Jag visste sen sist att jag inte tillhör den där skaran som ”strålar” och får vackert hår och problemfri hy som gravida. Inte heller dom som ”mår bättre än nånsin” och jag är definitivt inte typen som ”bara har en kula mitt på magen, bakifrån skulle man ALDRIG kunna ana” (alltså FINNS det nåt mer provocerande än just storysarna om dom av graviditeten kroppsligt opåverkade – förutom uppnosigt studsiga snyggkulor mitt fram – kvinnorna? Åh, HATA dom storysarna, hata dom).

Förra graviditeten var pestig. Jag är hyperkänslig för hormonförändringar – käkar medicin mot PMS och känner av varenda ägglossning. Och gravidhormonerna strulade till det som tusan för mej. Jag var deppig i princip hela tiden. Det blev värre mot slutet och när Doris var född kom förlossningsdepressionen som ett brev på posten.

Den här gången var jag beredd på hur det kunde bli. Och det har hjälpt. Visst känner jag av det, stråket av ledsnad, uppgivenhet och oro, på samma sätt som sist. Men vetskapen om att det hänger ihop med graviditeten gör det lättare att hantera. Därmed inte sagt att det är lätt.

Den här gången har dock varit krångligare rent fysiskt. Jag måste ta sprutor för en blodpropp i benet som jag fick i typ vecka sju, jag har haft nåt tjall med njurarna, tokmycket huvudvärk (hormonellt, tydligen, surprise, surprise), mag- och ryggsmärtor, långdragen feber - och så trötthet och illamående på det såklart. (Kräks gör jag dock inte. Alltid nåt.)

Allt sammantaget gjorde att jag fick ett tidigt ultraljud hos min barnmorska förra veckan. Helt enkelt för att kunna bekräfta att det inte är minimänskan inuti det är fel på utan på mej.

Som tur är var det just så. Mina krämpor är mina – och bara mina – och därmed så mycket lättare att stå ut med. Minimänskan där inne voltar, kliar sig i pannan, sparkar och är ”på alla sätt helt normal”, som gyndoktorn sa. Åh, jag hade kunnat kyssa henne där och då.

Det är klart jag pallar den här gravvogången också. Men strålar, det gör jag inte.

Förra året var hon en riktig badhushuligan. Totalt respektlös hoppade hon från kanten, åkte rutschkana, doppade huvudet och tjöt av skratt mest hela tiden. Häromdan var det dags för årets premiärbad i badhuset. Och vi började tro att vår unge blivit utbytt nån gång under året. Den här lilla mänskan vågade knappt doppa tårna. ”Ja inte göla det” deklarerade hon bestämt – om allt. Hon ville inte åka rutschkana, inte plaska och definitivt inte hoppa. 1,5-åringens frimodighet var som bortblåst. Men vi bestämde oss för att ge det lite tid. Och det funkade. Efter en timme bestämde hon sig: knatade uppför rutschkanans få trappsteg, satte sej tillrätta, tog fart och åkte resolut ner i vattnet. Sen var det som vanligt igen. Vår våldsbadare is back.

Sänggavelshuvudbryt kvarstår. Klä en träskiva med vadd och tyg var första idén. Borra hål i skivan, måla den vit och fästa snygga papper på baksidan som får titta fram genom hålen nästa. Så här två månader senare kan man säga att jag inte riktigt kommit till skott med nån av idéerna. Skivan står kvar i garaget och fixarenergin lyser med sin frånvaro.

Men så sprang jag på den här bilden:

Var inte det lite snyggt? En dörr liksom, på tvären. Frågan är förstås hur man får upp rackaren på väggen. Och var man hittar en snygg dörr.

Huvudbryt kvarstår.

Bild: Sofi Sykfont via toomuchinspiration

Och för att fortsätta på matspåret: såna här kombos – fetaost, jordgubbar, edamamebönor, stekta champinjoner – känns synnerligen normala i min matvardag just nu.

Dessutom är jag labil, lönnig och konstant sugen på vin.

När det är dags? I november.

Jag har säkert gott på 500 konserter i mitt liv efter ha jobbat i skivbranschen i 11 år. Vilka som var bäst? Robbie Williams på Stadion kanske. Eller Oasis på deras hemarena i Manchester när det begav sig på 90-talet? Eller allt med U2 och Spingsteen kanske? Numera går jag aldrig på något tycker jag. Jag har blivit en riktigt tant och har inte koll längre. Men så fyller jag ju 40 i sommar också. Det kanske är legitimt då? Hur som helst så var det andra bullar i veckan – tre (3!!) konserter på en vecka. Sade, La Boheme på Operan och andlig konsert med Deva Premal på Konserthuset. Sade var så snygg så man blir smått förbannad… hon är galet vacker! Och såååååå bra! Satt där på 6:e raden i Globen på parkett (tack fina Lena!) och kände att Sade bara sjöng för mig. Operan var väl sådär… vill inte ha killar i jeansjacka när jag gå på Opera – men det här var en ”modern uppsättning” tydligen. Hade vi missat. Deva Premal – alltid lika underbart. Helt fantastiskt!

Jag och Mariah Carey - det var tider det...

Eller Celine Dion...

Äntligen – vi har fått komma till! Vi har jagat dessa björnar länge kan jag säga. Men nu fick vi till ett möte med Helena och Peter och de var jättetrevliga! Tänk vad fel det kan bli på mail ibland och man tycker att folk är korta i tonen, ja ni vet hur det kan bli. Vi hade iallafall en jättetrevlig stund och de var supersnälla som lyssnade intresserat. Sen gick vi på rundvandring bland matstolar och bärselar – och såg även självaste Björn. Han är ingen Baby kan jag säga. Nu hoppas vi på att få arbeta tillsammans med dem – vi och alla loppisar diggar ju BabyBjörn stenhårt!

Missa inte den limiterade guldpottan som snart lottas ut på Loppi.se

Kattis och så Helena med snygga efternamnet ”Sannicolo” inne i BabyBjörns produktrum

Visst är den kul? Babysittern för vuxna! Där vill man sitta och gunga efter en lång dag efter jobbet...

7.30 var det säljkurs mitt i staden. Nu har vi lärt oss allt om den s.k ”popcorneffekten”. Känner mig peppad (eller poppad?) trots att jag inte kör BMW eller har en grå kavaj. Det verkade alla ha på kursen.

Vi satt längst bak på kursen. Inte mycket har hänt sen skoltiden just på den fronten kan jag konstatera…

Det här med mat är ett särskilt intressant kapitel när man blir förälder. Eller ja – intressant och intressant – lätt ångestskapande snarare. För det spelar ingen roll hur många gånger landets alla mildröstade barnexperter intygar att ”barn äter när de blir hungriga” och att ”inga svenska barn svälter” – när ens egen unge matkrånglar eller till och med vägrar är det sannerligen inget man (läs: jag, en hispig förstagångsmamma) viftar bort sådär lite lättsamt. Nä, man (ja, eller jag då) blir skitstressad. Försöker sig på alla möjliga knep. Mutor. Hot. Förklädnader (av maten alltså, typ tricksa in broccolibitar i köttfärssåsen och sånt). Och så blir stämningen sådär uppjagad vid matbordet igen som man (jag) lovade sig själv att den inte skulle bli.

Just nu kör jag mycket på separata skålar till dotterns käk. För det första för att hon skriker som en stucken gris om man inte gör det. Och för det andra för att jag tänker att det ger henne nån slags kontroll över måltiden (jo, det är klart att punkt ett och punkt två hänger ihop). Hon får helt enkelt börja med pastan, potatisen eller riset (som oftast är det enda hon säger sig vilja ha) och sen så smått gå på fisken/kycklingen/korven/köttfärsen och grönsakerna. Det funkar. Ibland i alla fall.

I går var det dock rekordartat krångligt att få henne att peta i sig minsta lilla laxwokstugga. Till slut lackade jag ur och sa med aningen (ehrmm) höjd röst: ”Doris, skärp dej och ta en tugga av laxen! Jag lovar att du kommer att tycka om det.” Jag möttes av en ytterst förnärmad blick från andra sidan bordet. Hon drog till sig skålen med lax, fiskade upp en bit med skeden och sa med sin allra lenaste röst: ”ja ja, men du hövej (behöver) inte skjika.”

Då och nu. Då: gapade och åt. Satt stilla i bebisstolen. Nu: sitter helst inte alls. Äter gärna naken och ur tre eller fler skålar.
Tänk vad lätt det var med maten på bebistiden. Å andra sidan var väl just maten det enda som var lättare – och roligare – då.

Royalisten i mig gick igång lite. Vad najs det är med hästar och uniformerade män! Jag blir glad av deras gälla trumpeter och hästtramp som hörs äver hela Stureplan… Snart förbyts ju allt mot fulla 18-åringar på studentflak, något jag tycker känns ganska ovärdigt. Tantigt att säga, I know… Fast det är härligt att se alla så lyckliga!

Vardagsmaten, middagarna efter jobb och dagis, med trötta föräldrar och ännu tröttare barn, är skitjobbiga. Tycker jag, och säkert många fler. Då är det tur att man har sina säkra matkort. Och då tänker jag inte på de allra enklaste lösningarna, ni vet pytt i panna, fiskpinnar eller stekt korv och makaroner (även om de allt som oftast tar plats på vårt matbord de också), utan på de aningen mer avancerade rätterna som ändå är enkla, goda och går hyfsat snabbt att sno ihop.

Hemma hos oss är spenat- och tomatlax ett av de säkraste korten. Grundingredienserna är få: laxfilé (vi har ofta i frysen och snabbtinar i mikron), fryst hackad spenat (snabbtinas också i mikron, strax efter laxen), soltorkade tomater och nån typ av grädd-/fraicheprodukt.

Så här gör jag: Skär laxen i kuber. Stek en stund i olja eller smör så att den blir nästintill genomstekt, krydda med salt och peppar. Släng i tinad spenat, soltorkade tomater klippta i mindre bitar och nån slags matlagningsgrädde eller crème fraiche. Sen kommer det viktigaste: smaksättningen. Jag har i smulad fiskbuljongtärning, en skvätt citronsaft, lite herbamare, lite soja, svartpeppar från kvarn, en gnutta balsamvinäger, kanske lite tomatpuré och – viktigast av allt – honung eller socker. Det behövs mer än man tror för att runda av en sån här rätt. Låt koka ihop en stund, smaka smaka smaka, smaksätt lite till och servera sen med kokt ris. Jag har en fullkornsvariant som kokar klart på tio minuter och är störtgod.

En annan vardagsfavvo som förvisso tar lite mer tid men inte jättemycket är Cowboygryta. Grunden: köttfärs, lök, potatis, morot och krossad tomat.

Så här gör jag min: Hacka en lök och eventuellt en till två vitlöksklyftor. Skala och skiva fem potatisar och tre morötter tunt. Fräs löken tillsammans med 1/2 kilo köttfärs i olja eller smör tills köttfärsen är smulig och grå. Salta och peppra. Sen på med lite soja, en burk krossade tomater och en burk vatten, en smulad grönsaksbuljongtärning, en eller två smulade köttbuljongtärningar, lite tomatpuré och rätt mycket ketchup. Sen i med morot och potatis. Rör runt ordentligt och låt puttra i säkert en halvtimme tills potatisen och morötterna är mjuka. Och sen kommer det här med smaksättningen igen: honung/socker! Herbamare! Kanske mer ketchup? Peppar? Balsamvinäger? Jag brukar slänga ner en tetra matlagningsgrädde också, men det behövs inte. Det blir en slags soppgryta med mycket stuns som är ännu godare dagen efter.

Det där var två av mina vardagsfavvosar. Nån som har andra på lager?