Så fort jag ser en bebis eller en bild på en bebis, nyfödd sådan, så blir jag knäsvag. Vill ha! Skriker kroppen.
Men samtidigt så tvekar jag!
Jag vill ha tid för de barn jag har! Och visst, klart man får ihop det även med tre. Men det känns ändå svårt.
Jag tror att rent mentalt så känner jag mig inte ”färdig” eftersom jag bara hann vara gravid i sex månader. Och samma med kroppen, den ville så gärna gå tiden ut. Och den säger nu att det saknas en bebis.
Kluven, men samtidigt vill jag verkligen ha en till alltså – jag är övertygad om att vi kommer att skaffa en kotte till. Båda vill ju. Frågan är när.
Sen är jag orolig över komplikationer. Mina läkare har sagt att jag kan skaffa hur många barn som helst och jag ska inte vara orolig. Med Melker gick ju allting precis som det skulle, den här gången blev det tokigt pga moderkakan. Man väljer ju inte själv vilken moderkaka man ska få. Och man kan inte göra något för att få en moderkaka som är si eller så. Detta var en olyckshändelse.
Men eftersom jag 18 dagar efter Stellis födelse blödde som en stucken gris, vaknade upp i ett blodbad och ”födde” ett par koagel som vägde ca 250 gr styck (!!!!!), förlorade mycket blod och behövde bli sövd (dödsångest a la grande) och skrapad så är jag rädd att jag har typ ärrvävnad och så som ska göra att det inte är lika nice att bo där som för M och S.
Jag får helt enkelt gå till doktorn.
Det skulle kännas så konstigt att inte få ett barn till och så att säga – utnyttja sina resurser. Tänk om jag vid 50 års ålder plötsligt önskar att vi hade fått ett till och så går det inte… Ångest!
Jag älskar barn, jag har två – allt vi gör är ju för barnen 
och här finns plats!
Vi har liksom gått igenom jordens pärs med Stellan. Född 15 veckor förtidigt, 10 veckor på sjukhus, kolik… ja you name it.
Första turen med vagnen utanför sjukhuset… Helt fruktansvärt tyckte jag. Alla ljud och lukter och vagnen som kändes helt ranglig så jag tyckte att vi skulle köpa en ny! Ha ha! Ni skulle sett Hs min.
Jag tycker att jag har läkt bra efter allt som varit, tack vare min vän Sofia (som jag träffade på sjukhuset). Vet många som mår dåligt efter att fått ett prematurt barn i flera år. Post traumatisk stress syndrom är det många som blir diagnostiserade med. Den rädslan och oron är så svår att förklara men, det finns inget man är mer rädd för som förälder än att något ska hända ens barn. Tänk då att något är fel från första stund och fortsätter att vara fel lång tid framöver… dom är så känsliga och så tappra dessa små krigare.
Det känns lite som om det hände i ett annat liv, men samtidigt när jag tänker på att skaffa en till så är det väldigt nära liksom. Och speciellt om jag tittar på bilder.
Jag har varit väldigt allergisk när det gäller folk som klagar på sina fantastiska små älsklingar, som är helt friska och normala. Jag har liksom tänk: ”ni har ingen aning om vad jag skulle ge för era ”problem”".
Jag menar att barn är skrikiga mm under perioder är ju fullständigt normalt, eller att de bökar på nätterna.
Jag ville så gärna bli väckt på natten av Stellan… jag ville ha det där normala. Så jag ställde min klocka var tredje timme under natten oftast, så att jag kunde gå in i akutrummet och kolla till honom. Efter ett tag så la jag mig vid kl 01 på natten och så gick jag upp kl 05. Så då skippade jag att gå in under de 4 h, men det var plågsamt. För mig var rutiner väldigt viktiga, och att jag skulle vara med på ALLT. De fick inte ta ut honom ur kuvösen om jag inte var med i princip, då ville jag bli väckt. Så upp kl 05, pumpa, duscha, titta in och fråga hur han mått under de 4 h, fixa frukost till mina Henrik och Melker (jag tog en macka i farten), kl 06 ungefär så var jag inne i akutrummet, då skulle älsklingen vägas, och så skulle jag tvätta honom i ansiktet och bakom öronen, byta CPAP mössa, massera lilla näsan. Och sen satte jag mig till rätt i fåtöljen med älskling på bröstet. Ungefär då kom Henrik och Melker in och sa hej då, pussade mig och lillen. Sen stack dom till dagis och jobb.
Så satt jag där med honom i ca 3-5 h. Det var där jag fick den bästa sömnen, för jag var ju med honom! Sen var det dags för att pumpa/äta lunch, så då fick han ligga själv i kuvösen en stund. Brukade hinna äta och pumpa på ca 30 min. Sen in igen och så satt jag 5 h om jag skulle hämta M, annars satt jag kanske 3 h, gick och lagade middag och så, sen satt jag igen typ 3-4 h. Och sen när H kom så åt vi middag och sen satt han med älsklingen 3-5 h. Målet var att han skulle få minst 12 h hud-mot-hud per dygn men det blev oftast 15 h.
Den övriga tiden satt man där ändå, jag satt därinne och läste och pluggade… ville ha närheten till honom. Jag ville vara den som tar upp honom, pysslar med honom osv, precis som det är för alla föräldrar. Sjuksköterskor är ju inga barnvakter 
Jag och Henrik gjorde allt med honom förutom att ta prover osv.
Jag minns tiden med blandade känslor. Oro och rädsla, men samtidigt mycket glädje! Det kan vara svårt men jag tror att det är viktigt att våga känna glädje över att man fått ett barn i den situationen – sen beror det ju på om barnet är friskt eller mycket sjukt också såklart. Men vi bestämde oss dag två eller tre att vi måste få lov att känna glädje oavsett vad som händer. Så vi levde på hoppet och satte oss in i allt och var med honom ständigt i princip. Läkarna och sjuksköterskorna sa ofta att hans styrka berodde på oss, på att vi var så positiva och att vi var med hela tiden oerhört skönt att höra.
Ja, det finns så många detaljer som man liksom inte kan beskriva i allt detta. Det är svårt att förklara hur man känner i en sådan situation så att folk förstår. För det folk säger mest är, gud vilken tur ni haft – och det har vi absolut. Men baar för det så går det här inte över. Han är den han är. Han är mer känslig för diverse, även om han är helt frisk osv. Han är det inte för alltid. Men han är det nu.
Nej, nu ska jag fixa lite mellis till skrutt, sen kanske gå ut en stund.
Hoppas att ni har en fin torsdag!
Kram på er!
//Paulina
