ELISABETH

Där låg jag alltså ensam på britsen med så sjuuuuukt onda värkar. Leif kom till slut in från bilen och jag minns att jag vred mig flera varv runt och till slut ställde mig upp på knäna och mer eller mindre slet loss allt som satt fast på mig och när barnmorskan kom in sa jag bara hela tiden att jag var tvungen att kissa. Har ett vagt minne av att hon sa något om hur vig och smidig jag var som typ gjorde en volt ner från sängen och kutade mot toan men jag hade ingen tid att ge någon respons på något. Satt mig på toan och jag var ju så klart inte alls kissnödig. Jag satt bara och skrek där och hade sån sjuk panik. Fortfarande då ekade barnmorskans ord i mitt huvud, att det skulle ta lång tid och börja göra så mycket ondare och jag fattade inte hur det var möjligt. Hon satt sig på en pall mittemot mig och helt plötsligt såg jag att något liksom ändrades i hennes blick, HON fick lite panik. Tror faktiskt att hon där och då insåg att jag höll på att få bebisen i toastolen.

Ungefär härifrån hände allt så himla, himla snabbt. Det hände så mycket på så kort tid och lustgasen har gjort allt lite mer blurrigt. Vi gick i alla fall tillbaka till sängen. Jag har ett minne av att jag skrek så otroligt mycket hela tiden men Leif har sagt att jag skrek väldigt dovt och inte alls så mycket som jag upplevde. Väl på plats i sängen slets mina byxor och trosor av i ett jäkla nafs! In kom en undersköterska och en sköterska som skulle sticka mig i handen, något som kanske inte var så lätt eftersom jag hade full panik. Hon stack fel en gång först innan den hamnade rätt. Undersköterskan slet fram lustgasen och tryckte den mot mitt ansikte men jag skakade bara på huvudet. Jag hade en inre bild av att jag skulle få lite information om hur jag skulle andas i masken för att slippa må illa (min stora skräck) och få ut så mycket som möjligt av den men det fanns inte tid till det.

Till slut testade jag andas i den och HERREGUD vad jag älskade den, vilket ju var tur eftersom det var det enda som fanns att tillgå. Jag sög i mig den av glatta livet och värkarna blev så otroligt mycket mer uthärdliga. Dock blev jag så otroligt påverkad och var på andra platser flera gånger. Jag hörde allas röster med eko, barnmorskans, Leifs och min. Jag hörde även min brors(?) röst och var med i någon typ av show under en kort period och då när jag kom tillbaka till verkligheten trodde jag att jag hade fått ut bebisen, vilket inte alls stämde…

Jag har med hjälp av mina journaler lyckats luska ut att själva förlossningen pågick ungefär en timme, krystvärkarna varade i drygt tjugo minuter och det är dom jag minns mest. Det beror nog på att jag inte fick använda lika mycket lustgas då, och var lite mer medveten. Jag fick faktiskt också en bäckenbottenbedövning men den kom in för sent, jag kände ingen skillnad av den. Under krystvärkarna sa min barnmorska att jag skulle försöka få med tre krystningar men jag lyckades bara få med två och låg självklart och bad om ursäkt för det.

Om jag ska försöka förklara hur det känns, vilket ju är omöjligt, så själva värkarna känns som mensvärk gånger en miljon ungefär, särskilt när dom ökar så otroligt snabbt som mina gjorde. Jag öppnade mig från 3 till 10 centimeter på ungefär 30 minuter. Under hela krystarbetet var det en så ny smärta att jag hade svårt att avgöra hur den kändes. Lustgasen kan ju ha gjort allt lite lättare men jag tror inte att min hjärna kunde hantera alla känslor så därför gjorde det inte så himla ont? Jag minns bara att det kändes helt omöjligt att få ut bebisen. Jag bara tryckte och tryckte och inget hände kändes det som. Jag hade inte heller riktigt koll på hur jag skulle göra för att krysta, så barnmorskan höll ett finger där jag skulle trycka på, vilket jag uppskattade, men har hört att andra stört sig på. Då tycker jag man ska säga till, jag sa till henne att det var jättebra, annars hade nog aldrig Åke kommit ut!

Det kändes faktiskt också som att jag skulle spricka helt under krystvärkarna, känslan av att ett huvud är på väg ut är så överväldigande och kroppen känns så skör då. Jag hade nämnt till min aurorasköterska att jag inte ville se blod men under förlossningens gång fick jag frågan om jag ville att dom skulle täcka för så att jag skulle slippa se, och svarade direkt nej. Jag var så otroligt uppslukad och fokuserad och ville bara köra på. När man är mitt i all smärta och lustgas känns det lite som en evighet och jag hade faktiskt ingen aning om att det skulle gå så fort. Man har ju hört att vissa haft krystvärkar flera timmar. Helt plötsligt hör jag i dimman att barnmorskan frågar: ”Vill du att jag lägger bebisen på ditt bröst när den kommer ut?” och då fattar jag att nu jävlar händer det! Snart är den ute! Gud vilken pepp! Ungefär här slet någon av mig min tröja också, hade verkligen inte hunnit nåt innan!

Leif var så sjukt bra och fin, han stod vid min sida och gav mig vatten och lustgas när jag bad om det. Personalen var helt fantastiska och peppande, barnmorskan sa gång på gång att hon var imponerad av min kropp och att jag var jätteduktig. Det kan låta löjligt men jag behövde få höra det då. När hon sen sa det man tidigare bara hört på tv: ”Vid nästa värk kommer er bebis” fick jag sån otrolig kraft och insåg att först då att herregud, vi får nog ett barn ändå och tog i med allt jag hade och helt plötsligt skrek det en liten späd röst i rummet! Smärtan försvann, exakt som alla sagt, direkt (men det kom mer smärta sen, hehe) och dom torkade av honom. Minns faktiskt inte när vi fick veta om det var en flicka eller pojke men jag vet att barnmorskan höll upp honom mot oss innan hon kollade själv. Sen låg han på mitt bröst och var ju så jävla vacker. Kan inte fatta det fortfarande.

Navelsträngen klipptes, det missade jag helt! Leif sa att saxen kändes lite slö men att det kändes typ (äckelvarning!) som att klippa en fisk? Det hade vi faktiskt fått höra också, kom inte ihåg av vem. Moderkakan kom ut ganska snart efteråt, i en hel bit enligt journalen och det var ju skönt.

Leif fick ta Åke och och sitta med honom mot sig under tiden jag blev sydd. Kan faktiskt inte riktigt svara på hur mycket det var men det var 3 stygn invändigt och kanske 2-3 utvändigt. Jag vill inte skrämma någon som inte fött än men jag personligen tyckte att det var värst av allt, att bli sydd. Man är så jävla less på att ligga med benen i ställningen och är ju, tro det eller ej rätt öm i det specifika området. Fastän jag älskade vår barnmorska ville jag bara sparka henne i huvudet då. Hon tråcklade på och till slut fick jag ta ner benen och försöka amma vår lille son. Det var inte helt lätt eftersom jag bara ville sova men till slut gick det och efter det fick Leif ta på honom blöja och landstingets kläder, eftersom våra fortfarande låg i bilen. 🙂 Kan också tillägga att direkt jag började amma kom eftervärkarna med full kraft, fy så ont! Hade helt missat att det kunde bli så och tillsammans med att man blöder samtidigt tycker jag det var riktigt jobbigt. Kommer berätta mer om det i delen som ska handla om dagarna efter förlossningen.

Någon gång här kom brickan med fika in (underbart!) och jag fick äntligen tag på min telefon och kunde börja meddela folket att frälsaren var född! Vi tog som sagt inga bilder under själva förlossningen, denna är den första vi tog, när Åke ligger i min famn i förlossningssalen.

Haltade till sist iväg till duschen och när jag var klar där höll Leif och barnmorskan på att flytta vårt pick och pack + bebis till vårt rum, så det var snabba ryck! Så här i efterhand, med några veckors smältning, är jag otroligt nöjd över förlossningen och inte alls avskräckt inför eventuellt fler gånger. Det är verkligen som alla säger att man glömmer mer och mer för varje dag men i slutändan är det egentligen bara att låta kroppen och personalen säga vad man ska göra. Vi kvinnor är så fantastiskt byggda, tänk vad vi klarar av!

Åke föddes 16.31, lördagen den 10/1 2015. Efter det har inget varit sig likt! Vi älskar dig, Åke Lindroth!

P.S. Det kommer en del tre också med lite reflektioner och mer detaljer och som sagt, även ett separat inlägg om kroppen dagarna efter förlossningen! Fråga gärna om det är något mer du undrar!