Dagen är här då vi bokat induktion. Jag är gravid i 41+3 dagar. Önskade över allt annat att förlossningen skulle få komma igång av sig själv. Och vem vet om vi väntat några dagar till så kanske det hade skett. Men med facit i min hand så kunde min förlossningsupplevelse inte blivit bättre! Är tacksam att jag bokade tid för induktion och att progressen gick ganska snabbt och att jag slapp avbrottet i värkarbetet med att förflytta mig hemifrån till förlossningen.

Vi ringde till förlossningen kl 8 på morgonen och sa att vi fått en tid bokad och de välkomnade oss in direkt. Vi fixade det sista med vår packning och inväntade barnvakt till storasyster (detta var så smidigt att kunna förbereda. Om förlossningen skulle spontant komma igång skulle vi ha ringt någon kanske mitt i natten som hade behövt komma över).

Vi kom in till prenatalavdelningen för kontroller. Jag var öppen 2 cm sedan tidigare och tappen hade börjat förkortas och var kortare än tidigare kontroller hos min barnmorska. Så hinnsvepningarna gjorde lite nytta. Jag hade ett par sammandragningar men inga som gjorde ont. Vi fick ganska direkt ett rum på prenatal och jag fick min första dos av induktionstablett som är ett prostaglandinpreparat. Denna tablett fick jag en gång varannan timme och tog totalt 5 st. Nedan har jag skrivit en tidslogg fram tills det drog igång med etablerade värkar.

09.29 – kontroller innan induktion

10.15 – Första dosen tagen av induktionstablett. Tänker spontant att det kan faktiskt dra igång redan nu men är ändå skeptisk till det. Barnmorskan säger att det kan ta allt ifrån timmar till dagar.. Det ger mig mindre hopp om att det ska hända någonting idag eftersom jag inte känt någonting alls.

12.15 – Andra dosen tagen. Eventuellt behöver vi sova över och fortsätta doserna om de inte händer någonting.. Lång evig väntan. Du är envis Theo!

14.30 – Tredje dosen och allt ser fint ut på CTG. Vilat lite och några fler sammandragningar kommer men inga som gör ont ännu. Känns inte som han alls vill ut.

16.30 – Fjärde dosen och CTG som ser bra ut. Inget mer som hänt. Planerar mentalt att spendera natten utan framgång. Får se vad morgondagen säger..

18.33 – längre CTG kontroll 

18.30 – Femte dosen. Lite mer sammandragningar som börjar kännas av mer. Lite ljust blod på pappret. Längre koll av CTG för att han sov innan. Har också precis beställt hamburgare från Tugg som ska avnjutas sen (vilket visade sig vara den kanske mest optimala uppladdningen haha). Sjukhusmaten var ingenting jag var speciellt sugen på.

19.30 – Kalle kom tillbaka med våra hamburgare vi beställt!

19.36 – kvällsmat

20.30 – Sjätte (och sista) dosen.

21.00 – Ganska snabbt efter maten börjar jag känna av att sammandragningarna blir tätare och gör lite mer ont. Det gick ganska snabbt från den sista dosen jag fick.

21.30 – Etablerade värkar. Jag börjar känna av ännu mer och kan inte längre kolla på filmen ordentligt (vi kollade på baksmällan 3 som gick på vår tv på rummet). Vi satte på musik och jag började förbereda mig lite mer mentalt, satte på mig sjukhusrocken. Tog några värkar på bollen och sen i sängen. Bad Kalle att hämta min kam jag packat ner i syfte om smärtlindring (jag tryckte den in i handen och det hjälpte när värkarna inte var fullt så intensiva som de senare blev). Värkarna blev allt mer täta och gjorde mer ont. Jag försökte varje värk att ”dyka ner” i värken, att ta emot smärtan positivt, slappna av i käkarna och släppa axlarna. Här började det dra igång ordentligt och jag började förstå att han förmodligen kommer snart. Förhoppningsvis inom några timmar.

Här slutar jag tidslogga direkt i anteckningar. Nedan följer det som är ifrån journalen, mitt och Kalles minne.

21.45 – Barnmorskan Malin kom in, och jag är så tacksam att det var just HON som hade sitt pass just denna natt och kom in till oss. Hon såg att jag hade ont och frågade om jag ville ha ett bad som smärtlindring. Hon hade då inte fått mitt brev än men Kalle gav henne det och hon läste det samtidigt som hon fixade i badrummet. Jag hade skrivit i brevet om hur gärna jag ville bada och förhoppningsvis få föda i vatten även fast jag visste att det inte erbjuds på förlossningen i Helsingborg.

22.19 – mitt i en värk 

22.30 – Barnmorskan kom tillbaka och sa att rummet var redo, vi gick tillsammans dit och jag fick ta en värk på vägen i korridoren. Hon hade dimmat belysningen och tänt deras batteridrivna ljus. Precis som vi önskade att ha det. Kalle satte på min lista med meditationsmusik och när jag gick i badet kände jag sån eufori. Det var så skönt att känna varmt vatten och viktlöshet i värkarbetet. Barnmorskan Malin hade egentligen sitt pass på prenatal och inte förlossningen. Kalle påpekade hur gärna jag ville föda i vatten om det var möjligt och jag frågade henne om det fanns någon som är bekväm med vattenfödslar. Då säger hon ”jag är det”. Hon berättar att hon är nyinflyttad från Stockholm och har tidigare jobbat på bland annat BB Sofia med vattenfödslar. Då frågade jag henne ”måste du lämna?” Och hon svarar att hon inte behöver det och kan vara med oss. Så enormt tacksam över det! Och att hon snabbt ställde om till att bistå en förlossning, min förlossning. Jag kände mig så extremt trygg i hennes sätt att vara och hennes harmoniska guidning vilket fick min självkänsla och mitt förtroende till min kropp att lyfta. Allting fick flyta på fritt utifrån hur min kropp och bebis ville ha det. Jag upplevde sån medvetenhet och avslappning i det. Trots min långa förlossning med Luna och de olika komplikationer som kom med den kände jag ingen som helst oro över det denna gången. Jag visste att allting skulle gå bra, jag bara kände det i hela kroppen.

23.14 – Gick mitt vatten i badet. Jag var osäker innan och frågade min barnmorska om jag skulle känna av vattenavgången men det var ingen tvekan om det. Kändes som ett tryck som släppte. Varvade positioner men stod mest knästående lutad mot kanten med huvudet mot en kall handduk. Barnmorskan undersökte mig ett fåtal gånger bara och jag öppnade mig snabbt från 4 cm till 7 cm vidare till att jag började känna av krystvärkar. Hon lyssnade även med doppler på vår bebis några gånger för att se så han mådde bra och det var både stärkande och betryggande att höra hans hjärtljud ett par gånger under tiden.

23.58 – krystvärkar. Jag hade ena handen nere mestadels och kände huvudet komma närmre och närmre för varje krystvärk. Jag upplevde en sån viljekraft av att känna det! De föreslog lägesändring då huvudet tog en stund att komma ut och de ville att jag skulle prova sitta på pallen som de tagit in. Men mina krystvärkar kom så tätt att jag varken kunde eller ville upp ur badet på pallen. Vi fortsatte i badet med lägesändringar där och efter varje krystvärk fick jag lugnande och uppmuntrande ord från Kalle och barnmorskan. Det hjälpte mig att samla mer kraft. Då det tog ett tag att krysta fram hans huvud kände jag någonstans precis innan det var ute att jag inte orkade mer och minns att jag bad om mer smärtlindring. Men jag visste samtidigt att det inte var aktuellt och att han snart var ute (har hört och läst att det är vanligt att känna sådär precis innan huvudet är ute). Barnmorskan påminde sina kollegor om att vi önskade att ha det lugnt och tyst runt om oss. Den lugna stämningen, dimmade belysningen, ljudet från min musik och orden från min man och barnmorskan var precis det jag behövde. Blev avslappnad samtidigt som jag kunde ladda energi till kommande värk. Precis innan huvudet kom ut bad jag om att någon skulle filma och vi fick de sista minutrarna på film. Vilket fint minne att ha.

När huvudet var ute kände jag honom med min hand. Kalle tog också ner sin hand och kände på hans huvud. Vilken mäktig känsla! I värkpausen där kände jag sådant lugn och säkerhet och tänkte för mig själv ”nästa värk är han här”! Och barnmorskan sa precis de orden ”Maria, nästa värk du känner då kan du ta emot honom, då är han här”! Den värkpausen kändes så speciell, så avgörande och den känslan kommer jag aldrig att glömma.

00.32 – Födde jag fram vår son och tog emot honom med mina händer upp till min famn. Knästående i vatten med bad som enda smärtlindring. En sån fantastisk obeskrivlig känsla. Kände mig så mäktig. Fick sitta kvar en stund och njuta av honom sen behövde jag komma upp till en säng av säkerhetsskäl då jag förlorade mycket blod min senaste förlossning pga. Ett utdraget förlopp (det visade sig sen att jag inte alls förlorade mycket denna gången, inom ramen för vad som räknas som normalt).

Bilden är tagen 00.28 – 4 minuter innan jag tog emot honom.

00.34 – 2 minuter ung Theo

Vi kom till ett förlossningsrum och ganska direkt släppte min placenta utan problem. Både den och hinnorna var hela. De placerade moderkakan bredvid mig eftersom vi ville vänta med att klippa navelsträngen tills den var vit och hade slutat pulsera. Vi väntade lite mer än en timme och under den viktiga timmen hittade Theo till bröstet. Jag klippte navelsträngen! Kalle fick ju klippa Lunas. Allting var så lugnt och harmoniskt och jag var märkbart hög på oxytocin. Jag kontrollerades senare och barnmorskan konstaterade att jag inte hade fått någon bristning alls. Tror mycket på att anledningen till det delvis är för bristningen jag fick med Luna förstärkte men även att jag födde honom i vatten. Vi väntade med att väga och mäta då vi önskade det. Vi ville inte avbryta de första timmarna för mycket.

00.46 

01.37 klippte jag navelsträngen

02.40 

03.40 vägde vi och mätte honom. Första blöjan sattes också på av Kalle.

03.55 

Vi fick en lång stund för oss själva i förlossningsrummet innan de kom tillbaka med den berömda brickan och för att väga och mäta vår bebis. Den tiden var så viktig för oss, vilket vi hade framfört i mitt brev också. Det märktes så tydligt genom hela min förlossning hur våra önskemål togs väl hand om och respekterades.

Ett STORT tack till hela teamet på förlossningen i Helsingborg som hade hand om mig och framförallt till min barnmorska Malin som med en sådan självsäkerhet och ett harmoniskt lugn ställde om, steg in och bistod min förlossning. Utan henne hade upplevelsen inte blivit sig lik. Hon bidrog till min absoluta drömförlossning! Jag önskar att kunna inspirera med denna berättelse på många olika sätt. Framförallt till er med en traumatisk första förlossning som kanske som min var lång och utdragen och fick avslutas med extra hjälp. Till er barnmorskor och annan personal önskar jag med denna berättelse att inspireras av att lita på och lyssna till den födande kvinnan vilket min barnmorska hela tiden gjorde. Och att slutligen inspirera till vattenfödslar och alla fördelar som kommer därmed.