Morsning!

Tänkte passa på att svara på några frågor som har kommit flera gånger. Det finns ofta en undran/irritation om det här rofyllda livet, fina middagsfriden med harmoniska familjen som bara lagar mat, bakar och motionerar med ett leende på läpparna. Som jag hoppas att ni fattar så är det där en liten tursam stund i vårt liv. Jag försöker absolut inte ge sken av att det är så jämt, vi har det precis lika klychigt, bråkigt och rörigt som alla barnfamiljer. Bloggen är nog mest färgglad för att den är mitt sköna ställe, my happy place, min grej som jag blir på bra humör av.

Andra skriver för att få utlopp för tankar, ilska, påvisa orättvisor eller visa upp sina nya rattar. Jag bakar, lagar och bloggar om det för att det gör mig glad. Jag tänker att ni som läser är lite i samma sits, att ni kommer hit för att få inspiration, få lite energi och inte  kolla in tvätthögar och disk för det gissar jag att ni har egna. MEN jag vill absolut inte bidra till någon romantiserad, städad bild av hur det är att vara småbarnsförälder. Det suger, ofta! Idag till exempel.

Herregud vilken sliten, trött mamma det är idag som sitter i ett hav av tvätt, leksaker, blöjor och alla dessa prylar som en gång låg nerstoppade i en låda. Barnen har gått om mig nu, varvat mig, insett att de gemensamt kan samarbeta fram kaoset. Förut hann jag, lyckades hålla någorlunda ordning om man på det där robotliknande sättet alltid plockade. Alltså att man gör det i farten utan att märka det, på väg till ett rum så har man utan att man uppfattat det plockat med sig 10 saker. Jag kan gå ut och inse att jag håller i saker, kanske smutstvätt eller ännu hellre en bajsblöja.

Bibbi, mitt lilla hjärta håller på att få tänder och jag håller på att få tinnitus. Gaphals utan dess like. Om mindre än en månad så fyller hon 1 år. Det går så fort, hennes växande och utveckling den bara rusar fram. Hon står, kryper, säger mamma, är med överallt och avgudar sin storasyster. Hon är kool, modig, härlig, glad, skrikig och även jävligt jobbig.

En ettåring och en treåring, där är vi just nu. Underbara, friska, fina barn och det är inte klokt hur mycket vi älskar och avgudar dem. Det är heller inte klokt hur jobbiga och hur trötta vi kan vara på dem. Främst jag, jag är den som inte pallar riktigt längre, som inte har några tålamodsreserver kvar. De är liksom förbrukade, och kan inte fyllas på med en löprunda, en dag på stan eller en kväll ute med vänner.  

Bibbis graviditet och första tid i livet blev liksom inte riktigt som planerad, i alla fall inte för mig. Graviditeten var skitjobbig, faktiskt något av det jobbigaste jag gjort. Kombinationen av att inte orka något alls,vara utråkad , sjukskriven och trött på sig själv men inte palla att göra något åt det. Bara att bli sjukskriven var ett hårt slag för självförtroendet.

Så när Bibbi väl kom så hade jag egentligen tröttnat på att vara hemma, saknade att vara en del  av min omvärld och att vara med i matchen. Tack och lov så började jag må bättre efter ett tag, men Bibbi hade som ni kanske minns passat på att bryta min svanskota under förlossningen. Det är också en fråga som har kommit några gånger, svanskotan.

Fy fan! Gör inte det. När den gick av kändes egentligen inget, då var man ju upptagen med så mycket annat plus att jag hade ryggmärgsbedövning, men både jag och Patrik hörde det. Ett knak, och när vi oroligt frågade vad det var så sa sköterskan lite beklagligt att – Vad synd, det var nog din svanskota. Sen inget mer om det. Så när bedövning och dylikt började släppa, och man känner sig sådär lagom överkörd av en traktor, så var det min svanskota som värkte mest.

Det är en märklig upplevelse den där förlossningen, och att man frivilligt gör om det är ännu märkligare. Fast märkligast av allt är fortfarande att man efter en lång, tung graviditet, riktigt dålig sömn på slutet, x- antal timmars förlossning som nog är det jobbigaste man kommer att göra i sitt liv och med en trasig, sliten kropp rullas in på BB för att säga hej då till sin partner som inte får stanna kvar. Vi har delat rum bägge gånger och Patrik har fått åka hem , och jag ångrar så att vi inte föreslog att jag skulle åka hem istället .Eftersom jag inte har ammat så kan väl Pappan som borde få vara lika delaktig i detta mata våra barn (som bägge var lite för små när de kom )hela natten med ersättning. 

Jag vet inte om jag hade klarat att lämna mitt nyfödda barn, antagligen inte för att jag hade känt mig som en riktigt usel mamma om jag hade prioriterat sömn och vila. Fast jag ville hellre sova än att titta på underverket. Patrik fick åka hem och sova, fast han ville inte det. Han ville äntligen få hjälpa till, det var ju först nu han kunde göra det . Då fick han åka hem? Jag ångrar i alla fall att vi inte frågade, hade han fått stanna tro? Hade det varit passande?

Jag minns att barnmorskan frågade precis efter att Elsie kommit och placerades på mitt bröst, - Nu fick du energi för att vara vaken några dygn till va? Jag vet inte vad jag svarade, men minns att jag tänkte att hon var galen och att det nog var fel att svara att jag inte ville annat än att sova.  Den självuppoffrande modern som gör allt för sina barn, jovisst, men vi är ju två om det här? Och jag tyckte att jag hade gjort rätt mycket.

Tiden hemma med Bibbi har varit underbar, och det är underbart att vara småbarnsförälder, men det är även jobbigt, krävande och frustrerande.  Inget av detta var väl egentligen någon överaskning, men att det kan pendla så mellan toppar och dalar. Det här barnet som jag ena stunden bara vill skrika åt och i nästa stund inte kan sluta pussa på.

Så man får klaga och beklaga sig som bare den som förälder. Det betyder inte att vi inte älskar våra barn, eller att vi dissar dem som inte kan få barn eller att vi ångrar att vi skaffade barn.

Jag beklagar mig massor, fast kanske inte just här på bloggen så mycket. Jag öser ur mig till Patrik , till mina kloka vänner, syster och föräldrar.  Jag är även ganska övertygad om att ifall vi inte hade haft barn så hade vi hittat på andra problem, andra saker att klaga på. Så passa på att klaga lite. Vad stör ni er på? Vad tycker ni är jobbigt? Vad tycker ni är orättvist? Vem skulle ni vilja ge en riktig utskällning?