Mammaliv i Nashville

Hur ska jag någonsin kunna förklara vad som hände och hur jag kände den där natten, den 10:e december?
Den djupaste sorgen. Det mörkaste avgrundsdjupa hålet. När livet ändrades för alltid.

Ni vet när man ställer sig upp och allt svartnar för ögonen och allt snurrar? Så kändes det! I flera dagar. Veckor.

Ni vet när man försöker föreställa sig någon dö och liksom spelar upp ett scenario i huvudet men man orkar inte genomföra tanken för det är för starkt? Så overkligt och man får liksom ont i hela kroppen och mår illa av bara tanken, för det är så fel. Det får inte hända.
Den känslan blev verklighet.
Det går.

Jag minns inte riktigt den där sena fredagskvällen den 10:e December år 2004. Kanske för att jag inte orkar? Kanske för att hjärnan fortfarande bearbetar.

Vi hade ätit flygande Jacob till middag och målade om i min storebrors gamla rum.
Han hade precis flyttat ihop med sin bästa kompis i deras första lägenhet och nu skulle mamma och pappa flytta in på övervåningen, i hans gamla rum, och alla hjälptes åt att måla väggarna.

Det plingade på dörren.
Jag sprang ner, öppnade och där stod två poliser.
Jag minns att jag darrade, jag minns att världen blev helt dimmig, det kändes som jag var full, jag kunde inte höra, kunde knappt se och jag skrek. Jag skrek rakt ut.
Jag minns skriket som så djupt och djuriskt. Ända från tårna. Från hjärtat.

Jag minns hur vi satt i en polisbil för att åka till sjukhuset och jag minns hur nära och kära kom springandes i korridoren. Gråtandes. Förtvivlade.
Jag minns att jag satt på det hårda golvet i en steril korridor och att jag vandrade iväg i chocken och gick vilse i ambulansgaraget.
Jag minns hur vi väl hemma igen bara grät. Vi grät så mycket att det inte gick att sova.
Vi somnade gråtandes. Vi vaknade gråtandes.
Vi grät mer än jag trodde man kunde.

Bara två dagar senare var det min 18årsdag. Och vi grät allihop, hela dagen.
Jag minns att jag öppnade några presenter, men minns inte vad som låg i, förutom en sak. En sak som jag fortfarande har kvar.
En “sista present” från min storebror.
Han hade varit ute och handlat med min mamma några dagar innan den fruktansvärda olyckan och de köpte en tshirt från JC i samarbete med Röda Korset som stod högt upp på min önskelista.
“Så typiskt Jenny att vilja hjälpa andra” hade han sagt till mamma.
Jag kommer aldrig göra mig av med den t-shirten.

Dagarna gick och det blev ett nytt år.
Allt kändes tomt. Allt kändes fel.
Jag minns hur tsunamin sändes 24/7 på nyheterna, men jag orkade inte kolla.

Varför?
Varför just vår Jonas? Varför fick vi inte ha honom kvar? Varför? Varför?

Min storebror som varit där från dagen jag föddes. Som jag växt upp med sida vid sida. Som jag delade mina hemligheter med. Som jag fick följa med ut på äventyr. Som kom in till mitt rum om kvällarna för att prata om livet.
Han var så förstående, så klok, så realistisk, så djup, så full av glädje och hans hjärta så stort.
En av mina bästa vänner.
Varför kunde vi inte få ha honom kvar?

Att förlora ett syskon gör så ont. Det gör så ont att smärtan inte går att beskriva.
Ett syskon ska inte dö.
Dom ska finnas där. Dom ska finnas för att stötta genom hemskheter i livet. Dom ska finnas när Mor och Far-föräldrar går bort, dom ska finnas när föräldrarna somnar in, dom ska finnas när man tar studenten, när man gifter sig och när man får barn.
Dom SKA bara finnas där.
Jag hade tagit det för givet.
Vi skulle tillsammans, vi 4, klara av livet och finnas för varandra – livet ut.
Men så blev det inte..

Jonas rycktes bort så hastigt den där Decembernatten.
Jag kan än inte idag förlika mig med vad som hänt. Jag vill inte acceptera det.

I flera år letade jag efter honom. Hade kvar hans mobilnummer i telefonen och ringde hans mobilsvar, tyckte mig se honom på tomma gator och stora folkhav. Kände att jag skulle springa in i honom runt varenda hörn.
Han fanns ju där, vi behövde bara hitta honom!

Men jag har inte hittat honom än. Han finns inte.
Den fysiska Jonas, kommer aldrig finnas mer. Och det gör så ont att ens försöka förlika sig med, trots att det snart gått 11 år sedan jag såg honom sist.

Men han lever i luften. I våra minnen. Han finns på alla bilder. Alla filmer från när vi var små. I tanken. I hjärtat.
Och i August.

August bär så mycket av min storebror i sig att det emellanåt får oss att ta ett extra djupt andetag. Av saknad och glädje.
Hans beslutsamhet. Hans envishet. Hans ilska. Hans glädje. Hans extremt stora hjärta.
Han är så mycket som min bror, att det ibland känns som jag får ha Jonas lite vid min sida igen.
Det är som att vår fantastiska lilla lintott, kom till oss för att jag behövde honom så innerligt.
För att jag saknade ihjäl mig. För att jag inte kunde leva utan.

Det går inte en dag utan att jag tänker på Jonas.
Jag undrar hur livet hade varit. Vem han hade varit. Vad han hade pysslat med. Hade han haft barn? Hade vi ringts ofta? Hade han fortsatt lyssna på musik sådär superhögt i hörlurarna? Hade han bott kvar i Karlstad? Vem hade fått turen att stå vid hans sida?

Den avgrundsdjupa sorgen, det stora hålet i hjärtat, kommer alltid finnas där.
Det är alltid något och någon som kommer saknas mig.

”Only the good dies young” började spelas ofta på radio kort efter hans liv rycktes från honom och oss alla som älskar honom.
Only the good dies young..