Klicka in er och kolla vilka Forskare som fått medel för att kunna finansiera forskning kring barn.
Om ni går in och läser, kan ni se att nästan allt handlar om extremt för tidigt födda barn – precis som Stellan. Han är alltså född i v 25+1, för er som kanske missat detta.
Vår resa har gått extremt bra hittills. Vi är så oerhört tacksamma. Jag ”arbetar” volontärt med Lilla Barnets Fond för att jag vill hjälpa till att driva in pengar till forskning kring nyfödda barn. Utan den forskningen som hittills kunnat utföras i ämnet hade Stellan inte levt. Det känslan… Jag kan börja gråta av att tänka så.
En mors tacksamhet för sitt barns hälsa… Ja… det är svårt att finna rätt ord. Jag är i alla fall oerhört stolt över att få vara med och stötta forskningen och Lilla Barnets Fond på alla sätt jag bara kan!
Det är bla därför jag kan bli väldigt ledsen när folk säger: ”men på 70-talet gjorde man så, och det föddes ju barn då också” om tex alkohol och graviditet eller olika rekommendationer som man kanske tycker är en jobbig omställning under graviditeten. Men jag kan säga er att jag tackar min lyckliga stjärna över att jag följt varenda rekommendation kring graviditet, när jag fick ett barn i vecka 25. Tack vare dessa rekommendationer är han så frisk som han är, ja och naturligtvis all vård och såklart för att vi som föräldrar till honom gjort ALLT för att han ska må så bra som möjligt.
Folk klagar gärna och ofta över sin tillvaro, trots att den är helt normal med helt normala barn osv (och visst får man lov att göra det), MEN de som har det tuffast är oftast dem som inte klagar.
Om ni bara visste vad vi gått igenom…
Vi kom ut på andra sidan, starkare än innan. Vi upplevde nog inget normalt direkt den första tiden, knappt det första året i Stellans liv. Allt var precis upp och ner.
Att pumpa igång mjölkproduktionen och sen hålla den vid liv, var en PÄRS. Jag satt i pumprummet och grät på Karolinska… jag ville bara få vara normal! Sitta med min friska, normalstora, friska bebis och amma. Inte sitta i ett kallt rum och pumpa, på ett sjukhus, en bebis som vägde 868 gram vid födseln och som gick ner till 757 gram den första tiden, som jag inte visste skulle leva eller dö, alla ljud i intensivsalen… alla kuvöser som lät, föräldrar som grät… smärtan i hjärtat av att inte få hålla mitt barn… inte kunna ta på honom för att hans hud var för skör… inte kunna sova för att jag mådde så dåligt av att veta att han låg därinne själv… utan mig, något som aldrig hade hänt om han kommit på utsatt datum.. så jag sov inte, jag väckte mig själv så att jag kunde gå in några gånger varje natt för att se att han mådde bra. En läkare frågade mig ”Är du alltid här?”.
Jag säger bara – gör allt ni kan för att ert ofödda barn ska få de bästa förutsättningarna i livet! OM något händer, så VET ni att det inte var ert ”fel”! En väldigt bra vetskap, eftersom man om och om igen funderar på OM det ändå inte var ens eget fel att det gick fel… Något jag fått förklarat för mig om och om igen att det inte var!
Man kan inte styra sin moderkaka så vitt jag vet 
. Om man röker ökar risken för att barnet föds för tidigt. Tro mig, ni vill inte ha ett för tidigt fött barn med dåliga lungor – lungorna är mkt sköra som det är!
Jag är i alla fall enormt tacksam för att jag under båda mina graviditeter gjort ALLT jag kan för mina barns bästa förutsättningar i livet. Och jag är enormt glad att Stellan kom till just oss, vi har verkligen förstått vad det är för barn vi fått.
Det har snart gått två år sen han föddes och jag tänker så himla mycket på det här fortfarande – såklart! Vad har vi egentligen varit med om?
Var med och stötta forskningen kring nyfödda barn!
Känner mig nyttig! Älskar den känslan. Att jag har gjort något idag.