Jag fick ett mail förra helgen, ett mail från Sara – en 14-årig tjej och jag blev berörd så in i norden! Jag blev så berörd att det tog tid innan jag kunde liksom samla mig och skriva detta inlägg. Här får ni läsa en del av mailet:
Mitt namn är Sara och jag är 14 år först vill jag bara säga att jag tycker att du är en toppenmamma!
Men jag har tänkt på en sak att ni mammor med dom här stora bloggarna ni kan verkligen nå fram och uppmärksamma saker. Den saken som jag tycker borde uppmärksammas mycket mera nuförtiden är ätstörningar. Jag själv fick ätstörningar när jag var 13 år och jag tror inte riktigt att ens föräldrar förstår att det händer ens egna barn förns en vuxen sjuksköterska och doktor sätter ner en och berättar att ditt barn har en ätstörning och måste gå i behandling.
Men när föräldrarna väl vet om det så finns dom där och stöttar en. Hur mycket ångest man än har , hur fet man än känner sig och hur deprimerad man än känner sig så finns dom där och stöttar dig.
Mina föräldrar är toppenföräldrar som stöttar mig trots att dom ser hur mycket jag går ner i vikt men fortfarande säger att jag måste gå ner i vikt.
Om det uppmärksammades mer så skulle föräldrar kunna att ge varandra tips och föräldrar med barn som precis fått ätstörningar kan vända sig till erfarna föräldrar eller så kan man bara ge stöd och tips för att man behöver mycket stöd när man har ätstörningar även om det verkar som att personen med ätstörningar inte uppskattar det. (självklart så får man också gå i behandling och få hjälp)
Detta är inget man kan fixa själv , jag trodde att jag kunde men det blev bara värre. Jag tror att det är viktigt att man berättar för sina barn att dom är hur vackra som helst och att det är fint med kurvor.
Och ju fortare man kan förhindra det , desto fortare kan det bli färre som får det.
Tack för att jag fick skriva till dig
Vilken tjej eller hur? Jag har tackat Sara för att hon har öppnat mina ögon för detta är verkligen någonting superviktigt och hon har så jäkla rätt i att detta måste uppmärksammas! Jag tror att de flesta av oss känner någon som har/har haft en ätstörning och tyvärr har det blivit alltför vanligt och har även sjunkit i åldrarna 
Jag själv har haft ätstörningen och detta är någonting som jag aldrig tidigare nämnt för någon först nu! Jag hade ätstörningar från sen tonår ända fram till jag blev gravid med Kevin och vägde mot slutet runt 48kg. Jag var ett benrangel bokstavligen. Tänk er själva mig nu och ta bort 10 kilo. Och jag tyckte att jag var fet Peter försökte få mig att äta ordentligt men ingenting hjälpte så bra….man blir duktig på sin sak, tyvärr. Jag var så benig att jag till och med fick skavsår i ryggen mm av att ha sex – då har det gått för långt Jag blev ”frisk” när jag blev gravid och jag tillät mig själv att äta och gick upp 30kg under graviditeten. Jag har aldrig fallit tillbaka men jag har ändå aldrig haft en bra relation med maten först nu. Jag har jojobantat, testat de flesta metoderna, ena stunden frossat i allt gott för att sen få dåligt samvete och börjat med någon bantningskur – en ond karusell Visst, jag äter LCHF nu men det ser jag inte som bantning utan mera som att jag för första gången bytt livstil och äter bra. Jag äter ofta och mycket utan att få dåligt samvete för det. Jag tillåter mig själv fuska ibland och inte ens då får jag dåligt samvete. Jag mår bra 
Jag hoppas att ni vill hjälpa mig att föra detta vidare, kanske kan vi hjälpa någon att komma ur ätstörningarna, hjälpa föräldrar och andra inblandade att hjälpa den i deras närhet som behöver stöd – Hjälp Sara att hjälpa andra!
TACK!
PS. Bla HÄR och HÄR hittar ni information om olika ätstörningar
Hur
Bra initiativ av Sara! Är själv inne i karusellen och snurrar, känner absolut igen det där med skavsåren i ryggen. Varit med om det själv.
Förstår att du berördes. Dels av din egen erfarenhet, men också att tösen hade många kloka ord, som berörde mig med.
Ha en trevlig helg! Kramar till er alla♥
Modiga Sara och tack för att även du vågar vara ärlig och berätta! <3
Självklart ska vi föra detta vidare – vi kan aldrig uppmärksamma eller påminna oss föräldrar för ofta om att hålla ögon, öron och hjärta öppna för människorna som står oss nära.
Kram!
//Meekatt…
http://www.meekatt.com
Jag hoppas att du läser det här Sara : Du är mycket klok för din ålder. Du har övervunnit det första & kanske största problemet, du erkänner för dej själv OCH för andra att du har ätstörningar. Annars lever ju många med ätstörning i förnekelse & skulle aldrig erkänna att dom har problem. Du är stark & klok Sara, du kommer att fixa det här
Hon har haft ätstörningar sen hon va i tonåren & är idag snart 40 & är flerbarnsmamma. Hon har kommit så långt att hon erkänner sina problem för oss som står henne nära, men har ännu inte kommit så långt att hon har börjat äta 
Jag kan bara hoppas & be att hon med den hjälpen hon får nu börjar äta, innan det är för sent…
Själv har jag en älskad nära släkting & vän som håller på att tyna bort
Tack även till dej Mirka som delade med dej om dina egna erfarenheter om ätstörning. Kram till er <3
Usch.. vi är så många som haft ätstörningar och fortfarande har. Jag tror aldrig man blir helt frisk från ätstörningar. Man kommer alltid att ha ett lite rubbat förhållande till mat, men man kan leva med det på ett bättre sätt.
Jag skrev själv om det nyligen: http://lifestyleblogs.se/elsklingen/2012/01/28/blir-man-nagonsin-frisk/
Kram
mirka kan jag få din bloggadress.hälsningar gunbritt
Menar du e-mail adress? Här kommer den: mirka_karanko@hotmail.com
Kram
Känner igen mig själv i det där. Är en 18-årig tjej som nyligen blivit friskförklarad från anorexi efter att ha kämpat i ca 6 år. De människor man är omgiven av har en otroligt stor del i att hjälpa den ”sjuka” att inse att personen SJÄLV måste vilja bli frisk. Anorexia nervosa är en dödlig sjukdom, det värsta jag varit med om i hela mitt liv, och det är något som jag önskar att ALLA kunde få slippa. För mig var faktiskt familjen annorlunda en stor morot för mig att bli frisk då jag såg upp till alla tonårstjejer som var med i programmet och jag ville må lika bra som de och deras familjer gjorde. Ni bloggare är idoler för många unga tjejer (inklusive mig
)och jag vill tacka Er för att ni hjälpte mig att bli frisk! 
Tack Sara och tack Mirka för att ni tar upp detta! Förlorade min bästa vän i världen för 4,5 år sedan pga denna vidriga sjukdom, hon blev bara 32 år.
Vi måste alla hålla ögonen öppna och se till våra barn och deras vänner, även killarna!!
M du fattas mig varje dag!
Stora kramar Tess W
först och främst, vilken fantastisk blogg du har, och vilken härlig mamma du är, sen måste jag bara säga att jag blev riktigt berörd av tjejens brev. jag själv är 25 år och barnfri, och har inga ätstörningar, men ändå berörs jag av hennes och ditt sätt att skriva om sjukdomen. jag minns tillbaka på min högstadieperiod och jag tyckte att jag var så tjock och ful, vägde väl 55 kg. nu väger jag 100 kg, har alltså gått upp jävligt mycket, men är oerhört mer stoltare nu än förr. nu är jag tjock men känner mig smal, tidigare var jag smal men kände mig tjock, haha. konstigt hur det kan bli. jag har iallafall slutat röka, och tränar så gott som varje dag, och vill så klart gå ner i vikt för hälsans skull. men allt sitter inte i vikten. mitt självförtroende, och min självkänsla har ÖKAT genom åren, inte minskat som man kanske kan tro, utan det handlar om så mycket mer än en siffra. jag tycker du är supergoer som visar upp tjejens brev och även skriver svar till henne, samtidigt som du vågar berätta om dig själv, jag hoppas, tror och innerligt vet, att dina barn ska vara lyckliga som har dig att anförtro sig åt, jag själv har världens finaste familj, där lyckan av att kunna stå på trappen oanmäld – och höra dom skratta därinne – betyder enormt::) kärleken är vacker, va rädd om dig. kramar.
Du tar upp nånting så viktigt: självförtroende och självlänsla. Det är så många unga tjejer som tänker att de per automatik kommer att få bättre självförtroende bara de blir smala. Det är så häftigt att du skriver att det inte alls är så! Det ena leder inte automatiskt till det andra. Sen tycker jag att vi som kommit upp över 30 och har alla svaren
kunde berätta mer för unga tjejer hur vår självkänsla förändrats genom åren. Tänk om alla tonårstjejer skulle veta att om tio år kommer de att vara så nöjda över t.ex. det utseende de hade idag? Tänk om dom redan idag skulle inse hur fina de är, att inte det slår dem först om tio år? Tänk om man skulle få ge sina insikter till dagens unga tjejer som har så mycket att tänka på? Livet var lättare då jag växte upp tror jag, dagens unga tjejer har mkt press på sig, hoppas alla mammor och pappor där ute tar sig tid att bonda med sina unga!
Ja.. jag hade ätstörningar när jag gick på mellanstadiet
Har aldrig yppat ett ord om det för mina egna döttrar 
Det är ett så viktigt ämne men så svårt att prata om tycker jag.
Kram
Klapp, klapp, klapp och applåder till dig Sara som skrev och till dig Mirka som publicerade mailet – tack! en tanke jag får är att barn idag tidigt matas med bilder om hur en idealkropp ska se ut, det börjar med Barbie och sedan rullar det på. Jag tror att det är viktigt att barn känner sig fina oavsett hur deras kroppar ser ut och att man faktiskt aldrig kommenterar dem eller pratar om dem. Jag har också reagerat på när små barn går modeller – fint och så men tyvärr ett sätt att medvetandegöra barnen om hur de ser ut och det tycker jag inte man ska göra alls egentligen. Barn ska leka, pyssla, klättra, åka skidor och skridskor fiska och bada
. Förr eller senare blir de ändå medvetna om hur de ser ut och då ska de veta att de är fina. Sara: jag är så glad att höra att du har så fina föräldrar som stöttar dig – du kommer med all säkerhet att bli frisk, med tanke på hur medveten och klok du är.
Tack för ett jättebra blogginlägg om ett SÅ VIKTIGT ÄMNE ATT LYFTA UPP. Jag är mamma till två döttrar som lidit av detta och känner igen det som skrivs.
Det är en tuff match att vara förälder med denna sjukdom i familjen….alla blir sjuka på något vis och behöver stöd på olika sätt. Jag kan stå till tjänst om någon behöver lasta av sig tankar.
Mortuta
Mirka, du är så bra så man vill grina. Så himla viktigt att belysa detta nu när allt runt omkring oss är så utseende-fixerat. Att ge våra barn sunda ch bra värderingar är det allra viktigaste av allt tycker jag! Man duger som man är och vi ser alla olika ut. Om många fler kände hur värdefulla de är så tror jag inte så mycket fokus skulle ligga på utseenedet och på hur smal/tjock man är. Att du har tid att tänka på andra fast du har fullt upp med din stora härliga familj och många projekt. Du är bara så jäkla bra!!!! Rock on!
Klok tjej,jag hade ätstörningar mellan 13-23 år. Det är ett helvete som man inte unnar någon. Jag vägde med 48 kg och jag är ju lite längre än dig till och med.
De är viktigt att de når ut och att föräldrar upptäcker det i tid.
Bra gjort Sara
man blev lite tårögd när jag läste detta må jag säga.
Jag har blivit diagnosticerad med (allvarlig) anorexi och ska in på slutenvård hela sommaren och en bit in på hösten som det ser ut nu. Fy fan. Jag vill inte men det är det här eller tvångsvård med sond.. Ska ge det här ett försök nu för jag vill undvika sond och är hellre på ett ställe med bara fokus på detta ”problem” med kunnig personal, tvångsvård sker på ett annat hemskare ställe.. Men jag är livrädd, vill inte gå upp i vikt vill inte att andra ska se min ångest när jag måste äta..här i min vardag känner jag mig ju så frisk. Iaf kan man visst tvingas upp i vikt och gå i vård fast man inte vill, t om om man är myndig som jag…fast nånstans längs vägen måste man hitta viljan så man inte trillar dit igen sen direkt, men ja det är det jag får höra av proffsen..att det är ok att jag inte vill, det är t om förväntat och normalt när man sjunkit så djupt som jag tydligen gjort, och om detta inte funkar sätter dom tvångsvård så oavsett släpper dom mig inte utan jag SKA upp i vikt..usch det är så konstigt när man inte ens känner sig sjuk. Inte mer sjuk än nån annan isf för vem har inte lite skeva tankar kring kost och kropp? Iaf är mina föräldrar bäst, det är inte klokt vad dom får stå ut med och jag är livrädd för att dom ska tröttna på mig..
Wow, vilket fint inlägg!
Min dotter Oliwia har en åtstörning, tog en tid innan jag insåg det.
Hon äter väldigt sällan hemma, pga ”hon har redan ätit här o där” osv..
Känner att jag inte kan tvinga henne att äta, men tillika vet jag att jag måste det..
Hon var smal innan, men nu har hon blivit ännu smalare o benigare.. nästan benrangel..
Pratade med henne i veckan om varför hon inte äter, hennes svar kort:
”Mamma, jag tvingar mej själv att inte äta eller att vara hungrig. För pojkarna som mobbar mej säger oxå att jag är tjock o fet, så om jag slutar äta och blir smal kanske de slutar mobba mej”
Mitt modershjärta grät o gråter ännu när jag hörde det..
Tog kontakt med skolan o berättade, de kunde inte göra mycket.
Tog kontakt med hennes psykolog/psykiater, de har tid om några veckor först..
Neurologen har inte tid förrän midsommar..
Hälsocentraklen tycker inte att det gäller dem..
Vart jag än vänder, vill ingen ta emot oss/henne!!
Hon behöver hjälp NU!!
Så om någon har råd o tips om vart vi ska vända oss eller vad jag kan/ska göra, säg till direkt!!!!!
Jag är Sara och jag skrev mailet och jag går hos SCÄ Stockhoms Centrum för Ätstörningar , där får man hjälp och där behandlar dom en både fysiskt och psykiskt och för den som behandlas kan det vara ett helvete , vilket jag tycker nu men jag möter personer som går där och säger att det är så
himla värt det , så himla värt det att bli friskt. Jag har inga egna personliga åsikter för jag har inte kommit dit en men jag rekommendera det starkt för dom är sjukt proffsiga och duktiga.
Hälsa Oliwia att hon inte är ensam , det är viktigt att veta<3