mitt yngsta barn skulle egentligen inte varit här! Jag vet inte om jag förmedlar vad jag känner inför det… Men tack vare forskning och fantastiska läkare är han här! Stöd forskningen, så att fler barn kan bli friska snabbare! www.lillabarnet.se

Nu ska jag lägga bebis, duscha och fortsätta att vara j-ligt tacksam för att jag har mitt barn i livet.

Hörs sen!

//Paulina