Läst den här ETC-artikeln precis.
Den får mig att undra vad som är normalt.
Är det normalt att ha ont varje dag?
Är det normalt med hemorrojder?
Är det normalt att inte kunna använda tampong?
Är det normalt att stoppa upp ett finger varje gång man ska bajsa?
Är det normalt att kissa på sig litegrann varje dag?
Är det normalt med avföringsläckage?
Är det normal att inte kunna ha sex?
Och vad betyder det? Att det är normalt alltså? Betyder det att man ska stå ut, leva med det? Eller betyder det bara att det man upplever inte är ovanligt?
Varför ska det vara så svårt att bli tagen på allvar? Det är tillräckligt svårt att söka hjälp, man vill inte behöva tjata om att få den.
Här finns mer läsning på detta ämne:
- ”Kvinnor lider i tysthet med sina förlossningsskador” från SVT Opinion.
- Amelias stora reportage om förlossningsskador hittar du här
- Där var min bloggkollega ”På Smällen” med och skrev om det här.
- Jag hittade precis en hel blogg på ämnet.
Här har jag bloggat mer på detta ämne:
Inför min andra förlossning gick jag i samtal hos en så kallas aurora-barnmorska. Första förlossningen slutade i akutsnitt pga hotande syrebrist, så jag var rädd inför andra förlossningen. Vi pratade bl a om underlivsskador och hennes svar var, ordagrant: ”Det är skavanker du får lära dig leva med, precis som alla andra skavanker du drar på dig under en livstid.” !! Ord från en aurora-barnmorska som ska hjälpa en att förbereda sig mentalt inför en förlossning! Nu väntar jag barn nr 3 och den här gången blir det planerat snitt.
Skandal att såna här frågor inte tas på allvar. Vi är ju relativt unga när vi föder barn och många lider i det tysta resten av livet :-/
Mitt barn föddes med båda armarna över huvudet. Sprack inte mycket men tänjdes ut en del. Det var två år sen och jag kissar ner mig i stort sett varje dag. Gynekolog, urolog och sjukgymnast säger att det ser bra ut och att de inget kan göra. Mendet är inte bra! Jag hatar att jag inte kan göra det jag vill och det jag tycker är roligt. Atg ingen vill ta mig på allvar, på mvc sa barnmorskan att jag borde förstått att det skulle bli så här…
Att det bara är att knipa som gäller och tro mig jag har nog gjort mest knip i världen, det är förnedrande. Några fler batm blir det inte. Å andra sidan är det svårt att bli med barn när man inte vågar ha sex för att man är rädd för att kissa på sin man. Kanske förhållandet också skiter sig.
Undrar vilken hjälp man fått om man varit en impotent man i trettioårsåldern. ..
Nej det är inte bra, precis som du säger! Det kan tydligen inte de avgöra!!! Fy så ledsen jag blir. Varför tas man inte på allvar?? Skulle man göra det för skojs skull?
I artikeln jag länkade till ovan så kontaktade tjejen Danderyds sjukhus. Jag vet ju att det krävs enooorm kraft att söka sig vidare när man inte blir tagen på allvar. Men kanske kan någon annan hjälpa?
Och att barnmorskan sa så där alltså… Fy fan alltså!
Skickar kramar och pepp! Hoppas innerligt att någon tar dig på allvar snart så du kan få rätt hjälp! ❤️
Emma, det låter verkligen gräsligt det du varit med om!
Jag jobbar ju som sjukgymnast/fysioterapeut och för mig har det varit en lång resa att börja prata med patienter om sex, kiss och bajs. Men sen så hörde jag en barnmorska säga att om vi inom vården inte vågar fråga, så vet patienten inte heller att vi har de kunskaperna och överhuvudtaget intresset, engagemanget. Så från och med den dagen skärpte jag mig och tog mod till mig och pratar alltid med nyblivna mammor om det. Och det är som att öppna en sluss, så många som har problem och funderingar som de inte vet vad de ska göra av. Ibland kanske jag bara kan lyssna eller hänvisa till andra vårdgivare, men det känns ändå som en viktig del av mitt yrke.
Bra att du skriver om detta och tar upp det! Jag trodde mitt problem var normalt bara för att skjuvården sa det. Jag fick höra det så pass länge att jag slutade fråga om det verkligen skulle göra ont att försöka ha sex. Jag tänkte att det antagligen bara satt i mitt huvud, att jag inte kunde slappna av, men varje gång vi försökte trodde jag att jag skulle dö så vi avbröt. Efter 9 månader fick jag träffa en läkare som konstaterade att ärret därinne var ihopdraget så det blev som en gympapåse som man drar åt med ett snöre. Det var för tatj helt enkelt. Jag fattar inte att sjukvården inte kan följa upp detta med fokus på att det finns problem, istället för fokus på att det inte finns problem. Fråga kvinnan rakt på. Gör det ont vid sex, har du urinläckage, har du problem med avföring? Då kanske fler kvinnor hade vågat säga något. Jag har ganska lätt för att prata om problem, men just detta skämdes jag otroligft mycket för och vågade inte prata om förrän jag insåg att det inte var MIG det var fel på och att det var något sjukvården kunde fixa. Heja dig som fortsätter skriva om det! Heja alla som lyfter problemet!!! 😀
Eller hur?? Det borde vara rutin med regelbundna återbesök och samtal!
Heja DIG som så öppet talat om detta, tänk så många du måste hjälpt genom det! ❤️❤️
Jag sprack oxå en del, muskeln blottades men sprack inte så det blev ingen sfinkterruptur. Men stygnen gjorde det svårt att sitta/ligga/stå, och promenader var omöjligt de första två veckorna.
Jag har blivit otroligt hjälpt (både med urinläckage och att få tillbaka styrkan i magen) av en MammaMageinstruktör. Bor man i Helsingborg, kontakta Sara Tilling, världens bästa coach! Bor man någon annanstans, kolla om det finns certifierade MammaMageinstruktörer. Finns inte det, ladda hem appen och träna hemma. GULD värt! För alla som fött barn, oavsett för hur länge sen det var!
Så himla härligt att höra att flera får hjälp och att det funkar!! Tack att ni delar mer er! ❤️
Jag fick en partiell sfinkterruptur när jag födde min son för ett år sen. Jag blev ihopsydd och det har läkt jättefint, men första tiden var inte rolig. Det var ömt, det var svullet och jag var livrädd för att bajsa eftersom jag hade varit rätt förstoppad under graviditeten. Jag vet inte om jag var hög på hormoner efter att ha fött utan bedövning (och snabbt gick det också, vattnet gick 11 och 11.45 kom sonen ut) men jag fattade det som att jag skulle sys med kanske fyra stygn. I efterhand gick det ju upp för mig att 4 stygn var en underdrift. Jag vill ha fler barn, men jag vill inte spricka igen! Det är min fasa.
Det är ju helt sjukt att förlossningsskador eller kvinnors underlivshälsa (i brist på bättre ord) inte diskuteras mer. Det känns som att jag känner fler som sprack under förlossningen än de som inte gjorde det.
Oj vad snabbt det gick! Och skönt att det läkte bra! Jag förstår att du är orolig att spricka igen. Borde man inte få kejsarsnitt då?? Det ÄR sjukt att det inte tas upp mer. Det borde vara någon typ av regelbunden efterkontroll som man MÅSTE gå på. Med någon som kan hjälpa både kropp och huvud helst…
Kram!
Jag fick en sfinkterruptur grad 4 och opererades i 45 min ditekt efter förlossningen och låg sen och sov i många timmar på uppvaket innan jag fick träffa min son. Jag läkte jättebra fysiskt men psykiskt så var det värre och jag som alltid drömt om många barn ställde in mig på att nöja mig med bara ett. Men några år och en ny sambo senare så blev längtan efter ett till barn starkare och starkare och sen blev jag gravid. Min barnmorska propsade på vaginal förlossning igen för min del så det krävdes mycket tjat från mig för att få en remiss för snitt samtal. Väl hos förlossnings läkaren så pratade vi för och nackdelar med vaginal vs snitt förlossning för min del och efter en timmes samtal så bokade han mitt snitt pga humanitära skäl. Jag kände mig så lättad att jag grät och kunde äntligen slappna av och njuta av tiden som gravid. Efter snitt förlossningen har jag mått toppen både i kropp och själ, till och med så bra att jag har ett sug efter ett tredje barn.
Å gud så skönt att höra att de lyssnade, till slut!!! Och så bra att du mår så bra nu! Det är du värd!! Tack för att du delade med dig! ❤️
Heja heja heja! Jag drabbades av en sfinkterruptur när jag födde första barnet. Det var nog det värsta som hänt mig, alla kategorier. Men nu har det gett mig inriktningen på mitt yrkesliv, som sjukgymnast inriktad mot kvinnohälsa. Bloggar om bland annat detta, min sfinkterruptur-historia finns bland annat härhttps://bakingbabies.wordpress.com/2015/05/19/a-walk-down-memory-lane-och-varfor-jag-ar-som-jag-ar/
Men så himla bra! Alla borde få träffa dig, eller någon som du, efter förlossning ❤️ Heja heja!