För er som inte vet det, föddes min yngste son Stellan i v 25+1. Han vägde då 868 gram och var 33 cm lång. Min moderkaka lossnade lite eller gick sönder vilket skapade en blödning inne i livmodern. Blödningen blev till ett koagel (en klump med levrat blod) som låg och skavde på hinnorna. En dag rann lite av blodet ut (rann längs mina ben) – så fick jag reda på att något var fel. Jag lades in på sjukhus, fick medicin, åkte hem, åkte in på koll en vecka senare och fick då stanna. Sen föddes han och jag kom inte hem förrän typ 11 veckor senare. Helt plötsligt gick vattnet, även fast jag fick antibiotika så fick jag en kraftig infektion i livmodern och blev riktig dålig. Kroppen gjorde allt för att få ut bebis och ut kom han – genom en normal förlossning. Jag blev sjuk efteråt och förlorade också väldigt mycket blod. 18 dagar senare började jag blöda igen, då man glömt moderkaksrester i livmodern… förlorade ytterligare alldeles för mycket blod och hade ett mycket lågt Hb – värde efteråt, och då fick jag blod. Jag var väldigt svag.
Han är idag drygt två år – men ska då egentligen fylla två år 6 juni (föddes 23 februari). Han är alltså nästan 4 månader för tidigt född.
Tack vare forskningen så han bra idag (och jag)!
Vad vi vet idag så har han inga men av sin extremt tidiga födsel. Vilket är ett under. Det är enormt vanligt med problem med lungorna, infektionskänslighet, synproblem, att barnen inte kan äta mat eller följer den ”normala” kurvan vikt och längdmässigt.
I måndags fick jag ett samtal från Karolinska i Solna – där han föddes. De ska ni göra en uppföljning nu när han närmar sig två år även korrigerat. Vi ska få träffa en psykolog som ska göra en utvärdering kring hans utveckling, den mentala biten som ni förstår.
Fysiskt så är han ikapp sen han var 18 månader (okorrigerat), ja både mentalt och fysiskt. Jag minns hur sjukgymnasten, neurologen, neonatologen klappade i händerna och skrattade – när jag kunde svara nej på alla kontrollfrågor kring hans utveckling. Och de såg med egna ögon hur fantastisk han är.
Som vår läkare sa då ”det är extremt få barn som föds så här mycket för tidigt, och av de barnen är de extremt få barn som mår såhär bra”.
Han har alltså inga men i dagsläget. Svårt för er att förstå, men när man vårdat sitt barn länge på sjukhus och varit så j-la rädd så är detta ett mirakel och jag blir tårögd bara att tänka på hur bra detta faktiskt gått.
Det är inte konstigt att läkarna blir tårögda när vi träffas för kontroll av honom, de tycker att han är helt fantastisk – ett unikum. Vi gjorde också allt för honom. Satt känguru (hud-mot-hud) 15 h/dygn. Kämpade på med att pumpa så att jag skulle kunna amma, ingen tv, ingen radio, lugnt tempo, mycket försiktig med intryck, försiktighet vid förkylningstider ja vi har gjort allt och haft mycket tur också.
Ja, om ni bara visste vad vi gått igenom…
Det är mycket viktigt att stödja forskningen kring dessa frågor. Själv har jag engagerat mig i Lilla Barnets Fond. Det ni kan göra är att stödja fonden ekonomiskt för att vi ska kunna hjälpa fler barn till ett friskare liv – även om de föds med rätt dåliga förutsättningar. Klicka HÄR för att komma till Lilla Barnets site!
Att läsa den här artikeln nedan, gör mig dock lycklig i hela själen!
Min lilla kämpe!
















