Blogg Loppi

Inte lika mycket värd.

Läser en artikel idag från SvD idag (som ni hittar längre ner) såhär ovisst har vi det. Det gör mig så ledsen så att jag gråter. Skolgången är tuff ändå, ser jag som nu har ett barn som för några månader sen började skolan. Han är inga som helst medfödda åkommor som gör att det skulle bli svårare för honom. Det ÄR en stor omställning att börja skolan. Hur ska det då bli för de barn som har det tufft redan innan? Som haft en fruktansvärd start i livet?

Jag känner mig så himla ledsen…

Och att jag går hemma i två år med Stellan för att han ska få bästa möjliga start i livet, men har samma antal föräldradagar som alla andra men våra förutsättningar har varit allt annat än normala med allt vad det innebär. Efter vi blev utskrivna från sjukhuset hade vi flera sjukhus besök per vecka ändå, samt BVC besök.

Vi har haft TUR som har ett så friskt barn som är fött så extremt tidigt (v 25+1), men det betyder inte att det inte kommer problem. Koncentrationssvårigheter och inlärningssvårigheter ser man sällan innan skolåldern och än är det långt dit.

Hoppas bara att vi hamnar på en skola där man kan sätta in den typen av resurser. Jag oroar mig redan nu och jag kommer redan nu, fightas för detta så att när det är dags så finns det och förhoppningsvis redan innan då det givetvis är fler som går i skolan NU som har dessa problem.

Stellan står i kö till en privatskola, och jag känner mig lite sorgsen över att inte Melker också får gå där, inte för att hans skola är dålig men för att jag vill ge barnen bästa möjliga förutsättningar i livet – tex mindre klasser är absolut en viktig faktor – då det underlättar för koncentrationen mm!

Det känns tufft att ha fått ett barn som haft en fruktansvärt onaturlig start i livet, han har klarat sig så otroligt bra för att han är stark och haft rätt vård och stöd av sina föräldrar – men så är han ändå inte lika mycket värd som andra barn! Vi har kämpat så oerhört mycket. Men han är inte lika mycket värd då han inte enligt de allra flesta största försäkringsbolaget är värd en normal försäkring – trots att vi har papper på att han är frisk!

Vilken annan förälder har papper på att deras barn är friskt när de ska skaffa en försäkring? Jag hade inte det till Melker, han föddes då man ska och är därmed berättigad till en försäkring. Och Stellan är inte heller värd en bra skolgång med rätt resurser, förskoletid efter hans förutsättningar mm hans brott är att han föddes för tidigt.

Det gör mig väldigt ledsen. Jag är väldigt ledsen för alla barns – och föräldrars skull som går igenom tuffa perioder i livet och utesluts från samhällets famn. Om vi ökar medvetenheten kring detta så kan vi hjälpa fler!

Jag ska göra allt jag kan, inte bara för Stellan utan för alla barn som får känna på utanförskap! Nu är det dags för engagemang!

Läs artikeln nedan please!

(Inser att jag inte utrycker mig perfekt men jag är ledsen och känslomässigt påverkad så då blir det lite svårt).

Samhället sviker för tidigt födda

NY ARBETSGRUPP I dag överlever allt fler barn som tidigare inte kunde räddas till livet. Men samhället är inte rustat för att ta emot dessa barn och deras specifika behov inom bvc, förskola och skola, skriver tio företrädare för en nybildad arbetsgrupp för de för tidigt födda barnen.

annons:

AdTech Ad

Vart tionde barn som föds på jorden föds för tidigt, och en för tidig födsel är därmed den i särklass vanligaste barndiagnosen. Bara i Sverige föds omkring 6400 barn för tidigt varje år. Tack vare en neonatalvård i världsklass överlever de allra flesta – vissa med en så låg födelsevikt som 300 gram. Men att fler barn räddas till livet i dag innebär också att samhället måste ta ett större ansvar för dessa barn. Den tidiga starten påverkar deras uppväxt på olika sätt – de kan till exempel vara infektionskänsliga, ha koncentrationssvårigheter eller inlärningsproblem.

Den medicinska utvecklingen har gått fort. På 1970-talet överlevde endast 10 procent av de svenska barn som vägde under 1 kilo vid förlossningen. Redan på 1990-talet kunde man rädda barn som föddes så tidigt som i vecka 23, men cirka 90 procent av dem avled före sin ettårsdag. I dag överlever över 50 procent av de allra minsta, tidigast födda barnen. Men efter att ha klarat livets första kritiska månader följer en lång period av frekventa sjukhusbesök.

Sverige är i dag ett av de länder som är bäst på att rädda de här barnen till livet. Vi som träffar dem dagligen vet dock att det övriga samhället inte har utvecklats i takt med den medicinska vetenskapen. Samhället är inte rustat för att ta emot dessa barn och deras specifika behov inom bvc, förskola och skola. Vi möter dem i våra roller som föräldrar, läkare, sjuksköterskor, lärare och politiker. Vi träffar förtvivlade familjer som känner att deras barn inte blir sedda eller förstådda. Det är dags att samhället tar ett helhetsansvar för hur situationen för de för tidigt födda barnen ser ut. Vi vill att:

1Socialminister Göran Hägglund tillsätter en utredning som tar ett samlat grepp om frågan.

2Vården ska vara jämlik. Det ska inte spela någon roll inom vilket landsting barnen växer upp.

3Landstingen erbjuder familjerna en samordnande vårdcoach. Vårdcoachen koordinerar barnets alla olika besök i vården och är den som har en helhetsbild av situationen.

4Skolan får resurser för att fortbilda sin personal så att de på ett bättre sätt kan möta dessa barn och anpassa undervisningen till deras behov samt bli bättre på att identifiera dem som behöver extra stöd.

5Vuxenvården förbereder sig på att ta emot de för tidigt födda barnen när de når vuxen ålder.

Att få ett barn som föds för tidigt innebär en kris för de allra flesta föräldrar. Många lever i en känslomässig bergochdalbana som kantas av oro, rädsla och fruktan. När barnet mår så pass bra att det skrivs ut från sjukhuset kan omgivningen lätt tro att allt är frid och fröjd. Men för många följer nu en tid av fortsatt oro, ständiga återbesök, undersökningar och kontroller. Glädjen av att ha fått ett barn som överlevt kan snabbt vändas till oro för hur det ska gå för den nyblivna familjemedlemmen.

När hösten och vintern närmar sig oroar sig så gott som alla föräldrar för den annalkande förkylningssäsongen men för de flesta stannar oron vid tankar på pusslande med vab-dagar. För familjer med infektionskänsliga barn, som de för tidigt födda nästan alltid är, har förkylningssäsongen en helt annan innebörd. För de här barnen kan samma sjukdom leda till ett akut behov av respiratorvård.

Föräldrar till infektionskänsliga barn får ofta rådet av sjukvården att undvika förskolan. I stället tipsas det om dagmammor eller förlängd föräldraledighet. Men dessa familjer får inte fler föräldradagar än andra och dagmammor växer inte på träd i dagens samhälle. Frågan som uppstår är varför de här familjerna lämnas åt sitt öde för att själva få ta ansvar för barnens välmående. Det borde vara kommunernas ansvar att erbjuda barnen den barnomsorg som krävs för att de ska må bra.

Problemen fortsätter när det är dags för skolstart. I dag består varje klass av i genomsnitt ett till två barn som fötts före graviditetsvecka 38. Trots att studier visar att för tidigt födda barn ofta presterar sämre i skolan, saknar många lärare och skolhälsovården kunskap om hur de kan hjälpa den här gruppen.

Inom några år kommer barn som tidigare inte kunde räddas till livet att bli allt fler inom vuxenvården. Exakt hur de kommer att skilja sig från den övriga befolkningen är det väldigt svårt att sia om, eftersom det är den första generationen där så många extremt tidigt födda uppnått vuxen ålder. Många har högt blodtryck som barn och läkare varnar för att de här barnen kan komma att bli en ny riskgrupp för hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden.

Det är med andra ord hög tid att samhället tar sitt ansvar för de för tidigt födda barnen. Den medicinska utvecklingen fortsätter i en rasande takt. Allt talar för att ännu fler barn som föds för tidigt kommer att överleva i framtiden med det behov av stöd som den för tidiga födseln för med sig. Den här gruppen kommer varken att minska eller försvinna, så det är dags att agera.

Arbetsgrupp för de för tidigt födda barnen

Gill Ardenvik

förälder Helsingborgs prematurförening

Caroline Attner

biträdande överläkare Sachsska Barnsjukhuset

Lisen Bergström

förälder Prematurföreningen Stockholm/Uppsala

Stephanie Blenckner

förälder Prematurföreningen Stockholm/Uppsala

Mats Blennow

överläkare, professor Karolinska Universitetssjukhuset

Birgitta Klang

verksamhetschef BVC Mama Mia

Anders Lönnberg

landstingspolitiker Socialdemokraterna

Mats Norrstad

förbundsstyrelseledamot Lärarförbundet

Maud Söderström

sjuksköterska Helsingborgs sjukhus

Barbro Westerholm

riksdagsledamot Folkpartiet liberalerna

2012-11-18 01:26

 
Kategori Prematur - utveckling | Etiketter , , , , , , , , , | Skriv en kommentar

Lilla Barnets Fond

Klicka in er och kolla vilka Forskare som fått medel för att kunna finansiera forskning kring barn.

Om ni går in och läser, kan ni se att nästan allt handlar om extremt för tidigt födda barn – precis som Stellan. Han är alltså född i v 25+1, för er som kanske missat detta.

Vår resa har gått extremt bra hittills. Vi är så oerhört tacksamma. Jag ”arbetar” volontärt med Lilla Barnets Fond för att jag vill hjälpa till att driva in pengar till forskning kring nyfödda barn. Utan den forskningen som hittills kunnat utföras i ämnet hade Stellan inte levt. Det känslan… Jag kan börja gråta av att tänka så.

En mors tacksamhet för sitt barns hälsa… Ja… det är svårt att finna rätt ord. Jag är i alla fall oerhört stolt över att få vara med och stötta forskningen och Lilla Barnets Fond på alla sätt jag bara kan!

Det är bla därför jag kan bli väldigt ledsen när folk säger: ”men på 70-talet gjorde man så, och det föddes ju barn då också” om tex alkohol och graviditet eller olika rekommendationer som man kanske tycker är en jobbig omställning under graviditeten. Men jag kan säga er att jag tackar min lyckliga stjärna över att jag följt varenda rekommendation kring graviditet, när jag fick ett barn i vecka 25. Tack vare dessa rekommendationer är han så frisk som han är, ja och naturligtvis all vård och såklart för att vi som föräldrar till honom gjort ALLT för att han ska må så bra som möjligt.

Folk klagar gärna och ofta över sin tillvaro, trots att den är helt normal med helt normala barn osv (och visst får man lov att göra det), MEN de som har det tuffast är oftast dem som inte klagar.

Om ni bara visste vad vi gått igenom…

Vi kom ut på andra sidan, starkare än innan. Vi upplevde nog inget normalt direkt den första tiden, knappt det första året i Stellans liv. Allt var precis upp och ner.

Att pumpa igång mjölkproduktionen och sen hålla den vid liv, var en PÄRS. Jag satt i pumprummet och grät på Karolinska… jag ville bara få vara normal! Sitta med min friska, normalstora, friska bebis och amma. Inte sitta i ett kallt rum och pumpa, på ett sjukhus, en bebis som vägde 868 gram vid födseln och som gick ner till 757 gram den första tiden, som jag inte visste skulle leva eller dö, alla ljud i intensivsalen… alla kuvöser som lät, föräldrar som grät… smärtan i hjärtat av att inte få hålla mitt barn… inte kunna ta på honom för att hans hud var för skör… inte kunna sova för att jag mådde så dåligt av att veta att han låg därinne själv… utan mig, något som aldrig hade hänt om han kommit på utsatt datum.. så jag sov inte, jag väckte mig själv så att jag kunde gå in några gånger varje natt för att se att han mådde bra. En läkare frågade mig ”Är du alltid här?”.

Jag säger bara – gör allt ni kan för att ert ofödda barn ska få de bästa förutsättningarna i livet! OM något händer, så VET ni att det inte var ert ”fel”! En väldigt bra vetskap, eftersom man om och om igen funderar på OM det ändå inte var ens eget fel att det gick fel… Något jag fått förklarat för mig om och om igen att det inte var!

Man kan inte styra sin moderkaka så vitt jag vet ;) . Om man röker ökar risken för att barnet föds för tidigt. Tro mig, ni vill inte ha ett för tidigt fött barn med dåliga lungor – lungorna är mkt sköra som det är!

Jag är i alla fall enormt tacksam för att jag under båda mina graviditeter gjort ALLT jag kan för mina barns bästa förutsättningar i livet. Och jag är enormt glad att Stellan kom till just oss, vi har verkligen förstått vad det är för barn vi fått.

Det har snart gått två år sen han föddes och jag tänker så himla mycket på det här fortfarande – såklart! Vad har vi egentligen varit med om?

Var med och stötta forskningen kring nyfödda barn!

www.lillabarnet.se

 

 
Kategori Inspiration, Prematur - utveckling, Tips, Välgörenhet | Etiketter , , | Skriv en kommentar

Så var det.

Om ni vill läsa om hur det var att vänta på att föda ett barn för tidigt, samt att föda ett barn så mycket för tidigt, så kan ni gå HÄR på min gamla blogg.

 

Sista bilden hemma på min mage, tror tom att jag åkte in samma dag 17/2 och sen fick jag stanna på sjukhus tom 30/4.

 

Samma dag som de här bilderna togs, föddes han. Jag har aldrig varit så rädd eller haft så lite kontroll över min egna kropp. Här har jag precis haft ett frossaanfall där febern steg från 37,2 till 38,6 (tror jag) på ett par minuter. Jag blev så j-la sjuk. Infektion i livmodern. Vidrigaste jag varit med om. Här vet jag det inte, men om några timmar ska jag få ett till sånt anfall samtidigt som jag får värkar. När man får ett sånt anfall, skakar man okontrollerat i kroppen, jag låg och hoppade i sängen utan någon kontroll på min kropp, när jag inte hackade tänder hysteriskt så klämde jag fram ”hjälp mig”. Jag såg paniken i allas ögon… det är bland det läskigaste, att se att andra tycker att det är allvar liksom. Att få den ”stämpeln” du mår inte bra, du är inte frisk, det som händer nu kommer att vara extremt tufft, vi vet inte vilka chanser ert bar har.

 

Jag vill bara gråta när jag tänker på det, för samtidigt som det är så långt borta nu eftersom allt gått bra för oss, så vet jag hur jävla nära det var att allt gick åt helvete – rent ut sagt! Jag vet att läkarna var rädda, rädda för mitt liv och jag vet att de var rädda för Stellans liv.

Jag blev så dålig. Jag blödde. De ville operera, en läkare stod på sig för Stellans skull. Han pressade och pressade bort de extra ”kanter” som fanns kvar av livmodertappen när jag hade värkar så att Stellan kunde komma ut så fort som möjligt – födde honom öppen endast 6 eller 7 cm. Den smärtan är det absolut värsta… när han pressade bort kanterna…

Som jag sagt förut, många kanske tror att det är en piece of cake att föda för tidigt, men det är tvärtom – kroppen är inte redo för någon förlossning då! Kroppen är inte mogen. Den bara jobbade för att få ut det som inte längre var friskt i min kropp. Sen kom allt blod… den bokstavligen forsade, återigen såg jag skräck i läkarnas ögon. Och jag var så matt att jag inte klarade att vara vaken. Då hade jag inte ens sett Stellan.

Det var det värsta av allt, att inte vara stark nog att vara mamma, att vara med honom. Henrik var med honom, sprang korta stunder för att kolla till mig. Men sen var han med Stellan. Han föddes kl 20:00, först kl 02, kunde jag åka upp till honom.  Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Satt i rullstol, men höll på att svimma hela den korta resan i rullstolen, efter att ha gråtit och suttit vid kuvösen i ca 30 min klarade jag inte mer utan fick rullas ner.

Fick riktigt starka mediciner, som kändes som syra genom droppet in i mina blodådror. Det var helt vidrigt. Gjorde djävulskt ont och då hade jag precis fött barn – DET gjorde beyond ont.

Jag förstår inte att jag inte blev opererad efteråt och att jag inet fick blod. Minns att överläkaren pratade om det, men det blev aldrig så. Istället gick jag med extremt lågt blodvärde och moderkaksbitar i livmodern i 18 dagar, tills det var dags för nästa pärs.

Märkte en kväll att jag blödde rätt mycket, det fick liksom inte åt rätt håll. Gick till Gynakuten på Danderyd, vi bodde ju på sjukhuset. Efter att ha varit hos läkaren och denne konstaterat att jag hade ngt i livmodern troligtvis blod, som kommer att rinna ut. Så gick jag upp och la mig. Vaknar ett par timmar senare och känner att något sprutar ur mig… Tänder lampan och finner mig liggandes i ett blodbad, då menar jag blodbad. Hela sängen och sidan på Henrik som är mot mig är helt nerblodad. Väcker honom, han får ju jordens chock! Springer ut ur rummet, hämtar en barnmorska och säger ”hon blöder”. Barnmorskan trodde nog att jag bara blödde lite… hon var en chock när hon kommer in i rummet – säger ”OJ!”.

När hon klipper upp mina trosor, ”föder” jag ut två eller tre koakel (klumpar med levrat blod), det väger 250 gram. Jag trodde att hela livmodern skulle ramla ut, att det var därför jag hade så ont och blödde.

I ilfart till operation, träffar på den vidrigaste sjuksköterskan någonsin, eller nej barnmorska var hon. Hon borde inte få jobba som det! Efter att hon misshandlat mina blodkärl så ska jag sövas. Jag är rädd för att aldrig vakna, men personalen är underbar och tröstar mig.

Vaknar sen, och är så j-la dålig. Förlorat så enormt mycket blod. Är vit om läppar, i ögonen osv. Förstår inte vad någon säger. Jag får blod, och blir människa igen! GE BLOD! Utan blod hade Stellan inte klarat sig och inte jag heller.

Henrik kommer ner. Jag är så trött. Har heller inte pumpat på flera timmar som mina bröst är som fotbollar. Frågar om en pump och får äntligen ut allt. Men mjölken är full av medicin så jag får kasta den. Tur att hela kylen var full. Små prematurer måste ha modersmjölk, inte rsättning. Deras tarmar klarar inte det. Jag donerade, om du har extra mycket mjölk kanske du också kan donera?

Ja ja, nu ska jag sluta skriva. Ska ut och gå med Madde :) Det är terapeutiskt att skriva för mig. Jag får liksom ut det :)

Hoppas att ni får en bra dag!

 

Stellan tre dagar gammal, 25+4.

 

Kram alla!

//Paulina

 

 

 

 
Kategori Inspiration, Prematur - utveckling | 1 kommentar

Bra förmiddag.

Nu promenerar vi hem! Stellan har somnat, så nu blir det lunch och plugg för mig om jag hinner innan han vaknar.
Nu var han riktigt trött!

Totalt blir det ca 6 km promenerande idag!

Igår blev det cykel 6,5 km och PW 7,5 km.

Tisdags promenad ca 6 km.

Måndag intervaller ca 4 km.

Yesah!

20120913-120039.jpg

Öppnis var bra terapi för mig, pratade med en tjej vars barn varit riktigt sjuk och de bodde också länge på sjukhus och har varit med om liknande händelser som vi.
Det är väldigt skönt att prata av sig med någon som vet hur det är, det är den bästa hjälpen.

Man bär på så mycket utan att veta om det. Även om Stellan är snart 19 månader så lever alla minnen, känslor, lukter fortfarande inom nog.

Jag kan aldrig bli den jag var innan. Forever different. En bättre Paulina med mer livserfarenhet.

Jag kan verkligen må illa och känna paniken som jag kände då, när jag tänker tillbaka på hur illa det var framförallt med lillen, men även med mig.

Att vara så dålig var heelt fruktansvärt! Att inte ha hälsan i behåll. Man måste liksom definiera om, vem man är! Så många tankar far igenom huvudet och man könner sig oerhört liten och sårbar.

Jag kan erkänna att jag är rädd för att dö, alltså så att jag kan gå runt och tänka på det. Jag är rädd för barnens skull, att de ska gå igenom livet och må dåligt för att jag dog. Våra barndomen är så viktiga, arv och miljö gör oss till de vi är.
Mina barns liv är det viktigaste, alltså hur de växer upp.

Det är inte lätt att leva med att vara skild, att man gjort så att ens barn måste bo varannan vecka. Det är en sorg jag bär på. Men mitt fokus ligger på att ge barnen det bästa möjliga liv som jag kan. Jag vet att de har det bäst, de har två (tre i Melkers fall) föräldrar som är enormt engagerade i dem, och det är såklart a och o i ett barns liv.

Ja, det är inte klokt vad man hinner fundera under 25 min promenad efter massor av lek och bra samtal :)

Life is great!

Och solen skiner!

20120913-121931.jpg

 
Kategori Inspiration, Prematur - utveckling | Skriv en kommentar

Låååååång!

Den här jumpsuiten är i stl 92!
Jag tyckte att den såg sååå stor ut, men den passar perfekt!
Stellan har vuxit så att det knakar sen han föddes och är nu längre än flera av sina jämnåriga vänner!

Man kan inte tro att han var endast 33 cm lång när han föddes.

20120904-080543.jpg

20120904-080610.jpg

20120904-080655.jpg

20120904-080850.jpg

 
Kategori Prematur - utveckling | Skriv en kommentar

Utveckling.

Detta stämmer bra in på mina barn :) Mitt i prick på lillskrutten skulle jag vilja säga! Han utforskar, härmar typ allt man säger och gör, ska vara med på allt, är mest glad om dagarna och bara allmänt söt och gullig, en typisk 1 1/2 år :)

På Melker stämmer det också väldigt bra in, han stänger ofta dörren till sitt rum nu, han är känslosam och väldigt kärleksfull, han har ett enormt tålamod med sin lillebror och pratar typ hela tiden ;) En härlig ålder!

Stellan 1 1/2 år

1-2 åringen är ofta en liten glad och solig person som lever helt i nuet. Som lär sig, utforskar och blir allt mer metodisk. Varje ny upptäckt är lika spännande. Som förälder gäller det att finnas i bakgrunden som trygghet men samtidigt ge barnet frihet att upptäcka och lära sig på egen hand. Man kan behöva ha is i magen, för ännu vet barnet väldigt lite om orsak och verkan, om tid och om samband…

Barnet blir allt mer socialt och många börjar på dagis. En viktig milstolpe, positiv för de allra flesta.

När barnet närmar sig 2 år tar språkutvecklingen fart. Barnet kanske bara kan säga några få ord, men förstår desto fler.

Även om barnet förstår många ord går det inte att uppfostra honom med ord. Man måste visa i handling vad som gäller. Som tur är brukar det vara lätt att avleda 1-2-åringen.

Barnet har svårt att välja och raka, bestämda besked fungerar därför bäst.

Kroppen utvecklas, rörelserna blir allt säkrare. Barnet härmar och vill gärna hjälpa till.

 

Melker 7 år

Vid 7 år brukar barnet gå in i en lugnare fas igen, efter den rastlösa 6-årsåldern. Det är visserligen ofta full fart på 7-åringen: hoppa rep, cykla, åka skidor och skridsko, simma, springa. Men barnet kan sitta stilla åtminstone korta stunder, behärskar sin kropp bättre och kan koordinera sina rörelser.

Det är inte ovanligt att barnet går in i en lite inåtvänd, stillsam period. Vill gärna kunna stänga sin dörr. Behovet av avskildhet måste respekteras, 7-åringen behöver tid att tänka och sortera, skapa balans. Barnet blir också mer medvetet om sin kropp, börjar låsa om sig på toaletten och vill kanske inte visa sig naket.

Men också 7-åringen kan ha snabba växlingar mellan glädje och dysterhet, mod och rädsla. Ena stunden kan barnet vara starkt avståndstagande mot föräldrarna och i nästa stund gulligt och nära.

7-åringen kan jobba koncentrerat, tålamodet har blivit bättre och nu kan hon göra färdigt saker.

Kan bättre än tidigare leva sig in i hur andra människor känner och vad de upplever och tycker om att prata och diskutera.

7-åringar har ofta ett behov av att visa sig duktiga och behöver beröm och uppmuntran. Det är vanligt att de är ganska självkritiska.

 

Älsklingar!

 

Källa: www.psykologguiden.se

 
Kategori Inspiration, Prematur - utveckling, Tips | Etiketter , , | Skriv en kommentar

Min duktiga!

Går runt med nya luren och säger:
”hej, hej, hej” och ”hallå”

Så fantastiskt duktig!

Jag bara visade en gång och sa, hallå är det Melker och han fattade direkt!

Jag blir så rörd och stolt, för hans utveckling är fantastisk!
Från extrem prematur till fullt normal snart ett och ett halvt åring! Det har varit en lång resa, som numer känns som en film jag någon gång sett.

Han är så duktig och kan så många saker! Han är så med! Fattar galoppen! :) min duktiga kille!

Han pratar regelbundet nu i två ordsmeningar, tex ”hej pappa”, ”titta där” osv.
Han härmar nästan allt man säger, säger blomma, boll, lampa och flera andra ord!

Jag är så vansinnigt stolt! Älskade barn!

20120804-164323.jpg

20120804-164330.jpg

Imorgon kommer min andra stolthet! Och så ska vi på kalas! Life is great!

20120804-164615.jpg

Jag är lyckligt lottad minst sagt!

Kram!

//Paulina

 
Kategori Prematur - utveckling | Skriv en kommentar

It´s a new day!

Äntligen är det måndag och jag ska få hem min älskade storis! Först blir det en tur till Skansen tillsammans med Sofia och hennes söta pojkar, som jag längtar ihjäl mig efter.

Sofia och jag träffades på sjukhuset, och vi har alltså varsin prematur bebis och varsin storis :) Vi har inte setts sen i mars tror jag, pga sjukdom. Så jag kan känna att jag tom kommer att fälla en tår för att det ska bli så mysigt att ses. Vi sågs ju varannan eller varje vecka förut, sen killarna var små små skruttar. Hon har hjälpt mig igenom allt och jag hade inte klarat mig så bra genom den här pärsen utan henne :)

 

Älskade bebisar!

 

Jaha, jag antar att man får njuta av vädret idag för sen blir det regn och rusk i många dagar.

Och vi som hade tänkt köra en grillafton till på Anna på torget på lördag :/

Den här veckan är det nedräkning, Henrik kommer att jobba så in i norden, sena kvällar ja hela konkarongen men sen är han ledig tre veckor! Wohoo!

Då blir det staket till altanen mm. Hoppas att vi hinner lägga gräset i veckan bara, återigen blir det så uppenbart att jag inte har körkort! Det mesta kan man klara ändå, men att åka med bussen och hämta ca 100 kvm gräsmatta är svårt utan bil och släpkärra… grrr…

Kommer förbereda för det i alla fall, igår köpte vi 400 liter jord som ska ut över plätten där vi ska ha gräset, så jag har nog att pyssla med ändå ;)

Nej, nu måste jag sluta!

 

Ha en fin dag!

 

//Paulina

 
Kategori Prematur - utveckling | Skriv en kommentar

Om man jämför…

…vilket man inte ska göra… så skiljer det så otroligt lite ändå mellan mina pojkar, storleksmässigt när dom var i samma ålder!

Det är ju helt fantastiskt eftersom dom hade HELT olika förutsättningar!

Stellan är ikapp, han är en normal 16 månaders bebis både mentalt och storleksmässigt!

Melker har alltid varit slank och muskulös, och Stellan är likadan, dom blev aldrig sådär knubbiga som många andra goa bebisar. Men det var inte jag heller när jag var liten, jag var också mer slank och muskulös (med betoning på var… hehe ;) ).

Stellan är ju så himla matglad, det känns verkligen som om hans figting spririt kommer av att han är extrem prematur! Det har gått väldigt snabbt för honom att komma ikapp. Som hans läkare sa: ”Det föds inte så många barn SÅ tidigt, men av dom som kommer så tidigt så är det inte så många som är så fina som han är” :D

Om ni bara kunde förstå vad dom orden betyder…

Alla barn är olika, och man kan vara normal stor även om man inte är knubbig som bebis, Melker har alltid legat perfekt på kurvan men han var ju aldrig det. Man kan ju aldrig jämföra med någon annan med en annan uppsättning gener och förutsättningar.

 

 

Melker ett år :) underbaraste lilla människa!

 

 

Melker 16 månader :) gulligulligull! Åh, hur snabbt gick tiden egentligen? :O Bebis!

 

Svårt för er att se… men det skiljer ett kg, mellan dom vid 15-16 månader, vilket inte är så konstigt :)

 

 

Stellan 15  månader! :) älskade matglada plutt!

 

Oj, vad jag älskar mina barn! Innan dom så visste jag inte var lycka var :) Jag visste inte heller vad trött var ;)  

Hihi.

 

Ha en fin kväll!

 

//Paulina

 
Kategori Prematur - utveckling | Skriv en kommentar

28 juni

kommer alltid att vara datumet då Stellan började gå!
Jag kunde inte vara mer stolt. Helt plötsligt under Ms fotbollsträning började lillen gå. Först ett steg sen upp till fyra! :)

Äntligen! Jag är så glad för hans skull! Han har velat detta så länge :D

BTW så var poolen en succé!! Och poolpartyt blev jättebra!

20120628-071816.jpg

20120628-071825.jpg

20120628-071834.jpg

20120628-071845.jpg

20120628-071901.jpg

 
Kategori Prematur - utveckling | Skriv en kommentar
...

Network-wide options by YD - Freelance Wordpress Developer