Nu tänker jag berätta hela den långa historien om våra små tvillingtjejer, från början till slut. Det finns inga bilder att illustrera detta inlägg med eftersom jag raderade varenda en direkt vi fick veta att dom inte levde, något jag kan ångra lite nu. Har endast kvar några ultraljudsbilder, som jag fortfarande inte klarar av att kolla på. Väljer i stället att lägga in lite fina bilder på blommor, det känns mer passande. Alla är lånade från Pinterest. Jag vill också så här i i början säga till alla er som inte vill läsa om tråkiga saker, att detta är en historia som nästan aldrig upprepas. Det är ingen vanlig händelse och risken att det ska hända är minimal.
Det var sommar 2013. Leif och jag hade någon månad tidigare börjat prata lite svagt om att skaffa barn. Jag hade under våren fått veta, efter att ha missat flera cellprover (gör inte det!), att jag hade cellförändringar som skulle tas bort med hjälp av en så kallad konisering och var som den sanna hypokondrikern jag är väldigt orolig. Att få veta att något som inte var så himla bra fanns i min kropp startade ändå något i min hjärna. Min älskade mamma följde mig till kvinnokliniken när cellförändringarna skulle tas bort och på hemvägen sa jag till henne att jag nog började känna mig redo för barn. Hon kan ha nämnt några gånger (hrrrmmm…) att hon ville ha barnbarn men jag hade aldrig tidigare känt suget förrän då.
Både Leif och jag var mer eller mindre säkra på att vi inte kunde få barn, vet inte riktigt varför. Vi hade försökt några gånger tidigare men det som verkade så himla enkelt för andra verkade svårare för oss. Just månaden då tvillingarna blev till var så klassisk också, jag hade just varit och fjällvandrat, en underbar midsommar hade just passerat och livet var så där allmänt göttigt. Vi var båda harmoniska och tillfreds med livet. Det var också en sån månad då jag trodde att det absolut inte var något på gång, andra gånger har man ju tyckt sig känna alla symptom, nu var det liksom inget. Jag hann till och med googla fram vart man ska vända sig om man behöver utredas för ofrivillig barnlöshet.
Sen kom vår gemensamma födelsedag, 13 juli, och jag gjorde ett test på morgonen före jag gick till jobbet. Det blev ett så starkt streck att jag aldrig tvivlade. Hade jag varit gravid tidigare hade jag kanske redan här börjat jämföra och märka starkare symptom med tanke på att det var två stycken men jag hade verkligen ingen aning. Vi jublade så klart och jag var nog lite knäpp mot mina kunder hela den dagen.
Graviditeten plöjde på, jag gick på semester någon vecka efter pluset. Vi åkte runt på olika små campingar en vecka och bodde i stugor och jag mår fortfarande illa när jag tänker på den resan. Jag var kanske i vecka 9-10 då och mådde så förbannat illa, särskilt efter jag hade sovit. Ingen mat var god och allt luktade otroligt dåligt. På kroppen började det märkas väldigt tidigt vill jag minnas men inte heller då misstänkte jag att det kunde vara mer än en där inne. Alla är ju så olika. Jag minns när vi äntligen kom förbi den efterlängtade vecka 12, så otroligt härligt! Tyvärr var det exakt samma dag som Ralf blev illa biten i huvudet och fick, förutom hål lite här och var, en kraftig hjärnskakning. Usch, så jobbigt det var! Älskade vovve.
Nu när jag sitter här och skriver med ännu en graviditet färsk i minnet, är det lite svårt att minnas så mycket detaljer från alla veckor. Ett starkt minne är hur jag så ivrigt räknade ner dagarna till ultraljudet. Jag kan avundas den personen jag var då, som bara såg det som en rolig grej att gå in i det lilla ultraljudsrummet. Helgen innan det var dags att få kolla på bebisen i magen var jag i Umeå och hälsade på min vän Jossan, som bodde där då. Hon var också gravid, beräknad bara någon vecka efter mig, så vi skulle bo på hotell och äta godis och verkligen unna oss lite lyx. När jag såg henne insåg jag vilken otrolig skillnad det var på våra magar. Hon väntade dessutom sitt andra barn men hade verkligen pytteliten mage jämfört med min som redan var rätt hög och hård. Jag var då i vecka 18. Ungefär då började personer i min omgivning skämta och säga att det kanske var två där inne och jag hade faktiskt alltid sagt att jag trodde att jag skulle få tvillingar. Vet inte varför.
Sedan kom äntligen dagen för ultraljudet. Jag minns den så väl, på förmiddagen jobbade jag och pratade glatt med alla kunder om vad som väntade. Jag hade ett par nya gravidjeans, som redan då satt rätt tight. Väntan i soffan utanför ultraljudsrummet var så klart otroligt nervös. Jag var ändå inte rädd för på morgonen hade jag känt den första ordentliga sparken, så jag visste att det var något levande i magen. När vi blev inkallade i rummet av den underbara barnmorskan sa jag direkt att jag var kissnödig. Hon sa att det är bra att blåsan inte är helt tom och att vi skulle kolla först och se om jag skulle behöva gå på toa lite senare. Redan när jag la mig på sängen märkte jag att hon kollade lite frågande på min mage men tänkte att så kanske man gör, vad vet jag? Fick den kalla krämen på magen och så började hon äntligen kolla runt inne i min livmoder. Jag kollade intensivt på skärmen och kände paniken stiga; det fanns ju ingenting där! Det skulle visa sig att jag hade helt fel, jag visste ju inte alls vad jag kollade efter. Barnmorskan kollade bara en väldigt kort stund, sen sa hon: ”Du ska nog gå och kissa för det är rätt fullt i blåsan. Sen ser ni kanske också att det inte bara är en där inne.” CHOCKEN. Från att ha trott att jag var skengravid till att vänta tvillingar?! Leif var tvungen att följa mig på toan, där vi grät och skrattade om vartannat. Hela min kropp skakade och fortsatte göra det. Jag var så chockad och andades så häftigt att barnmorskan hade svårt att hålla ultraljudsgrejen på magen för den hoppade runt så mycket.
Hon kollade i alla fall igenom båda barnen och till vår stora glädje såg allt helt perfekt ut. Dom var nästan precis lika stora och hade alla organ på plats. Vårt bf blev lite framflyttat eftersom tvillingar ofta är lite mindre, så vi hamnade i vecka 18 igen. När allt var klart sa barnmorskan att hon vill ha hjälp av en läkare och kolla efter skiljeväggen, som ska finnas mellan tvillingar. Dom ska alltså ligga i var sin fostersäck, vilket nästan alla gör och den syns tydligast i allra första början av graviditeten. När man gått nästan halvvägs skulle den synas ungefär som en spindelväv som kunde fladdra förbi bara i vissa vinklar. Alla dessa ord och uttryck var ju helt nya för oss och vi var fortfarande så glada och chockade att vi knappt förstod vad hon sa.
Nu minns jag faktiskt inte exakt hur det gick till men det kom en läkare och kollade, som inte heller såg en skiljevägg. Då började jag bli lite orolig och frågade en annan läkare om det var farligt och hon sa att nej, det var ingen fara, dom skulle bara hålla lite mer koll på oss. Vi skulle senare få höra lite andra svar.
Vi fick en ny tid redan dagen efter för en grundligare koll. Skiljeväggen kunde som sagt vara lite knepig och inte visa sig. Jag har senare hört om en tjej som fick veta att hennes tvillingar saknade skiljevägg men sen hittade dom en flera veckor senare. Inte heller dagen efter kunde läkaren se den. Vi testade även göra ett vaginalt ultraljud utan framgång. Tvillingarna mådde fortsatt bra och än så länge var jag inte rädd alls. Bara glad. För att kunna fastställa hur det verkligen var fick vi en tid i Umeå, där dom har superutrustning, ytterligare någon dag senare. Där gjordes ett nytt ultraljud, barnen såg otroligt friska och fina ut och vi fick en så fin bild där en av dom vinkar. Men ingen skiljevägg hittades. Det konstaterades då att våra små barn var så kallade monoamniotiska tvillingar. (<—Klicka på länken!) Läkaren vi träffade då var så brutalt ärlig och jag grät så otroligt mycket i bilen efteråt. Hon sa att risken var extremt hög att båda skulle dö, att en skulle dö, att dom skulle plockas ut via kejsarsnitt senast vecka 31 och att det skulle medföra komplikationer. Vi fick senare veta att om man får veta i ett tidigt skede att man är gravid med tvillingar i samma fostersäck, rekommenderas en abort eftersom det är så hög risk att dom ska dö. Hon sa också att jag skulle behöva vara min egen läkare i princip och hålla koll på varje utebliven rörelse.
Fy fan vilken oro jag kände. I två veckor visste vi att vi väntade tvillingar och det är nog dom två längsta veckorna i mitt liv. Varken jag eller Leif vågade säga hur oroliga vi var, utan gick omkring och var peppiga för varandra och ALLA i vi träffade var SÅ jävla glada för vår skull. Vi försökte förklara hur otroligt hög risk det var för dom små liven men det verkade som att ordet tvillingar dränkte alla andra ord. När vi träffade folk efteråt var dom oftast mer chockade än vad vi var. Magen växte vidare och jag började få väldigt svåra foglossningar. Vi var varken glada eller ledsna och vågade inte köpa en pinal. Vi bokade en tvillingvagn i Umeå eftersom vi visste att vi skulle få ligga på barn 4 där OM det nu skulle bli några barn.
Onsdagen den 13:e november kände jag den allra första, hårda sparken utanpå magen. Den var så otroligt kraftfull och det vara bara en. Nu i efterhand har jag insett att det var då den första tvillingen dog. Dagen efter, på torsdag eftermiddag, kände jag en till rörelse och efter det ingenting. Jag ville inte erkänna det för mig själv, utan jobbade fredagen med en vidrig känsla i bakhuvududet. Alla kunder sa att jag var så fin och jag nästan snäste av dom, jag kände på mig att jag inte skulle få vara ”fin” så länge till. När kvällen kom vågade jag nämna för Leif att det varit lugnt i magen över ett dygn. Vi bestämde oss för att avvakta lite till, jag gick och la mig under tiden han lagade middag. Jag brukade alltid kunna känna dom när jag låg på sidan. Det var helt stilla. Eftersom jag bara vara i vecka 21 (20+0) visste jag ju att dom inte skulle kunna överleva utanför magen, annars hade jag självklart ringt läkaren direkt.
Lördag morgon kom och Leif tog ut Ralf på morgonpromenad. Jag ställde mig i duschen och försökte i ett sista desperat försök få en reaktion genom att spola iskallt vatten på magen. Jag grät stilla när reaktionen uteblev och när jag kom ut ringde jag förlossningen. Dom bad oss komma in och jag fick ännu en gång lägga mig på sängen, få kall smörja på magen och sedan rikta blicken mot skärmen. Den var helt stilla. Allt var grått och jag såg direkt att det var över. Läkaren sa en mening som vi nog aldrig kommer att glömma: ”Ja, det här ser ju inte så roligt ut.” Jag förstår att även hon blev skärrad och inte tänkte på vad som kom ut, hon var supergullig annars. Hon var underläkare och hämtade en överläkare som direkt konstaterade att dom var döda. Han började ingående förklara hur skallbenen börjar tryckas ihop och visa det för oss på skärmen, något jag drömmer mardrömmar om än idag. Jag bad honom sluta förklara, jag ville inte se mer. Jag var helt bedövad.
Vad fan händer nu då? Det var det första jag tänkte. Hur blir jag av med det här otroligt otäcka? Naiv som jag var tänkte jag liksom att kroppen skulle sköta det utan min hjälp men ganska snart gick det upp för mig att jag skulle behöva gå igenom en regelrätt förlossning inom två dygn. En förlossning där jag skulle föda ut mina döda barn. Hur förbereder man sig för det? Jag fick en tablett på söndagen, som jag tror skulle avstanna graviditeten. Eftersom barnen dött utan min kropps hjälp (vi fick efter obduktion veta att dom trasslat in sig i varandras navelsträngar), hade min kropp inte fått några signaler att det var över. I vissa fall dör barnen av till exempel en infektion i kvinnans kropp och då kan ”missfallet” sättas igång av sig självt. Vi var ju i vecka 21 och då räknas vår förlust som ett missfall, från och med vecka 22 räknas fostren som barn och det blir en tidig förlossning.
Sedan väntade vi till på tisdag morgon, då jag skulle sättas igång. Att gå hemma i två dygn med två döda barn i magen var en så ofattbar upplevelse. Man hade ju hört historier om kvinnor som varit med om liknande och jag hade alltid tänkt att det skulle vara det värsta man kan uppleva. Det var det också. Magen blev liksom mjuk och började sjunka. Jag ville inte kolla på den, jag grät när Leif råkade se den och på morgonen innan vi åkte in duschade jag med den en sista gång. Jag tog farväl av dom små liven som jag hade kommit att älska och efter det rörde jag inte magen mer.
Vi fick ett rum i en korridor som ligger mellan BB och matsalen man äter i som nyförlöst. I den korridoren sitter man även och väntar på sin tur för ultraljud. Så mycket känslor i en och samma korridor, när jag haltade förbi det rummet första gången med Åke i plastbaljan kändes allt så overkligt. Att jag låg där inne för drygt ett år sedan i vidriga plågor och nu fick gå med en perfekt bebis och äta lunch.
Jag fick två tabletter varannan timme. Dom skulle föras in mot livmodertappen för att mjuka upp den och starta värkarbetet. Första dosen fick jag klockan 8 på morgonen den 19:e november 2013. Min namnsdag. Jag fick feber nästan direkt, kanske berodde den på någon reaktion på pillrena, jag vet ännu inte. Den var nästan uppe i 40 grader och när värkarbetet var som värst såg jag syner. Jag fick tack och lov också tillgång till mer droger än vid en ”vanlig” förlossning eftersom barnen ändå inte skulle ta någon skada. Det tog 15 timmar innan första barnet var ute. Jag hade kraftiga värkar i ungefär fem timmar men jag öppnade mig aldrig. Min kropp kämpade så hårt för att behålla barnen, den var ju inte klar! Så jävla sorgligt.
Första lilla flickan föddes precis före midnatt och den andra precis efter.
Jag sa direkt vi fick veta att dom var döda att jag absolut inte ville se dom. Jag är otroligt rädd för döden och hade en bild av att dom skulle se otäcka ut. Direkt vi blev inskrivna kom en kurator in till oss. Hon gav oss ett kort med en bokad tid kommande vecka och sedan fick hon oss att förstå hur otroligt viktigt det skulle vara att se på våra barn. Jag är så glad att vi lyssnade på henne.
Dom var så fina. Så små men ändå helt klara. Helt identiska och så otroligt söta. Vilket jävla slöseri, att två barn som är helt friska och klara ska dö. Fattar det fortfarande inte, kommer nog aldrig riktigt att förstå.
Idag är det så svårt att tänka sig hur livet skulle vara med två enäggstvillingar. Eller kanske bara en? Eller två stycken med svåra skador från för tidig födsel? Allt var ju så ovisst. I maj förra året, omkring mors dag, ströddes deras aska ut i minneslunden här i Burträsk. Vi har varit där några gånger och hälsat på men det är fortfarande väldigt tungt. En dag, när solen är varm och livet känns bra, ska vi gå dit med Åke för första gången. Låta honom kolla på stället där hans systrar finns. Hans systrar, som om dom funnits hade lett till att Åke inte hade funnits.
Allt händer nog av en anledning ändå, även fast det känns orättvist och svårt. Det var tänkt att Åke skulle komma till oss och göra vårt liv komplett. Och för att vi skulle få honom krävdes att han först skulle få två skyddsänglar, som alltid håller koll på honom. Vi hade pratat om att döpa dom till Svea och Liv. Dom ändrade vårt liv för alltid.
