Nu tänker jag fundera i skrift, här på bloggen. Troligtvis slänga ut en massa lösa trådar och inte binda ihop så många av dem i slutet. Men förhoppningsvis är ni några därute som vill fundera och knyta lite med mig.
Jag har tänkt mycket på det här med att blogga. Med att teckna och skriva saker rätt ut, med mer eller mindre tanke bakom, med krut och stuns eller lite vacklande. Skriva något som andra ska läsa, teckna något för andra att se … men ändå för sig själv.
Det började med att jag en kväll läste detta inlägg av Lady Dahmer.
Sedan lade Underbara Clara upp en bild på en viktminskningskurva på sin Instagram och det ledde till många diskussioner i kommentarsfältet.
Och igår lade Cissi Wallin upp en bild på en kommentar hon fått som sa ungefär att det var konstigt att hon som förespråkar jämställdhet faller för det ytliga.
Jag tänker inte gå in mer på varje enskilt inlägg för det är gigantiska diskussioner som kan föras kring allihop. Men för den som vill finns nu möjlighet att kika närmare på det som fick min hjärna att gå på högvarv.
Det som jag funderar över är beteende på nätet och i sociala medier. Både från bloggare, debattörer, fejsbokare och instagrammare, men också från de som kommenterar. Och oj så många diskussioner jag haft i mitt huvud om detta.
Men varför lägger man upp en sådan bild? Men jag måste ju få lägga upp vad jag vill på MIN blogg! Men har man inte ett ansvar, som jag så käckt brukar påpeka? Jo men man är ju människa också! Ja men en människa som getts lite utrymme, du måste tänka dig för. Ja men tänker jag för mycket så riskerar jag att gardera mig och urvattna och då blir det ju inga intressanta diskussioner … osv. Jag hamnar lätt i tankar kring ansvar och skyldighet.
Jag har blivit lite mildare i mitt ”slagord” att man måste ta ansvar. Jag tycker fortfarande att man måste tänka igenom vad det är man lägger upp/skriver/säger och varför. Vem tar emot det och hur? Men man kan inte ta allt ansvar hela tiden för alla människor och i alla delar, så klart. Då skulle ju ingen kunna säga något och inga diskussioner kunde föras. Typ. Däremot tycker jag att det är väldigt viktigt att lyssna på kritik och möta den. Och den som ger kritik måste också tänka igenom. Sedan är detta så klart beroende på situation, jag försöker förenkla enormt i mitt resonemang här.
Inläggen jag tog upp här ovan och tankarna jag fick efter att ha läst dem, handlar mest om just kritik (kommer jag fram till efter en evighets ordsvamleri).
Jag är vääääldigt kritikkänslig och har alltid varit. Det ligger i släkten (pappa, om du läser detta – förlåt – ta inte detta som kritik 😉 ). Jag får träna enormt mycket på att ta ett, två eller femtio djupa andetag när någon kritiserar mig.
Vad jag lärt mig av att vara sådan här är några saker:
- Det hjälper att inte svara direkt. Min första tanke när jag får kritik är ALLTID: ”Nä det där stämmer inte! DU har fel.” Sedan tar det olika lång tid innan jag kan säga ”ok, du har rätt” eller ”det ligger något i det du säger” eller ”jag håller inte med, jag ser på det så här…” eller bara inte svara på det alls, eftersom jag inser att den som framfört kritiken inte är intresserad av diskussion utan bara vill få ur sig sin åsikt.
- Man kan svara med en fråga. Hur menar du nu?
- Ta åt sig. Ok någon har tydligen uppfattat mig så här. Är jag otydlig? Var det kanske inte helt ok det jag gjorde? Kan jag förstå kritiken och hur kan jag bemöta den på bästa sätt?
Och till den som kritiserar har jag några råd:
- Fundera på vad som är syftet med din kritik och hur kan du formulera den så pedagogiskt som möjligt? Vad vill du med kritiken? Vad önskar du att den du kritiserar ska se och göra med den? Hur kan du vara så tydlig som möjligt?
- Kan du säga dina tankar i form av frågor? Jag tycker till exempel att det är mycket enklare att bemöta en fråga typ: ”Men hur tänker du kring din egen roll i detta? Bidrar inte du till ditten och datten?” än ”Usch vilket skitsnack, du verkar ju dum i huvudet”.
- Är din kritik rimlig? Kan det vara så att du misstolkar eller drar förhastade slutsatser? Tänk igenom din kritik så att du verkligen vet vad du vill säga.
Jag är här på bloggen och Instagram hittills relativt förskonad (eller väldigt förskonad om jag jämför med vissa) från kritik som jag tycker är svår att hantera. Okej, jag tycker ju all kritik är svår att hantera men sådan där extra svår, typ ”attack-kritik”.
Tillfällen där jag kritiserats är (och detta är väldigt jobbigt för en kritikallergiker att ta upp, så ”ha gärna lite mörsy”, som man säger på svenska):
– När jag blev irriterad på att Mikaela Bley inte förstod kritiken som riktades mot henne. Jag var opedagogisk och gick på för hårt i mitt inlägg, och borde kritiserat bilagan mer än personen. Och skrev ett helt inlägg om att svaja. Slutsats: jag ska kritisera mönster och strukturer oftare, personer sällan eller aldrig.
– Jag kritiserades i mitt inlägg på Insta i ”je suis Charlie”-frågan. En diskussion som till en början gjorde mig panikslagen och superledsen, men som senare landande så himla bra till slut att jag gjorde ett helt inlägg om det. Slutsats: det går att ha bra diskussioner med god ton i kommentarsfält.
– När någon tyckte att jag brukade vara rolig men nu bara var gnällig och gärna ville tala om det på Instagram. Gjorde mig också ledsen och jag skrev om det här. Sedan gick det över!
Summa summarum (nu knyter jag ihop några trådar, jojomensan, men det där trassliga borta i hörnet får ni ta ansvar för, jag tänker minsann inte göra det!!)
Kritik är nyttigt. Om den framförs på ett bra sätt. Och av genomtänkt anledning. Ni får gärna påminna mig om mina ”REGLER” kring kritiserande nästa gång jag blir ilsken över något. Jag kommer ju kliva i skit fler gånger, så är det, så är jag. Men jag lovar att lyssna och reflektera, det gör jag vare sig jag vill eller inte.
”Någon sa att jag var dålig! Ooouääääh!”
Tjosan! Äääntlugen kom jag fram på blorren
Har också försökt att följa med i debatten och funderat en del på det här och tycker att det är så klokt som du skriver, att ansvaret ligger hos både läsare och bloggare. Läsare och nättroll som uttrycker sig elakt verkar vara en omöjlighet att bekämpa…och det kryllar av dem, dock tycker jag att flera av kritikerna ger saklig och god kritik i flera av bloggarna ovan men att man bemöts med ”Skiter väl jag i, det är min blogg och jag skriver vad jag vill.” Egentligen saknar jag nog lite ödmjukhet som i ”Okej, du uppfattar situationen såhär och jag på ett annat. Förlåt om det sårar dig men jag har förklarat så gott det går.” Kan ju verka löjligt men jag tycker det där hårda blir för mycket (och hela samhället präglas sv det, se bara på våra politiker som aldrig sitter inne med ett förlåt eller ett ”det blev fel, låt mig försöka göra rätt”) Och som du skriver, vi har en etik som blir till en moral och som kan vara svår att själv följa i stridens hetta, varenda en av oss är skörstarka människor med svagheter, känslor, sår och brister. Heja dig som skriver äkta om svårigheterna med att få och ta kritik. Stor kram! /Sugartops
Men åh tack till DIG som lyckas tolka allt mitt svamleri och sammanfatta det precis som jag tänker!!! Kan du bli min tolk snälla?
Precis så är det ju, vissa kritiker är helt banans o vissa bloggare borde lyssna mer. Men visst är det svårt!! Så mycket känslor som väcks i en och ofta är det engagerande ämnen. Sedan hör ju till det hela att man inte ser toner och nyanser lika lätt i skrift som i tal.
Hur som helst så är det intressant och viktigt ämne tycker jag! Tack att du skrev så bra om det! Stor kram!!
Jag är hellre tyst om det mesta istället för att komma med en åsikt som eventuellt kommer att ifrågasättas eller rent av sågas. Reagerar på ungefär samma sätt som du (känner mig hotad och går instinktivt i försvarsställning med tänderna blottade och en sköld av ”lyssnar inte längre” framför kroppen).
Ja och det där är ju så synd, så många diskussioner som försvinner för att man inte vill bli attackerad! Framförs det i mjukare ton är det dessutom lättare att släppa den där försvarsställningen!
Kritik, feedback, återkoppling. Kalla det vad vi vill. Jag tycker det är väldigt viktigt med att kunna ge feedback och återkoppling och jag är en person som både ger det och vill ha det.
Jag har i många år jobbat som chef och ledare och i rollen som det är det av stor vikt att kunna ge feedback för att hjälpa medarbetaren och även att lyfta dom när det gjort något bra. Det är viktigt att kunna ge både bra och mindre bra feedback.
Det är viktigt att göra det på rätt sätt. Vad är syftet och hur ska jag lägga upp det för att det ska hamna i god jord hos mottagaren?
Visst var det jobbigt i början när jag skulle ge mindre bra feedback men jag lärde mig ganska snabbt hur jag skulle göra.
I min värld finns inte negativ feedback utan all feedback kan ses som bra om du ger den på rätt sätt. Du ska inte kränka eller nedvärdera den andra. Kör med ett JAG budskap och inte att du har hört en massa. Det går liksom inte hem.
Nu har jag snickelsnackat klart! Skulle kunna skriva spaltmetrar om detta:)
Ha en fin fredag!
Kram Jossan
Du verkar vara en fantastisk chef! Jag jobbar som arbetsledare på ett byggföretag och har således ”chefsroll” för 30-40 hantverkare och underentreprenörer. När jag bad mina chefer om att få gå en ledarskapsutbildning för att kunna hantera sådana situationer som uppstår (ofta då jag vill ge kritik/feedback/återkoppling till hantverkare som är äldre och har jobbat i yrket många år och som ibland har svårt att ta åsikter från en ung tjej) så sa de bara ”var dig själv bara, du behöver ingen utbildning, vi har ingen och vi har klarat oss bra”. Men ja, det bevisar kanske bara att de också skulle behöva gå en ledarskapsutbilning…
Håller med! En chef med de tankar som ”Jossan” har ovan är nog väldigt bra chef!
Som du säger så måste man ges förutsättningar!! Hoppas de kan ändra sig … Hmm … Skicka dit hela bunten 🙂
Superbra snicksnackat och jag hade kunnat läsa spaltmetrarna på ämnet!! Så intresssant och så många vinklar! Tack för intressant kommentar!!! Kram