Det finns många saker ang. graviditet & bebisar/barn, som vi inte pratar så mycket om, men som jag tror skulle vara väldigt nyttigt om vi gjorde. Som jag tjatar om detta, men vi MÅSTE hålla varandra om ryggen, torka varandras tårar & med öppet sinne lyssna på varandra.
Här kommer en lista på 6 känslor som är helt okej & saker vi måste våga prata om
- Att inte tycka om att vara gravid. Och att klaga under graviditeten.
Det spelar ingen roll om man blev gravid av slump eller har kämpat i 8 år. Att vara gravid är skitjobbigt för många & man FÅR klaga & avsky allt som pågår i kroppen, samtidigt som man är innerligt tacksam. Det är helt okej. - Att få missfall. Att det fortfarande är tabubelagt att få missfall är så hemskt. Ingen borde skämmas över detta & man borde kunna prata om ett missfall om man känner att man behöver. Bort med hysh hysh-stämpeln ang. detta ämnet. Ungefär 50% av alla graviditeter slutar i missfall!! 50%!! Det är dags att sluta sätta en skäms-stämpel över ämnet!
- Att försöka bli gravid. Här förstår jag, liksom punkten ovan, att man kanske inte VILL prata högt & brett, eftersom omgivningen kan bli lite påfrestande. Men jag har många vänner som vill, men inte vågar. För de skäms över att inte kunna bli gravida. Så ledsamt! Det borde inte vara så! Det FÅR inte vara så.
- Att inte känna att man älskar barnet man bär på i magen.
Många går runt & älskar det lilla livet som ligger i magen & kan knyta band tidigt. Somliga (MÅNGA!) kan inte. Och det är fullt normalt. Att inte riktigt känna något för den där personen som buffar från insidan magen förrän den fötts. - Att inte känna att man älskar den där lilla varelsen som precis fötts.
Det är faktiskt också extremt vanligt att inte känna att man älskar sitt barn över allt annat i livet, även då de fötts. Och det är 100% okej. Här kommer en liten person som man inte känner & ser för första gången, såklart det är jättesvårt att älska ihjäl sig. Men stressa inte! För det kommer. Och det smyger sig sakta på allteftersom tiden går & tills dess – låt det ta sin tid. Ha inte dåligt samvete! - Att vara väldigt trött & ledsen med nyfödd bebis. Och kanske känna att allt är hopplöst. Att livet inte är roligt alls.
Detta är SÅ VANLIGT.
Här kommer den lilla personen(personerna) man väntat på, burit på & längtat efter. Helt plötsligt ligger hen där. Kroppen pumpas med så mycket hormoner att den inte vet vart den ska ta vägen. Livet vänds upp&ner. Allt ändras. Allt är nytt. Kroppen gör ont. Kroppen är svag. Och den där lilla människan som man ska ta hand om för resten av livet, ligger där framför en. Såklart man kan få panik!! Och bli rädd. Ledsen. Överväldigad! Det är verkligen inte konstigt alls att inte känna allt är förjävligt & jobbigt. Och vi måste våga prata om det. Att stänga in dom stora känslorna är inte bra!
VÅGA berätta att du mår skit & att allt känns superjobbigt. Det behöver inte vara rosafluffigt & perfekt. Alla vet att du älskar ditt barn!
En extremt trött mamma som var så less på att vara gravid & kände att allt var jobbigt i livet. Som jag längtade efter att inte vara gravid något mer från dag 1, trots att jag var så innerligt tacksam ♡
Viktig lista, heja dig Jenny!
Tack <3
Jag känner igen mig i många punkte och jag har lovat mig själv att stå för mina känslor. Men oj vilka olika reaktioner jag fått. Dock är det ifrågasättande av vänner som själv alsrig varit gravida. Jag försöker tänka att de kommer förstå bättre när det är deras tur. Men det käns tråkigt att bilden av det hela är att det alltid ska vara så fantastiskt. Tack för ett jätteviktigt inlägg!!
KRAM <3 Det är supersvårt att förklara för människor som inte burit barn. SÅ SVÅRT!
Nåt man heller aldrig pratar om är frivilligt barnlösa kvinnor väldigt tabu !
Sant! Otroligt viktigt att sluta hymla och döma!
Jag skulle vilja säga att det är helt okej att det tar tid att knyta an till sin bebis, speciellt kan det ta lång tid om man har en tuff första tid. För mig tog det 5 månader och jag känner de som det tagit ett år för. Det är okej men kan tynga ner en som redan har det jobbigt.
/Åsa
En sak jag skulle vilja kunna prata om är aborter. Jag längtar ihjäl mig efter graviditet och barn, många vänner har börjat få sina små bebisar, men min sambo är inte redo. För 1 år sedan blev jag gravid, jag ville behålla men inte min sambo. Det blev abort och jag känner ett stort behov av att prata om det. Själva aborten var inte jobbig, det jobbiga är att jag får inte vara med i ”gravidsnacket” på ett normalt sätt. Jag vill också gnälla över att jag mådde illa och är lite nervös för att må lika dåligt nästa gång, men nämner jag att jag minsann också varit gravid men gjorde abort blir det tyst. Ingen vill höra om det. Känner att om jag fått missfall hade det varit mer ”normalt”. Får jag frågan varför jag gjorde aborten och svarar som det är, att min sambo inte var redo, kan det hintas om att jag kanske ska fundera på om han är något att ha. Om han någonsin kommer vilja ha barn etc. Nu säger jag istället att ingen av oss var redo. Man behöver inte ge medlidande kommentarer eller blickar, det räcker att vi bara pratar om saker och ting på ett normalt sätt!
Hej.
Jag tycker att det du skriver om är ett väldigt viktigt tema. Troligen viktigare än de flesta tror.
Dock måste det går betydligt längre än så här. Livet med en bebis 0-6 månader kan vara den svåraste tiden i en föräldras liv. Trötthet och osäkerhet i kombination med en liten människa som man inte riktigt känner ännu är inte alltid fluffigt rosarött. Det är faktiskt 10-15% av alla föräldrar (!!! Inte bara kvinnor!) som få en så kallat förlossningsdepression och jag är övertygad att antal föräldrar som ”bara” är nedstämda är betydligt högre. Det är synd att dessa föräldrar ska dessutom kämpa med kraven som inte tillåter att känner att livet med barn mest är en kamp istället för lycka. Även om kärleken och lyckan för de flesta finns så ha man inte tillgång till dessa känslor i en sådan situation.
// Bianca, en mamma som upplevde/överlevde en förlossningsdepression
Tack tack tack!
Förutom att jag älskade att vara gravid så instämmer jag på alla övriga punkter! Tack för att du sätter ord på det jag känner.
Här finns en länk till min historia om hur jag fick missfall. Att prata och skriva gjorde att jag kunde gå vidare och nu fått min underbara dotter!
http://anniken.blogg.se/2014/january/min-historia.html
KRAM & 100 kg kärlek till dig <3
Gud vad skönt det var att läsa detta inlägg! Min kompis skickade en länk till blogginlägget ovan. Jag är gravid för första gången i vecka 13 och känner mig skamsen, ledsen och besviken på allt de där som alla pratar om när de va gravida som jag inte känner. Jag hatar det, känner mig tom, trött, ful och ledsen hela tiden. Jag och min sambo har velat ha barn länge och det är ett efterlängtat barn, trots de känner jag ingenting för det, ibland undrar jag om jag kan älska den när den kommer ut. Om jag är en hemsk mamma och om jag är ensam om dessa obehagliga känslor.
Man vågar knappt prata med någon om det
Tack för ditt inlägg ❤
Kände precis likadant i början av min graviditet, är nu i vecka 36. Vår bebis är otroligt efterlängtad. Men att vara gravid är tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Så skönt att läsa att andra känner likadant!
KRAM <3 Kämpa på!
KRAM & prata med oss här i kommentarsfältet om du vill! Eller maila! mig får man ösa skit på utan att jag dömer ett minsta dugg. Heja heja kämpa på! Det är skitjobbigt att vara gravid för somliga & jag förstår dig! <3
Viktigt att skriva om! Jag tycker inte alls om att vara gravid. Jag är glad att jag kunde bli gravid, det är det inte alla som kan, men jag avskyr att vara gravid. Jag har mått dåligt och varit sjukskriven från vecka 5.. Nu i vecka 13. Det finns ingenting med detta som är rosa och fluffigt (förutom när man spyr jordgubbsgglass) (ursäkta den kommentaren)
hahhaahahaha! Tack för skrattet. Men åh. Förstår dig. Så sjukt jobbigt. Jag hatade det så himla mycket!
Så skönt att någon tar upp dessa känslor. Jag kan ofta känna mig så trött på att vara mamma till en liten 8 månaders tex att aldrig få vara själv , att stressa på toa , i duschen, inte kunna vara impulsiv och bara åka iväg på något. Älskar henne så klart, men längtar efter den dagen hon börjar på dagis. … och det får man visst inte säga.
Hear hear! Och man FÅR säga så <3
Så härligt skrivet! Allt detta är så viktigt att prata högt om men alldeles för många vågar inte… eller i värsta fall blir ifrågasatta! Själv blev jag ifrågasatt när jag klagade över ischiasen pga graviditeten med orden ”du som kämpat så länge borde bara känna tacksamhet”. Javisst! Jag ÄR tacksam och glad och överlycklig men likförbannat gör det ont!
Kram
Folk borde vara tysta alltså! Suck! KRAM <3
Riktigt bra skrivet Jenny =) Jag längtar ihjäl mig att bli gravid, men jag längtar inte till illamående och dylikt. Visst kanske inte ens blir illamående och mår toppen hela graviditen men det är något man får vänta och se på.
<3
så fint skrivet och så sant och så svårt! Alla känslor som gör så ont och visst är det svårt att tala om, att blotta sig själv. Allt är så skört och ett enda felsagt, om än inte illa ment ord kan skicka en hela vägen ner till botten.
<3 <3 <333
Så fantastiskt bra skrivet!! Och skönt att läsa faktiskt! Känner igen mig speciellt i de två sista, men som du säger man pratar inte om det i första taget.. Alla man pratar med säger att det gått sååå bra och så vidare. Och att man älskar båda sina barn exakt lika mycket från och med födseln.Så var det inte för mig! Utan det tog faktiskt ganska lång tid. Tack <3 För att du skriver om detta. Tror det hjälper många.
Ja att älska nr. 2 lika mycket som sin första tar tid! Eller. det gjorde det för mig iaf! KRAM & kärlek <3
Så viktigt!
Jag och sambon satt och pratade om just nummer 5 igår som är på din lista.
<3
bara så rätt <3 otroligt vacker är du med
Åh! TACK <3 Back at ya!
Mitt i prick Jenny! <3 Jag borde nog spara den här listan tills när jag själv ska försöka att skaffa barn 🙂
<3
Bra skrivet- själv ogillar jag att vara gravid…jag vill ha min kropp för mig själv….jag gillar inte att gå upp i vikt (vilket man tydligen inte heller får säga som gravid? När man är gravid ”ska” man vilja gå upp i vikt….alltså, jag förstår att man gör det men det betyder inte att jag gillar det….), jag tyckte egentligen att alla sprakar kändes ganska otäcka, iaf de där riktiga karatesparkarna som kom efter ett tag och jag gillade inte att jag fick vätska i kroppen så jag inte kunde ha mina ringar (haha, superytligt men ändå)! Och jag gillade heller inte de där första dagarna på BB, jag började gilla tillvaron när vi kom hem och jag började älska tillvaron igen när jag bestämde mig för att inte amma mer (vilket man inte heller ”får” sluta med ”bara för att man vill” så till de flesta sa jag att mjölken försvann så jag var tvungen att ge bebisen flaskan….för att slippa pekpinnar och kommentarer som ”men ammar du inte så blir ditt barn allergiskt”)…. Och egentligen så gillar jag inte spädbarnstiden speciellt mkt heller, jag tycker varje dag med barnen bara blir roligare och roligare, nu är de 4,5 och 9…så himla roliga små personer med massa tankar och funderingar!
Så, nu blev det här en hel lista med saker jag ogillar men som tur är gillar jag mina barn väldigt mkt 🙂
Kram!
<3
<3 Ibland nästan älskar jag dig! Så bra skrivet.
<3 <3 <3