Paulinas

Mmm… som rubriken säger, att ta hälsa förgivet. Jag kikar ibland på Kanal5play och nu har det blivit en del ”De unge mödre” fr Danmark. Jag behöver inte gå in på vad jag tycker och tänker om dessa unga mödrar… det jag tänker är hur många av dom tar förgivet att deras barn kommer att vara friska – TROTS att dom röker hela graviditeten! En tjej planerade dop för sitt barn som fortfarande låg i magen (?). Hon fixade inbjudningskort med bild från ultraljudet.

Man tar ofta förgivet att ens barn kommer att vara friskt, och visst till viss del är det ju så, jag menar de flesta graviditeter/förlossningar går ju som de ska. Men för 10 % så går det inte riktigt som man tänkt. ca 10 000 barn VARJE år hamnar på Neonatal. Det är ju ändå rätt många tycker jag.

Ca 6000 av dessa är prematurer och oftast vet man ju innan om  man kommer att föda förtidigt, många av de barnen som hamnar på Neonatal är fullgångna men har råkat ut för någon typ av komplikation som man kanske inte kunde se eller veta om, innan barnet kommit ut.

Det är otroligt skrämmande när ens barn inte mår bra, det kan vara skrämmande när ens barn är förkyld. Men när det kommer ett nytt litet barn som inte mår bra… ja, det är väl varje förälders mardröm. Det dör även barn varje år i Sverige, mellan 250-300 barn, av dessa är 100 st prematurer. Så de flesta barn som dör är alltså fullgågna.

Under första månaden i barnets liv är dom som mest sköra och man ska egentligen bara ta det lugnt och fokusera på att få till amning mm. Tänk också på att alltid ha en god handhygien! Handsprit bör ingå i varje hem där det finns en ny liten bebis, speciellt på hösten/vintern. Och alla som ska klappa på bebis bör tvätta händerna först.

När Stellan var liten var det ingen som fick hålla, ingen fick klappa osv, det var dom riktlinjer vi fick med oss från sjukhuset. Visst, han är extrem prematur, men jag var likadan med Melker. Den första tiden anser jag är uteslutande för mamma, pappa och syskon som ska knyta an med den lille. Vi var också tvugna att vara isolerade, ingen fick komma hem till oss, vi fick inte gå in i affärer eller åka någonstans.

Jag kunde stundtals ha väldigt svårt att förstå andra föräldrars högljudda klagomål på sina perfekta små fullständigt normala bebisar, som var mest så som bebisar är. Jag mådde riktigt dåligt av att höra folk klaga, när allt det jag ville var att ha just deras normala tillvaro. Jag hade ju upplevt det förut med Melker och tyckte då aldrig att det var speciellt tufft, mer förväntat att inte få sova osv. Under de tio veckor vi spenderade på sjukhus, så väckte jag mig själv var 3:e timme varje natt (jag sov inte så mycket iofs ca 5 h/natt), för att jag ville känna mig som en vanlig förälder. Jag ville vakna på natten och det gjorde jag, då smög jag in i akutrummet och tittade till Stellan En läkare som vi hade, undrade om jag aldrig sov för jag var ju alltid i akutrummet när hon var det. Nu förstår jag att man kan inte förstå eller relatera till sådant som man inte varit med om, och man tänker inte att det finns dom som har det värre heller när man är mitt uppe i sånt som för stunden känns tufft. Jag är inte så skör längre, jag har läkt en hel del. Dock skulle jag personligen uppskatta en trevligare, ljusare bild av föräldraskapet generellt. Det är lite därför jag ens bloggar. Jag är ärlig med hur jag känner inför min mammaroll, alla föräldrar har det tufft emellanåt. Det vet vi.

Men jag tänker att jag inte vill skriva och klaga i min blogg, det ligger inte för mig. Jag är positiv och ser det jobbiga som utmaningar och jag vet att det går över. I´ve had worse. I natt har ingen i vår familj sovit, Stellan ”sjöng” för oss, jag tror att han drömde eller så är det tänder på g. Hade jag hellre sovit? Jepp. Börjar vardagen ändå? Ja. Måste jag leka med och underhålla mina barn ändå? Japp. Alltså, för min del finns det ingen anledning att leva i det som hände i natt, det är morgon nu. Och jag har massor av måsten.

Sen förstår jag att man är mer eller mindre känslig för att bli berövad på sömn osv. Jag är nog inte så känslig för det, jag blir trött men jag mår inte dåligt.

Bebistiden, upplever jag som den enkla tiden ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem”. Fast det är ju sådant som man lär sig med erfarenhet. Jag menar jag vet inte vad som händer och hur det känns när Melker är 10 år. Time will tell, men jag känner mig förberedd. Man förstår nog inte hur viktig och beroende man är av att ha hälsan, för att ha och leva ett normalt liv. Att ha ett sjukt barn eller ett barn som inte är som alla andra är som att konstant trampa vatten för att hålla huvudet precis ovan ytan.

Jag tackar ”högre makter” varje dag för att jag har friska barn! Det betyder allt. Och det betyder nog allt för alla föräldrar, fast jag tror inte att alla tänker aktivt på det – det gjorde inte jag innan Stellan. Varje dag är en gåva i våra liv oavsett om vi sovit eller inte.

För att vi ska kunna få reda på mer om varför barn hamnar på Neonatal och förhindra detta i större utsträckning så är det enormt viktigt med forskning. Tyvärr är det inte gratis. Jag hoppas att alla mina läsare går in och skänker en slant (50 kr) alt blir stödmedlem av Lilla Barnets Fond, för att hjälpa forskarna med att finansiera forskningen kring nyfödda barn.

Stöd Lilla Barnets Fond www.lillabarnet.se

Den här var visserligen min vän under sjukhusvistelsen, men jag vill inte gärna se en sån igen.

Lilla bebis, ca två månader okorrigerad vägde ca 2 kg, i  ungefär v 33 okorrigerad.

Ta hand om er och era ofödda barn under graviditeten, rätt kost och noll tolerans kring tobak och alkohol bör vara en självklarhet för ALLA! Jag lovar att ni aldrig skulle kunna förlåta er om något händer och barnet får men, om ni druckit och rökt under graviditeten. Jag är jätteglad att jag skötte mig så bra under den korta tid jag fick vara gravid med Stellan, vem vet hur det annars hade gått.

Tyvärr kan man inte kontrollera allt, min moderkaka ville inte hänga kvar helt tyvärr. Men jag gjorde allt jag kunder för att ge mina barn bästa möjliga förutsättningar.

Ha nu en fin dag!

Kram på er!

//Paulina