Den ruffa industrilooken har knappast undgått någon med minsta inredningsintresse. Själv är jag tämligen oberörd av trenden. Det är liksom för…grått. Och hårt. Men. Byggarbetslamporna som kommit i ropet och hottats upp av olika designers faller mej på läppen. Det gör emellertid inte deras prislappar.

Så – vad göra? Jo. Jag uppsökte Clas. Clas Ohlson, ni vet. Han erbjöd äkta vara för 99 riksdaler och vet ni – det blev faktiskt bra.

Snitsigt, va? Tyvärr kunde jag inte fota lampan tänd med min undermåliga kamera, så myseffekten framgår inte. Men ni får ta mej på orden. Det blev mysigt. Ruffmysigt.

Min man Johan tycker själv att han har ovanligt snygga fötter. I mina ögon är de helt normala, möjligen lite plattare än en standardfot. Denna iakttagelse stör dock maken nåt alldeles väldigt: ”De är inte platta! Det är du som har skumma referensramar eftersom du har DINOSAURIEFÖTTER!” Dinosauriefötter?! Va? Vilken förolämpning. Rent förtal om du frågar mej. Men jag kan eventuellt sträcka mej till att de är aningen…högre än många andra fötter. Och kanske lite rejälare. Men man står bra på dom, det gör man. Stadigt på jorden, liksom.

På fotfronten verkar dottern ärva på mödernet. Många är de nätta små sandaler och ballerinor som helt enkelt inte går på hennes fossingar. Kavatskor har därför varit en räddning – breda, rymliga och stabila. Jag trodde följaktligen att det var tämligen riskfritt att beställa vårkängor från Kavats webbshop.

Men ack vad jag bedrog mej. ”Aj!” kved Doris argt när jag försökte trycka ner hennes trinda små tår i de ljuvligt snygga mockakängorna. ”INTE ha dom!”

Nähäpp. Så var det med det. Därför har jag lagt ut en loppi-auktion på kängorna, här.

Hoppas nån mer lättfotad (bokstavligt talat, that is) liten mänska kan få nytta av dom i vår.

 

Så som hon är nu, just precis nu, två år och nästan fem månader gammal, så vill jag att hon ska vara…ja, kanske inte i all evighet, men bra länge till. Hon är så HIMLA charmig. Och skojfrisk. Och mysig. Och så har hon det där patenterade Doriska glugglappet mellan framtänderna och sin eldröda kalufs som jag är så förvånad – men lycklig – över att hon fick (föräldraskapet är ytterst blont).

Men det allra bästa är att hon pratar så mycket nu; mängder av ord jag inte visste att hon kunde, med jordens gulligaste gälla lilla röst. ”Inte ha jantar”, deklarerar hon på sitt milt sagt bestämda sätt och travar ut i de tolv minusgraderna. ”Hoooo, kallt!” ropar hon, slår armarna om den lilla knubbkroppen och kommer sen springande tillbaka: ”Mamma bäda (bära)!” Hon lägger armarna om min hals, huvudet på axeln och petar in sina iskalla små fingrar innanför min halsduk: ”Häj ä bamt (varmt) å gott.” Åh. Det är så lustigt – och lite rörande – att höra sina egna vuxna fraser komma ur en tvåårig mun.

Charmörlooken. Inte bliva stur-piller, någon?

Jag tror Doris var knappt ett år när första insinuationen kom: ”Snart är det väl dags för en till?”

Jaså? Det tycker du? Jag blev rätt ställd. Vad i hela friden hade den här mänskan med vår familjeplanering att göra?

Sen dess har frågan kommit många gånger i olika skepnader: ”Ni är ju inte så snabba med uppföljaren.” Eller ”Två år emellan är ju väldigt lagom”. Och så förstås ”Alla barn mår bra av syskon.”

Det här är ett fenomen som stör mej å det grövsta. Att inte fråga barnlösa par om eventuella reproduktionsplaner tillhör god sed – de kanske är mitt uppe i IVF:en för tusan – men folk som redan ynglat av sej får ta mej tusan stå till svars om de inte ordnar en gravidmage till inom ett par år. Det gör mej trött. Och lite stött. Låt oss vara i fred, liksom. Man vet aldrig vad som ligger bakom ett pars frivilliga eller ofrivilliga beslut att avvakta med en tvåa (eller trea eller fyra för den delen).

Det är såklart en annan femma med nära vänner. Men de här ytliga bekantingarna som spanar in ens semmeldegiga mage under tröjan i jakt på gravvotecken går BORT. I hundra kilometer. Tycker jag i alla fall.

När vi flyttade in i vårt hus var fönstren utrustade med fönsterbrädor av ursnygg brunbeige perstorpsplatta. Problemet var bara att de var så himla slitna, söndervattnade och skeva. Sedan dess har jakten på nya fortgått, på loppis, nätet och förstås i vanliga byggbutiker. Men inget har känts rätt. Förrän nu i veckan, när jag hittade en Blocket-annons som kungjorde att Nisse i Lilla Edet ville bli av med sina gamla fönsterbrädor – som hade ÄNNU snyggare perstorpsplatta än de som fanns i huset tidigare, och dessutom var i toppskick. Ett telefonsamtal och en bilutflykt senare var sex fönsterbrädor i olika längder mina – för 800 spänn. Rena fyndet säger jag. Extra kul att de dessutom passar så väl in i husets karaktär.

Nisses fönster. Bilden är från annonsen, med andra ord. Men nu sitter brädan snart i ett av mina fönster!

”Blinka lilla särna bajs, hu ja ynda blinka bajs.”

En liten bajspaus på nån månad följdes av en fullskalig comeback i samband med nya dagis. Ordet bajs är numera så festligt att Doris nästan trillar omkull av fniss varje gång det uttalas – och det är ofta det. För det är ju så himla användbart. Som i sången inledningsvis.

Efter att ha ignorerat och försökt vara saklig (”Nej, mamma heter inte bajs. Nej, vi ska inte äta bajs i dag.”) tröttnade jag i går: ”Doris, nu är du väldigt tramsig.” Hon skakade bestämt på huvudet: ”Nä, Dois inte tamsig. Ja ä lolig!”

Konsttemat höll i sej hela helgen. Doris och schascha Ingman (farfar Ingemar) jobbade hårt med vattenfärgerna. Inte så mycket på papperet dock. ”Ja måla naaagarna” förkunnade Doris och höll fram två små tassar med omväxlande orangea och svarta små naglar, så välmålade att jobbet omöjligt kunde ha utförts av en 2,5-åring. ”Schascha buuusar. Bus-schascha!” Jo tack.

Så måste jag boktipsa lite. Ikeas Älskade hem! är inte alls ny, men har man missat den och är det minsta inredningsroad bör man spana in den. Så himla mycket avslappnat fint att inspireras av. Och så ett pyssligt tips: fixardrottningen Sara Hjelmstedt har skrivit världens bästa pysselbok, Fixarboken, med mängder av roliga projekt i alla möjliga material och tekniker för både små och stora barn (och pyssliga vuxna). Eller vad tros om att bygga en mataffär, ordna en korvkiosk, fixa till ett sugrörsdraperi, sy en riddardräkt, skapa ett eget polishus eller bygga en lådbil? Och det är ändå bara ett axplock. Köp den, säger jag bara.

Favoritböckerna frontar i bokhyllan. Den färgglada asken är från Indiska. Visst är den lite vårig?

Ja, ni ser ju själva. Konst! Förtjänade att hamna bakom glas och ram pronto, tyckte (den alltigenom opartiska) modern. När dottern kände sej klar med verket övergick hon för övrigt till lite okonventionell kroppsutsmyckning. Det blev misstänkt tyst vid bordet men sen avslöjade hon sej med ett förnumstigt ”INTE jita jumpan”. Och ja, det var vattenfast märkpenna.

Loppislampan på plats. Om det finns nåt tema i Doris….ehh, eklektiska rum, så får det nog sägas vara djur. Färgskalan skulle möjligen kunna beskrivas som regnbågsinspirerad (eller bara ogenomtänkt). Men jag gillar det. Barnrum där allt går i vitt och svart eller bara rosa för att passa in i mammans idé om vad som är ett snyggt barnrum går bort. Tycker jag i alla fall.

Här är min favvofåtölj, inhandlad av en höggravid tjej i Krokslätt via Blocket för 300 spänn. Den går att snurra och luta och är det bekvämaste i fåtöljväg jag nånsin stött på. Med Axén-moln i kan man nästan intala sig själv att den är lite stilren.

Tänk att man alltid – alltid! – hamnar i köket. Det är verkligen ingen myt. Så det gäller att man trivs. Och det gör faktiskt vi nu – det är den del av huset som känns allra mest inbodd.

Jag visade en liten glimt från vårt kök och matrum häromdan på gryniga bilder – nu har jag gjort ett nytt försök med både bättre ljus och kamera. När vi renoverade slog vi ner väggen mellan köket och rummet intill och skapade ett köksmatrum, typ. Det var ett av våra bättre beslut, känns det som nu. Först var jag orolig för att det skulle kännas konstigt att köket och matplatsen kom en bit isär, men det är faktiskt bara en vanesak. Faktum är att det är rätt skönt att slippa se disken i diskhon när man käkar.

Sen måste jag dela med mej av ett tips också, kanske främst riktat till andra småbarnsföräldrar: ser ni det genomskinliga plastunderlägget modell större under Doris stol på sista bilden? Det är ett golvskydd från Ikeas kontorsavdelning (Kolon, 199 pix) som funkar ypperligt som mattlig livräddare – bara att torka av köttfärssåsen, glassen och chipssmulorna. Rekommenderas!