Livet i krokarna – Två småbarnsmammor i farten

Annons

Tjejmilen 2016

Fast vi inte tänkt springa Tjejmilen i år så blev det så iallafall till slut.  Egentligen hade vi tänkt springa Bråviksloppet istället,  ett lokalt lopp, för att spara in restiden. Men så tävlade vi i en instagramtävling om två startplatser till Tjejmilen i samarbete med Systraibergen och Craft och vann!  Jag som aldrig vinner nåt.(fast i år har jag vunnit startplatser till tre olika lopp så nu kanske jag inte kan säga så längre)

Sagt och gjort,  vi åkte till Stockholm,  gick igenom det alltid lika trevliga expot på Östermalms Ip där man hämtar ut nummerlappen och körde ut mot gärdet. 

Vi mötte upp med Systraibergen,  en gäng trevliga tjejer som startat ett lyckat företag som inriktar sig på att låta tjejer ta plats på bergen,  att tjejer visst kan åka skidor i alperna. Vi fick fina rosa tröjor från Craftsportswear att springa i och efter lite fotografering var det dags för uppvärmning.  Vi startade i grupp två och kom iväg bra i starten.  Egentligen skulle vi ta det lite lugnare och bara njuta av loppet men vår vakna trogen höll vi ett tempo som tog oss i mål på 49:39. En tid som känns helt okej,  vi har inte tränat för en snabb mil på länge och faktiskt inte sprungit så långt efter maran.  Sen blev det lite mer häng med Systraibergen i Crafts/intersports VIP-tält innan vi åkte hemåt,  med trötta ben men som vanligt glada av den härliga stämning som alla tjejer som deltar i Tjejmilen sprider. 

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Lite jobbigare än väntat

Även om semestern har varit helt underbar så är det skönt att komma tillbaka till vardagen och rutiner. Jag och Elin startade denna träningsvecka med ett styrkepass. Vi hade egentligen planerat att köra ”Almenäspokalen” idag men eftersom jag varit förkyld nyligen så tyckte jag att vi skulle köra lite lugnare styrketräning…

Elin hittade ett pass som heter ”Explotionskontroll” via Nikes träningsapp. Vi skummade igenom övningarna och tyckte att det såg lämpligt ut för oss med tanke på kommande actionrun i mitten av september. Det visade sig rätt så snabbt att det kanske inte var det mest ”efter förkylning-vänligaste passet” med tanke på att vi flåsade på rätt så bra och det brände i musklerna. Jag låter det vara osagt om det berodde på att det var ett tufft pass eller vår sista tids ovana för styrketräning..

Passet var indelat i tre block med ca 4-5 övningar i varje. Första varvet jobbade vi i 60 sekunder, andra i 40 sekunder och sista varvet i 30 sekunder. Några av övningarna var bl a mountainclimper, armhävningar, planka med benlyft, upphopp med flera. Passet var ca 45 minuter med en nedvarvning i slutet, kan rekomenderas!

Planka med benlyft
Upphopp
Trötta men nöjda

Passet vi körde

Skrivet av Helen

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Höststart som gav träningsvärk 

Efter Vikbovändan vilade vi en hel vecka.  Det var välbehövligt och bra att vi bestämt oss för att verkligen vila när suget att träna smög sig på efter ett par dagar.  Men nu i efterhand kan jag verkligen ser hur kroppen återhämtade sig i olika stadier. Första dagen var benen stela, andra dagen kändes det som rejäl träningsvärk i låren som sedan mattades av varje dag.  Jag var också lite extra hungrig de första dagarna. Den femte dagen kände jag mig helt återställd i musklerna men på nåt vis kändes kroppen ändå seg och nästan lite mentalt trött istället.  

Men i måndags ,  första dagen tillbaka på jobbet för mig, startade Helen och jag upp höstens träning med ett pass med vår PT Magnus Liljeblad.  Denna gång möttes vi upp på friskis där Magnus håller till ibland och körde ett pass med honom.  Vi visste inte riktigt vad som väntade oss och det är lite extra kul att bara låta honom bestämma vad vi ska göra.  Vi inledde med uppvärmning följt av övningar som ger Magnus en överblick över vår fysik, svagheter och styrkor.  Sen mjukgörande stretch som kändes skönt för våra stela löparkroppar. 

Efter det körde vi ett benpass kombinerat med greppstyrka, 10 utfall bakåt med hantlar,  hänga i räcke eller armgång 20 sek. Upprepa 10 gånger.  Det kändes i händerna och jag är sååå glad att jag för första gången på flera år tog av mig mina ringar innan jag åkte.  Nu får de hänga runt halsen till actionrun är avklarat, för det är inte skönt att ha ringar på sig när man hänger mycket vilket vi kommer göra den närmsta tiden.  Vi avslutade med ett cirkelpass som också det innehöll flera sorters utfall, rodd i trx och bålstyrka. 

 Efter en skön stretch tackade vi Magnus för denna gång och styrde kossan mot Vrinneviskogen för att testa hinderbanan där.  Jag har testat den vid ett tidigare tillfälle i början av sommaren och det märktes av erfarenhet gör skillnad.  Vi gick igenom banan ihop,  jag visade Helen lite av de tips jag lärt mig och Helen imponerade med att klara tex.väggarna riktigt enkelt. Hon är ju lite längre än mig och det har hon bra fördel av på vissa hinder. Även ringarna var Helen imponerande i vilket mitt grepp inte räckte till då jag körde några fler hinder än Helen bl.a. armgången som känns i händerna.  Vid sista hindret som är ett över /under -hinder lyckades vi båda bra, jag klarade dem mycket bättre igår än förra gången. 

I flera dagar har vi båda haft en skön träningsvärk i ben och rumpa och det syns och känns i händerna att vi hängde mycket. När jag testade att hänga lite dagen efter var det inte skönt alls. 
Det blev lite mer verkligt att vi ska köra ett hinderbanelopp efter igår.  Nu kommer löpträningen få sällskap av mycket mer styrketräning,  överkroppsstyrka och greppstyrka behövs lite extra av den 17 september.  

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Vikbovändan -Elins upplevelse

För ett år sen sa jag -maraton verkar onödigt långt,  det är jag inget sugen på,  kanske som en 40årskris om några år. Så gillade och delade jag som så många gånger förr i en tävling och vann plötsligt en startplats till Vikbovändan.  Ett motionslopp (vi säger mara fast allt det egentligen kan räknas som ett ultralopp)på 43 km som en vän till oss, Elmina Saksi arrangerar tillsammans med sin vän,  ultralöparen Frida Södermark. 

Så nu började en övertalning för att få med mig Helen,  för att springa utan henne var aldrig aktuellt. Jag lyckades få oss båda med på tankarna om att testa maran i ett upplevelselopp, utan tidspress, bara ta oss igenom för att känna hur kroppen klarar av distansen. För att hinna träna optimalt inför loppet fanns det inte tid till,  men ett par långpass hann vi med, dock blev en halvmara en tidig morgon med väldigt lätt frukost i magen blev vår längsta distans.

De sista tre veckorna innan tävlingsdagen tvingades jag dessutom ta det väldigt lugnt med träning då jag kände av stress-symtom från vårterminens arbetssituation och inte fixade att träna . Jag sprang tre pass på tre veckor,  som längst fem kilometer. Men jag försökte tänka att vilan var mer viktig för mig och att vårens och vinterns regelbundna träning skulle ligga till grund för hur kroppen skulle hålla. Rörlighetsträning och lätt styrka för höft och knän fick räcka. 

Jag måste verkligen jobba med min rörlighet, både i rygg och ben
På tävlingsmorgonen kände jag mig lugn,  det får bära eller brista och vi ska springa i prattempo, saktare än vad vi nånsin gjort förut, gå om det behövdes var tankarna jag hade.

När vi sprang iväg hamnade vi först i en klunga med löpare där nästan alla har sprungit åtminstone tre mil innan,  en del andra ultralopp och någon tillochmed 100km. Liiiite mer vana än oss alltså.  Men vi sprang ihop i 1,5 mil,  det var kul att småsnacka lite med dem och ha sällskap. Men sen kände vi att tempot var högre än vad vi tänkt (det var ju vi som sprang först men drogs tyvärr med av den härliga stämningen),  kanske var det vårt misstag, som så många gånger förr,  att vi öppnar för hårt för att det känns bra i benen. 

Helen sprang först i klungan ett tag, kul att det var sådan trevlig stämning bland deltagarna

Jag kände av mitt ena knä vid 9km men det släppte snart igen. Men efter 25 km började mina vader kännas stumma,  de liksom värkte lite molande i dem hela tiden.  Bara jag var i rörelse gick det bra  vilket krånglade till det lite eftersom Helens krämpor istället ville att hon skulle gå.  Så jag försökte trippa bredvid henne ibland men sen resonerade jag så att gåvilan trots allt skulle göra gott för mina ben också. 
Vi var båda på gott humör hela tiden,  en gång skrattade jag till så mycket att jag fick lite krampkänsla i magmusklerna. 

Glada var vi genom hela loppet

Vikbovändan är verkligen den perfekta maran att börja med för att testa distansen,  trevlig stämning bland deltagarna,  ingen tävlingsstress,  fina gårdar att besöka,  goda smakupplevelser och vacker natur och ett slags lugn runt omkring.  Det enda negativa jag kan komma på är samma som Helen,  att väggrenen som vi sprang på lutande väldigt mycket vilket blev väldigt jobbigt och extra slitsamt för fötter,  ben och höft.  Så fort det fanns möjlighet sprang vi mitt på vägbanan för att få det hyfsat platt.  
När klockan började ticka iväg lite för fort,  tempot sänktes mer och mer och gåpauserna blev längre fick jag verkligen jobba med mig själv mentalt.  Att se ett fantastiskt imponerande par i 80 årsåldern gå om oss var lite knäckande.  Det hjälpte lite att veta att de sprungit hur många maror som helst,  erfarenhet är värt mycket inser jag,  kroppen minns och lär sig hantera milen och slitaget. Och så var jag liksom inte trött,  det gjorde ju bara ont i vaderna.  Jag var inte andfådd någon gång,  allt från knän och uppåt var piggt och ville jobba på i högre tempo.  Men jag ville hänga ihop med Helen,  det var ju det vi bestämt och jag tänkte att jag skulle vara piggare dagen efter av att inte pressa på och ville inte heller sätta den pressen på Helen. Vi skulle inte äventyra höstens träning  och knäont är ingen lek.  Det är då det är så skönt att Helen och jag känner varandra så väl, vi kan prata om det,  min frustration,  att vi måste lära oss hantera tävlingsinstinkten och lära oss av våra misstag,  bli smartare för varje gång.  

Så härligt att gå i mål hand i hand med Helen

När vi gick i mål, hand i hand kändes det ändå helt fantastiskt,  vi klarade det! Och vi vill och ska göra det igen,  med en mer prestationsinriktad träning.  

Jag är så glad att Helen följde med mig på den här resan, och att benen en dag efteråt mest är ömma som av ett tufft benpass.  Jag har absolut varit lite extra trött idag men njutit av det och anledningen till varför jag får gå i kompressionstights hela dagen.  

Tack Helen för att du gör det här med mig,  för att du pushar, håller tillbaka, peppar,  inspirerar och springer vid min sida. 

Ett litet tack till våra makar också som låter oss åka iväg på våra upptåg.

Nu ser jag fram emot att låta kroppen återhämta sig för att på måndag återigen träffas med PT-Magnus för att lägga upp en träningsplan inför actionrun. Det ska bli så häftigt och ganska läskigt på samma gång. 

Sen blir det löpfokus och styrketräning för att bygga upp maratonkroppen till Stockholm maraton den 3juni 2017!!

Obligatoriska tävlingflätor, det händer med från innebandyåren att ha ”turflätor”
Min son fick vara fotograf och fånga känslan i kroppen när jag kom hem och bara njöt av lyckan som fanns i kroppen

Skrivet av Elin 

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Vårt första maraton – Helens upplevelse

Det hela började med att Elin vann en plats till Vikbovändan, ett motionslopp på 43 km där man kan välja mellan att cykla eller springa.  Jag var länge tveksam till att själv anmäla mig då jag fått krämpor efter vårt halvmaraton i april och dessutom bara tanken på ett maraton är en skräckblandad förtjusning! Men Elin lyckades övertyga mig att vi skulle klara distansen och det är jag glad för att hon gjorde.

Kring 35 löpare stod på startlinjen när startskottet gick. Vi hade sällskap med ett gäng trevliga löpare de första ca 15 km men efter det behövde jag och Elin sänka tempot. Jag började ana känningar i vänster knä, mitt löparknä började ge sig till känna… Jag borde ju ha tänkt på att min kropp är känslig för att springa landsväg där vägen lutar rätt mycket och att jag dessutom inte är van att springa landsväg. Vi började springa mitt på vägen där det var platt så länge det inte kom några bilar såklart! När jag sprang på plattare underlag så kunde jag hålla löparknät under kontroll men så fort vägen började luta så ökade smärtan.
Vi passerade vårt distansrekord (22 km) och kände lycka över att ha kommit halvvägs. Mina små hjärnspöken började tänka ”fixar jag resten av sträckan med mitt knä, det är ju galet långt kvar!” Men vi hade bestämt oss för att detta lopp skulle innehålla sträckor där vi skulle gå och vi skulle se detta som en utflykt och en god erfarenhet, inte en tävling  med ett tidsmål. Vi började gå vissa sträckor främst för att mitt knä inte klarade springa konstant, Elin hade istället svårare att gå då hennes vader spökade.

Under loppet var det hela tiden en härlig och peppade stämning bland alla deltagarna, funktionärerna och personer vi mötte längst vägen. Vacker natur och roligt att få besöka olika gårdar där vi fick bekanta oss med bl a strutsar och packor. Energistationerna kom med täta mellanrum och vi stannade vid varje och vid vissa stannade vi och pratade lite med övriga deltagare/funktionärer.
Vid 30 km började övriga kroppen, främst höftböjare och framsida lår att bli trötta, hade svårt att springa i både nerför och uppförsbackar. Det var ändå en härlig känsla när vi kom till 33 km där vi ”bara” hade en mil kvar till mål. Nu visste jag att om jag/vi inte skulle klara av att springa resten så skulle vi klara av att gå i alla fall. Vi fortsatte att springa och gå växelvis och det var jag främst som bestämde när vi skulle gå. I början av loppet var målet först att klara milen, sen nästa mil. Därefter blev delmålet att klarar 5 km till, 5 km till, 2 km till, 2 km, 1 km, 1km, 1 km till att vi i slutet tänkte oss varje 500 m som delmål. Jag upplevde det som att vi behöll löparglädjen under hela loppet även om vi inte sprang hela vägen. Att få korsa mållinjen hand i hand efter ca 5 timmar och 24 minuter var underbart! Är väldigt stolt över vår prestation och ser fram emot att få springa maraton nästa år igen då vi ska springa Stockholm maraton. Nu är vi några erfarenheter rikare och till nästa år kommer vi att ha hunnit med att träna på ett helt annat sätt än vad vi haft möjlighet inför detta maraton.

Foto: Elmina Saksi
Foto: Elmina Saksi

Skrivet av Helen

Kommentera (0)

Kommentera