De här så gossarna låg i kuvöserna bredvid varandra 
Gustav är född 10 veckor för tidigt och Stellan 15 veckor för tidigt.
Utan Sofia och Gustav, vet jag inte hur jag hade klarat den här perioden i livet.
Pojkarna älskar varandra! Det är som om dom vet! Dom skiner upp extra mycket mot varandra.
PUSS kompis!
Det har varit en sån räddning att ha Sofia som stöd. Hon har ju verkligen förstått vad jag gått igenom! Det är omöjligt för andra att förstå vad det är att föda barn så extremt för tidigt, och gå igenom sjukhustiden med alla ups and downs, samt komma hem till ett icke-normalt liv.
Kommentarer skär in i hjärtat… det känns som om man förblöder varje gång… vissa människor vill inte förstå heller, att man går igenom något väldigt speciellt. Att bara för att Stellan inte är sjuk så är allt okej. Så fungerar det inte. Jag kan aldrig bli den jag var innan… och det är något jag är glad för. Jag värdesätter vissa saker, små enkla saker och stora saker så enormt mycket mer nu. Jag har så mycket kunskap nu, och det är kunskap jag välkomnar även om det var enormt tufft att få den.
Jag känner mig enormt stark i min föräldraroll, något jag gjorde innan också – för när Melker kom var jag påläst om det som förstärkts nu. Jag har fått vatten på min kvarn kan man verkligen säga! Och det är så skönt att få mina tankar kring barn bekräftade av läkare, terapeuter, sjuksköterskor mfl.
Äntligen har jag lyckats skaffa lite ny hud, för jag känner mig väldigt mycket starkare även om jag fortfarande blir ledsen ibland. Det är skönt att inte vara lika skör.
Men för ett år sen i februari så var jag så rädd som jag aldrig någonsin varit förut, rädd innan han föddes för att han skulle dö, jag minns att jag låg och bad på förlossningen att han får bara inte dö. När jag efter många om och men kom upp till neonatalen och intensivrummet där Stellan vådades efter förlossningen (förlorade väldigt mycket blod och var väldigt svag), tänkte jag samma sak – han får bara inte dö. Jag vet inte vad jag gör då. Jag kommer aldrig mer att kunna prata med någon om han dör. För jag kände i mig hur mycket jag skulle gå sönder om han skulle ha dött. Och så var tillvaron, så satt vi och hoppades.
Sakta gick tiden framåt och han blev allt starkare. Men det var hela tiden två steg fram och ett tillbaka. Att leva så är fruktansvärt och då menar jag fruktansvärt jobbigt. Många kommenterar att det verkar vara jobbigt att ha bott på sjukhus i tio veckor och inte hemma. Jag är tacksam för att vi fick bo där, för jag vägrade åka hem… vadå ”hem” utan mitt barn… no way! Att bo på sjukhuset var inte själva utmaningen för oss…
Jag minns att jag inte kunde sova… när jag pumpade – som jag gjorde var tredje timme dygnet runt – så var jag uppe och tittade till min lilla skrutt i akutrummet. Ibland satt Henrik med honom hud mot hud på natten eftersom han jobbade på dagen. Och jag satt hela dagarna, han fick sitta hud mot hud med oss mellan 12-15 h per dygn! Det var så viktigt för honom… det stimulerade allt, andning, hjärtat, magen… att inte få sitt barn upp på bröstet och knyta an direkt efter förlossningen eller att ens få se sitt barn efter förlossningen var helt fruktansvärt. Anknytningen är ju så enormt viktig! Därför är det oerhört viktigt att man sitter känguru eller kängurumetoden som det heter.
Läs mer här: http://www.kangaroomothercare.com/ och här: http://www.minbebis.com/kanguruvard.html
Jag läste en artikel på sjukhuset som handlade om att barn vars föräldrar tar om hand om dom mer än sjukhuspersonal och som sitter mycket hud mot hud osv för högre IQ än barn vars föräldrar inte varit så engagerade. Intressant!
Ett år har gått! Och jag har fortfarande så mycket att säga om det här. Det kommer jag nog alltid ha. Just nu drömmer jag om att bli barnläkare – neonatolog. Det vore helt fantastiskt! Men det kommer nog inte att bli verklighet. Civilekonom ska jag ju bli Men för bara ett år sen föddes lilla Stellan, och minnena är så himla nära fortfarande… jag minns hur saker och ting luktade, jag minns och saknar vissa sköterskor som gjorde allt för mig, jag minns alla ljuden och tycker att det är jobbigt att titta på sjukhusprogram pga det…
Ett år lite drygt har gått.
Nej, nu är tårarna nära så det är bäst att jag slutar
Är det något jag uppskattar i livet så är det mina barn, min familj, vårt hem, vårt liv och tiden vi spenderar tillsammans. Ingenting är viktigare än det
Ska man ha tre barn? Det är så många nuförtiden som har tre. Och när vi var på BVC sist så fullkomligen kryllade det av nykläckta småttingar klart man blir lite sugen då 
Stay tuned!
Kram på er!
Hoppas att ni har en mysig kväll!
//Paulina
