Jag har funderat på det där med vänskap. Vad skulle man egentligen vara utan sina vänner?!
Jag har varit på en del bröllop där bruden inte haft någon tärna dvs någon som står en sådär lite extra nära.
Märkligt och lite sorgligt kan jag tycka.
Jag vet inte varför, men jag tycker att det är lite suspekt med någon som inte har några vänner. Och nyfiken blir jag! Varför är det så, att man inte lyckats hitta någon nära vän alltså, och vad kan tänkas ha hänt ?
Det kan ju faktiskt vara självvalt. Man kanske inte har något behov av samhörighet? Eller så kanske det är som så att man aldrig riktigt fått förutsättningarna eller chansen att skaffa sig en riktig vän? Eller är man bara inte så trevlig att hänga med?! Och varför i sådana fall?
Jag tror att jag har ca 1000 sk ”vänner” på Facebook. Men det där är ju inte vänner. Sådär på riktigt!
Men jag har förmånen att ha ett fåtal riktigt härliga vänner. Som känner mig utan och innan. Som tar mig för den jag är och finns där i vått och torrt. Där jag får vara liten och sårbar och göra fel.
Jag värdesätter dem högt och försöker göra mitt bästa för att vårda vänskapen. Ibland glömmer jag födelsedagar eller säger saker som blir lite knas men hjärtat är alltid, alltid på rätt ställe inför denna fina, lilla skara.
En del har jag känt väldigt länge och andra en kortare tid.
Det går faktiskt att få nära vänner även i vuxen ålder!
Sen har jag rensat lite i vänskapskretsen också. Ni vet, folk man försökt att närma sig både 1,2,3,4 och 5 gånger men som uppenbarligen har fullt i sin vänskapspark och behandlar en därefter. Människor som inte bjuder igen eller som bara äter energi utan att ge tillbaka av sig själva.
Numera blir jag inte ledsen för sånt, när jag var yngre så var det hemskt att, som jag upplevde det, hamna utanför.
Kanske är det därför som jag idag försöker vara noga med att öppna upp för alla? Jag blir alldeles förfärad och stressad på insidan och dessutom jätteskamsen om jag inser att jag har glömt någon!
Men jag inser att det inte behöver vara personligt att man inte har någon nämnvärd hög prio i någon annans liv, man får bara inte rum.
Däremot så ”vattnar” jag inte på dessa vänskaps relationer länge. De får stå där och torka tills motparten eventuellt också vill vara med och vårda.
Förr i tiden så gjorde jag däremot precis tvärtom! Jag la in en ännu högre växel- låt oss likna att en relationen är som en skör,liten planta.
Vad gjorde jag med plantan? På mer ännu mer näring! Kanske tala jätte snällt till plantan?- Kanske se till så att plantan får lite extra mycket sol och kärlek? Jag kunde vända ut och in på mig själv och ändå växte inte plantan ett endaste dugg.
Vad jag vill säga med detta inlägg är att var oerhört tacksam om du har en eller kanske fler riktigt nära vänner. Vårda dem och hylla dem ofta och genuint!
Förlåt dem som varit dumma, rensa ut och strunta i vänner som du egentligen tycker är supertråkiga och bara umgås med ”av gammal vana” och som inte ger energi.
Och det viktigaste av allt, har du inte hittat någon riktig vän än så tro inte att det är kört! Det finns någon för dig också. Ett första steg kan vara att erkänna för sig själv att man faktiskt önskar sig en vän, sen sprider man det budskapet vidare… Och då brukar faktiskt någon visa sig!
Ringar på vattnet och allt det där….
Och puss på er mina riktiga vänner, ni vet precis vilka ni är!
