I morse var det en riktigt rackarns jobbig lämning på föris. Elsa ville verkligen inte att hennes mamma skulle gå iväg och hennes mamma fick stålsätta sig.
Fy bubblan vad jag tycker det är jobbig när hon blir så ledsen. Krokodiltårarna rinner nerför hennes små kinder och hon skriker mamma, mamma. Mitt hjärta går i en miljon bitar. Jag får en stor klump i magen och skulle bara vilja ta med henne därifrån och åka hem.
Att sen säga hejdå och gå när hela mitt väsen skriker stanna det är självplågeri av rang. Jag vet ju innerst inne hennes ledsamhet går över snabbt men det spelar ingen roll. Det handlar om mitt barn, min Elsa som är så ledsen…
I morse när jag gick från föris och hade satt mig i bilen då kom tårarna. Jag grät…sen ringde jag föris och frågade hur det gick. Då höll hon på att hjälpa till med att duka fram frukosten och allt var tipptopp. Då kunde jag slappna av igen…
Kram Mamman
Jag förstår att det känns fruktansvärt!! Vilken tur att hon var glad när du ringde!!
Ja det var så jobbigt! Hoppas det går bättre idag! Kram
Känns fruktansvärd i det ögonblicket. ?
Ja det gör ju det?
Fy.. Sån lämning är inte rolig på nå vis.. Men tur är att det brukar gå fort över.. Kram på dej..
Ja det är en himla tur. Så fort dörren är stängd så brukar det vända snabbt. Kram tillbaka?
Usch vad jag lider med dig, dom där lämningarna är så jobbiga!
Jag brukar alltid ringa efter en liten stund när det varit en jobbig lämning för att kolla hur läget är ♥
Kram!
Ja att dom är! Jag ringde också och då var ju allt tipptopp. Men det gör ju så ont att se de små så ledsna… Kramen