Min lilla Vilma har haft nattskräck. Hon har alltid haft stora problem med sömnen, men nattskräcken har nog varit det jobbigaste. När man inte kan göra någonting annat än att vara där, försöka lugna henne, trots att det inte går. Att se Vilma skrika som om hennes liv hängde på det, inte få någon som helst kontakt känns skrämmande! Anfallen höll i sig i cirka 10-15 minuter per gång, sen när det var över så var det som om någon tryckte på en knapp och hon föll ihop och somnade.
När det var som värst trodde man aldrig att det skulle gå över, men nu, när Vilma fyllt tre år så är nattskräcken borta. Hon kan fortfarande vakna flera gånger per natt och vara ledsen, men nu kan man alltid trösta. Jag är så glad att nattskräcken har försvunnit och hoppas att hennes uppvaknanden på natten blir färre och färre. För det här med sömnbrist, håller på att ta knäcken på en…
