Blogg Loppi

Därför ska vi stödja forskningen!

För er som inte vet det, föddes min yngste son Stellan i v 25+1. Han vägde då 868 gram och var 33 cm lång. Min moderkaka lossnade lite eller gick sönder vilket skapade en blödning inne i livmodern. Blödningen blev till ett koagel (en klump med levrat blod) som låg och skavde på hinnorna. En dag rann lite av blodet ut (rann längs mina ben) – så fick jag reda på att något var fel. Jag lades in på sjukhus, fick medicin, åkte hem, åkte in på koll en vecka senare och fick då stanna. Sen föddes han och jag kom inte hem förrän typ 11 veckor senare. Helt plötsligt gick vattnet, även fast jag fick antibiotika så fick jag en kraftig infektion i livmodern och blev riktig dålig. Kroppen gjorde allt för att få ut bebis och ut kom han – genom en normal förlossning. Jag blev sjuk efteråt och förlorade också väldigt mycket blod. 18 dagar senare började jag blöda igen, då man glömt moderkaksrester i livmodern… förlorade ytterligare alldeles för mycket blod och hade ett mycket lågt Hb – värde efteråt, och då fick jag blod. Jag var väldigt svag.

Han är idag drygt två år – men ska då egentligen fylla två år 6 juni (föddes 23 februari). Han är alltså nästan 4 månader för tidigt född.

Tack vare forskningen så han bra idag (och jag)!

Vad vi vet idag så har han inga men av sin extremt tidiga födsel. Vilket är ett under. Det är enormt vanligt med problem med lungorna, infektionskänslighet, synproblem, att barnen inte kan äta mat eller följer den ”normala” kurvan vikt och längdmässigt.

I måndags fick jag ett samtal från Karolinska i Solna – där han föddes. De ska ni göra en uppföljning nu när han närmar sig två år även korrigerat. Vi ska få träffa en psykolog som ska göra en utvärdering kring hans utveckling, den mentala biten som ni förstår.

Fysiskt så är han ikapp sen han var 18 månader (okorrigerat), ja både mentalt och fysiskt. Jag minns hur sjukgymnasten, neurologen, neonatologen klappade i händerna och skrattade – när jag kunde svara nej på alla kontrollfrågor kring hans utveckling. Och de såg med egna ögon hur fantastisk han är.

Som vår läkare sa då ”det är extremt få barn som föds så här mycket för tidigt, och av de barnen är de extremt få barn som mår såhär bra”.

Han har alltså inga men i dagsläget. Svårt för er att förstå, men när man vårdat sitt barn länge på sjukhus och varit så j-la rädd så är detta ett mirakel och jag blir tårögd bara att tänka på hur bra detta faktiskt gått.

Det är inte konstigt att läkarna blir tårögda när vi träffas för kontroll av honom, de tycker att han är helt fantastisk – ett unikum. Vi gjorde också allt för honom. Satt känguru (hud-mot-hud) 15 h/dygn. Kämpade på med att pumpa så att jag skulle kunna amma, ingen tv, ingen radio, lugnt tempo, mycket försiktig med intryck, försiktighet vid förkylningstider ja vi har gjort allt och haft mycket tur också.

Ja, om ni bara visste vad vi gått igenom…

Det är mycket viktigt att stödja forskningen kring dessa frågor. Själv har jag engagerat mig i Lilla Barnets Fond. Det ni kan göra är att stödja fonden ekonomiskt för att vi ska kunna hjälpa fler barn till ett friskare liv – även om de föds med rätt dåliga förutsättningar. Klicka HÄR för att komma till Lilla Barnets site!

Att läsa den här artikeln nedan, gör mig dock lycklig i hela själen!

LÄNK

 

Min lilla kämpe!

 
Kategori Inspiration, Välgörenhet | Etiketter , , , , , , , , , , | Skriv en kommentar

Bebissjuk?

Så fort jag ser en bebis eller en bild på en bebis, nyfödd sådan, så blir jag knäsvag. Vill ha! Skriker kroppen.

Men samtidigt så tvekar jag!

Jag vill ha tid för de barn jag har! Och visst, klart man får ihop det även med tre. Men det känns ändå svårt.

Jag tror att rent mentalt så känner jag mig inte ”färdig” eftersom jag bara hann vara gravid i sex månader. Och samma med kroppen, den ville så gärna gå tiden ut. Och den säger nu att det saknas en bebis.

Kluven, men samtidigt vill jag verkligen ha en till alltså – jag är övertygad om att vi kommer att skaffa en kotte till. Båda vill ju. Frågan är när.

Sen är jag orolig över komplikationer. Mina läkare har sagt att jag kan skaffa hur många barn som helst och jag ska inte vara orolig. Med Melker gick ju allting precis som det skulle, den här gången blev det tokigt pga moderkakan. Man väljer ju inte själv vilken moderkaka man ska få. Och man kan inte göra något för att få en moderkaka som är si eller så. Detta var en olyckshändelse.

Men eftersom jag 18 dagar efter Stellis födelse blödde som en stucken gris, vaknade upp i ett blodbad och ”födde” ett par koagel som vägde ca 250 gr styck (!!!!!), förlorade mycket blod och behövde bli sövd (dödsångest a la grande) och skrapad så är jag rädd att jag har typ ärrvävnad och så som ska göra att det inte är lika nice att bo där som för M och S.

Jag får helt enkelt gå till doktorn.

Det skulle kännas så konstigt att inte få ett barn till och så att säga – utnyttja sina resurser. Tänk om jag vid 50 års ålder plötsligt önskar att vi hade fått ett till och så går det inte… Ångest!

Jag älskar barn, jag har två – allt vi gör är ju för barnen :) och här finns plats!

Vi har liksom gått igenom jordens pärs med Stellan. Född 15 veckor förtidigt, 10 veckor på sjukhus, kolik… ja you name it.

 

 

 

Första turen med vagnen utanför sjukhuset… Helt fruktansvärt tyckte jag. Alla ljud och lukter och vagnen som kändes helt ranglig så jag tyckte att vi skulle köpa en ny! Ha ha! Ni skulle sett Hs min.

Jag tycker att jag har läkt bra efter allt som varit, tack vare min vän Sofia (som jag träffade på sjukhuset). Vet många som mår dåligt efter att fått ett prematurt barn i flera år. Post traumatisk stress syndrom är det många som blir diagnostiserade med. Den rädslan och oron är så svår att förklara men, det finns inget man är mer rädd för som förälder än att något ska hända ens barn. Tänk då att något är fel från första stund och fortsätter att vara fel lång tid framöver… dom är så känsliga och så tappra dessa små krigare.

Det känns lite som om det hände i ett annat liv, men samtidigt när jag tänker på att skaffa en till så är det väldigt nära liksom. Och speciellt om jag tittar på bilder.

Jag har varit väldigt allergisk när det gäller folk som klagar på sina fantastiska små älsklingar, som är helt friska och normala. Jag har liksom tänk: ”ni har ingen aning om vad jag skulle ge för era ”problem”".

Jag menar att barn är skrikiga mm under perioder är ju fullständigt normalt, eller att de bökar på nätterna.

Jag ville så gärna bli väckt på natten av Stellan… jag ville ha det där normala. Så jag ställde min klocka var tredje timme under natten oftast, så att jag kunde gå in i akutrummet och kolla till honom. Efter ett tag så la jag mig vid kl 01 på natten och så gick jag upp kl 05. Så då skippade jag att gå in under de 4 h, men det var plågsamt. För mig var rutiner väldigt viktiga, och att jag skulle vara med på ALLT. De fick inte ta ut honom ur kuvösen om jag inte var med i princip, då ville jag bli väckt. Så upp kl 05, pumpa, duscha, titta in och fråga hur han mått under de 4 h, fixa frukost till mina Henrik och Melker (jag tog en macka i farten), kl 06 ungefär så var jag inne i akutrummet, då skulle älsklingen vägas, och så skulle jag tvätta honom i ansiktet och bakom öronen, byta CPAP mössa, massera lilla näsan. Och sen satte jag mig till rätt i fåtöljen med älskling på bröstet. Ungefär då kom Henrik och Melker in och sa hej då, pussade mig och lillen. Sen stack dom till dagis och jobb.

Så satt jag där med honom i ca 3-5 h. Det var där jag fick den bästa sömnen, för jag var ju med honom! Sen var det dags för att pumpa/äta lunch, så då fick han ligga själv i kuvösen en stund. Brukade hinna äta och pumpa på ca 30 min. Sen in igen och så satt jag 5 h om jag skulle hämta M, annars satt jag kanske 3 h, gick och lagade middag och så, sen satt jag igen typ 3-4 h. Och sen när H kom så åt vi middag och sen satt han med älsklingen 3-5 h. Målet var att han skulle få minst 12 h hud-mot-hud per dygn men det blev oftast 15 h.

Den övriga tiden satt man där ändå, jag satt därinne och läste och pluggade… ville ha närheten till honom. Jag ville vara den som tar upp honom, pysslar med honom osv, precis som det är för alla föräldrar. Sjuksköterskor är ju inga barnvakter ;) Jag och Henrik gjorde allt med honom förutom att ta prover osv.

Jag minns tiden med blandade känslor. Oro och rädsla, men samtidigt mycket glädje! Det kan vara svårt men jag tror att det är viktigt att våga känna glädje över att man fått ett barn i den situationen – sen beror det ju på om barnet är friskt eller mycket sjukt också såklart. Men vi bestämde oss dag två eller tre att vi måste få lov att känna glädje oavsett vad som händer. Så vi levde på hoppet och satte oss in i allt och var med honom ständigt i princip. Läkarna och sjuksköterskorna sa ofta att hans styrka berodde på oss, på att vi var så positiva och att vi var med hela tiden :) oerhört skönt att höra.

Ja, det finns så många detaljer som man liksom inte kan beskriva i allt detta. Det är svårt att förklara hur man känner i en sådan situation så att folk förstår. För det folk säger mest är, gud vilken tur ni haft – och det har vi absolut. Men baar för det så går det här inte över. Han är den han är. Han är mer känslig för diverse, även om han är helt frisk osv. Han är det inte för alltid. Men han är det nu.

Nej, nu ska jag fixa lite mellis till skrutt, sen kanske gå ut en stund.

Hoppas att ni har en fin torsdag!

 

Kram på er!

//Paulina

 
Kategori Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Prematur

Prematur – inte färdig
(21 januari 2008 av Tina)

”Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!

Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.

Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.

De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!

Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.”

 
Kategori Prematur - utveckling | Etiketter , , , , , , , , , , | Skriv en kommentar

Livsviktigt!

 

Titta så härligt! Här en bild med tillhörande text som jag lånat från Lilla Barnets Fonds facebook sida :) Detta är då förra årets anslagstagare!

Så häftigt att det finns så oerhört begåvade och intresserade och framåtsträvande människor i Sverige! Det är den här typen av människor som gjorde det möjligt för Stellan att överleva!

Jag är evigt tacksam! Och jag kommer alltid att göra det jag kan för att öka medvetenheten gällande detta! Det handlar om människans framtid, våra barn och barnbarns framtid.

TACK!

 

 

”Ett stort grattis till årets anslagstagare och ett stort tack till vår beskyddare H.K.H. Prins Carl Philip som närvarade vid anslagsutdelningen. Från vänster Ola Andersson, Boubou Hallberg, Fredrik Serenius, Prins Carl Philip, Agneta Holmäng och Titus Schlinzig.”

För att bli medlem i Lilla Barnets Fond klicka här: bli-medlem

 

Detta glömde jag lägga upp förut. Prinsen som är fondens beskyddare va på besök på en neonatal enhet härom veckan, det såg ut och lät såhär:

Prins Carl Philip på Neo.

Jättebra information också!

Tänk att det dör mellan 250-300 barn i Sverige varje år! Hjälp forskarna att ge dessa barn en större och bättre chans i livet, genom att stödja fonden. Av dessa barn är 100 prematura.

Som sagt, jag är evigt tacksam!

//Paulina

 

 
Kategori Inspiration, Tips, Välgörenhet | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

En ny grej som…

… Stellan gör är detta:

20120412-081141.jpg

20120412-081155.jpg

20120412-081214.jpg

20120412-081239.jpg

Ser ju så sött ut! :)

Igår testade vi 15 månaders mat från HIPP såklart och det åt han med god aptit :)

I dag blir det BVC!

Ha en fin dag!

Kram på er!

//Paulina

 
Kategori Prematur - utveckling | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Abort

Jag tycker att det är helt rätt att vi har fri abort i Sverige!

Det är självklart att man ska få välja, eftersom det inte är bäst för barnet att födas in i en värld där barnet inte är riktigt välkommen.

Man ska göra det som är bäst för barnet. Och naturligtvis för alla inblandade. Tex, om man är för ung, dålig ekonomi, har redan en massa barn, vill inte ha barn, blivit våldtagen, har hemska sjukdomar i släkten osv osv.

MEN sen Stellan kom så blir jag kluven… Varför går gränsen vid 22 veckor, när man kan rädda barn som föds i vecka 22? Det är heeelt sjukt! Efter att ha sett ett barn som han, som ser mer ut som en fågelunge än en bebis… huden är så skör att den ser ut att kunna spricka vid minsta beröring, barnet har inte ens öppnat ögonen… inget hull, kan inte andas själv… Hur skulle jag klara av att göra abort utan att bli mentalt sjuk på kuppen?

Och efter att ha fött ett foster – och inte ett färdigt barn – så skulle det vara enormt svårt för mig att göra en abort. Jag skulle liksom ha Stellan på näthinnan… och känna att jag dödat ett barn – även om det inte alls är så. Oftast så upptäcker man ju tidigt att man är gravid.

Skulle jag bli gravid nu, så skulle jag ens fundera på abort! Men skulle det vara mitt fjärde eller femte barn, så skulle jag tänka annorlunda… tror jag. Hoppas jag. För jag vill inte ha barn, efter barn, efter barn… jag vill kunna ge mina barn kvalitativ tid, och jag tror inte att JAG skulle fixa att ha fem barn och ge alla bra uppmärksamhet och tid.

Jag vill planera mina barn också, det har jag lyckats med hittills. :)

Tre barn är max (tror jag), fyra barn då måste vi köpa ny bil, nytt hem… ja… vi kanske inte måste skaffa ett nytt hem, men det skulle ändå kännas lite så. Vi flyttade ju hit för att ”alla” barn skulle få eget rum och gott om plats.

Svammel, svammel…

Man borde faktiskt sänka abort gränsen till v 21 eller v 20, då barnet har 0 chanser att överleva!

Mitt lilla prematura barn… Min lilla hjälte.

Vet om ni ser hur liten han är på den här bilden, jämförts med handen… Liten, I tell you. Här bodde vi fortfarande kvar på sjukhuset och hade precis fått in honom på vårt rum.

Här är han i ca vecka 32! Och skulle alltså om två månader kommit till världen!

 

Hungrig bebis! ha ha!

Alltså, mitt yngsta barn skulle egentligen inte varit här! Jag vet inte om jag förmedlar vad jag känner inför det… Men tack vare forskning och fantastiska läkare är han här! Stöd forskningen, så att fler barn kan bli friska snabbare! www.lillabarnet.se

Nu ska jag lägga bebis, duscha och fortsätta att vara j-ligt tacksam för att jag har mitt barn i livet.

Hörs sen!

 

//Paulina

 
Kategori Inspiration, Välgörenhet | Etiketter , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Grabben i kuvösen bredvid

 

De här så gossarna låg i kuvöserna bredvid varandra :) Gustav är född 10 veckor för tidigt och Stellan 15 veckor för tidigt.

Utan Sofia och Gustav, vet jag inte hur jag hade klarat den här perioden i livet.

Pojkarna älskar varandra! Det är som om dom vet! Dom skiner upp extra mycket mot varandra.

 

 

 

 

PUSS kompis! :)

 

Det har varit en sån räddning att ha Sofia som stöd. Hon har ju verkligen förstått vad jag gått igenom! Det är omöjligt för andra att förstå vad det är att föda barn så extremt för tidigt, och gå igenom sjukhustiden med alla ups and downs, samt komma hem till ett icke-normalt liv.

Kommentarer skär in i hjärtat… det känns som om man förblöder varje gång… vissa människor vill inte förstå heller, att man går igenom något väldigt speciellt. Att bara för att Stellan inte är sjuk så är allt okej. Så fungerar det inte. Jag kan aldrig bli den jag var innan… och det är något jag är glad för. Jag värdesätter vissa saker, små enkla saker och stora saker så enormt mycket mer nu. Jag har så mycket kunskap nu, och det är kunskap jag välkomnar även om det var enormt tufft att få den.

Jag känner mig enormt stark i min föräldraroll, något jag gjorde innan också – för när Melker kom var jag påläst om det som förstärkts nu. Jag har fått vatten på min kvarn kan man verkligen säga! Och det är så skönt att få mina tankar kring barn bekräftade av läkare, terapeuter, sjuksköterskor mfl.

Äntligen har jag lyckats skaffa lite ny hud, för jag känner mig väldigt mycket starkare även om jag fortfarande blir ledsen ibland.  Det är skönt att inte vara lika skör.

Men för ett år sen i februari så var jag så rädd som jag aldrig någonsin varit förut, rädd innan han föddes för att han skulle dö, jag minns att jag låg och bad på förlossningen att han får bara inte dö. När jag efter många om och men kom upp till neonatalen och intensivrummet där Stellan vådades efter förlossningen (förlorade väldigt mycket blod och var väldigt svag), tänkte jag samma sak – han får bara inte dö. Jag vet inte vad jag gör då. Jag kommer aldrig mer att kunna prata med någon om han dör. För jag kände i mig hur mycket jag skulle gå sönder om han skulle ha dött. Och så var tillvaron, så satt vi och hoppades.

Sakta gick tiden framåt och han blev allt starkare. Men det var hela tiden två steg fram och ett tillbaka. Att leva så är fruktansvärt och då menar jag fruktansvärt jobbigt. Många kommenterar att det verkar vara jobbigt att ha bott på sjukhus i tio veckor och inte hemma. Jag är tacksam för att vi fick bo där, för jag vägrade åka hem… vadå ”hem” utan mitt barn… no way! Att bo på sjukhuset var inte själva utmaningen för oss…

Jag minns att jag inte kunde sova… när jag pumpade – som jag gjorde var tredje timme dygnet runt – så var jag uppe och tittade till min lilla skrutt i akutrummet. Ibland satt Henrik med honom hud mot hud på natten eftersom han jobbade på dagen. Och jag satt hela dagarna, han fick sitta hud mot hud med oss mellan 12-15 h per dygn! Det var så viktigt för honom… det stimulerade allt, andning, hjärtat, magen… att inte få sitt barn upp på bröstet och knyta an direkt efter förlossningen eller att ens få se sitt barn efter förlossningen var helt fruktansvärt. Anknytningen är ju så enormt viktig! Därför är det oerhört viktigt att man sitter känguru eller kängurumetoden som det heter.

Läs mer här: http://www.kangaroomothercare.com/ och här: http://www.minbebis.com/kanguruvard.html

Jag läste en artikel på sjukhuset som handlade om att barn vars föräldrar tar om hand om dom mer än sjukhuspersonal och som sitter mycket hud mot hud osv för högre IQ än barn vars föräldrar inte varit så engagerade. Intressant!

Ett år har gått! Och jag har fortfarande så mycket att säga om det här. Det kommer jag nog alltid ha. Just nu drömmer jag om att bli barnläkare – neonatolog. Det vore helt fantastiskt! Men det kommer nog inte att bli verklighet. Civilekonom ska jag ju bli :) Men för bara ett år sen föddes lilla Stellan, och minnena är så himla nära fortfarande… jag minns hur saker och ting luktade, jag minns och saknar vissa sköterskor som gjorde allt för mig, jag minns alla ljuden och tycker att det är jobbigt att titta på sjukhusprogram pga det…

Ett år lite drygt har gått.

Nej, nu är tårarna nära så det är bäst att jag slutar :)

Är det något jag uppskattar i livet så är det mina barn, min familj, vårt hem, vårt liv och tiden vi spenderar tillsammans. Ingenting är viktigare än det :)

Ska man ha tre barn? Det är så många nuförtiden som har tre. Och när vi var på BVC sist så fullkomligen kryllade det av nykläckta småttingar :) klart man blir lite sugen då ;)

Stay tuned!

 

Kram på er!

Hoppas att ni har en mysig kväll!

//Paulina

 

 

 

 
Kategori Prematur - utveckling | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer
...

Network-wide options by YD - Freelance Wordpress Developer