Det finns nattningar som är mysiga. Sen finns det dom där det känns som att livslusten liksom rinner ur en minut för minut. I dag var en sån. Och i går. Rätt ofta på sista tiden faktiskt. Doris befinner sig i gränslandet mellan middagslursbehov och inte. Men på nåt sätt verkar det kvitta om hon sovit eller inte – när kvällen kommer är hon åtta gånger av tio arg ändå. Svårsövd. Sitt sämsta jag. I dag har hon dessutom a) fått ett tokbryt av dimensionen jag-har-aldrig-upplevt-värre på dagis för att hon var tvungen att ha vantar i de 8 minusgraderna på vägen hem i vagnen, b) bajsat ner pyjamasen och c) på pin kiv hällt ut ett glas mjölk på en svårtvättad matta. Den som just i dag säger åt mej att NJUTA av småbarnsåren eftersom tiden går så FORT åker på en propp.

Fast hon är rätt söt.

Brandgula lussebullar, peppisar med pastellfärgad kristyr och multikolorerad non stop, kola svart som natten på grund av en ansenlig dos krossad turkisk peppar (prova! magiskt gott.) men framförallt – varmrött hjärtligt umgänge med underbara co-bakerskor. Adventstid är mystid. Glad första!

Hardcorebakning. Golv med vaxduk fick agera bakbord när de vanliga borden inte räckte till för alla sötsaker och godheter.  Här syns ett gäng lussebullar, än fler russin, ett julförkläde, ett par raggsockar och en stabil utväxt.

Pippi Långstrump – Picke i Doris vokabulär – är så poppis just nu att det liksom inte finns nån hejd. Doris hinner precis bara slå upp ögonen på morgonen innan första ”kolla Picke nyyyy” ljuder – och sen följs det av MÅNGA fler. Oftast blir det en Pippisläng på morgonkulan medan föräldrarna far runt som yra höns inför arbetsdan, och sen en efter dagis i stället för Bompa. För Bolibompa går inte hem än, eller rättare sagt, själva INNEHÅLLET går inte hem än. Det enda Doris uppskattar är vinjetten med Bompasången och draken, då skrattar och dansar hon, men så fort själva programmet tar vid tröttnar hon: ”Inte denna. Kolla Picke nyyyyy.”

Pippi, alltså, vilken förebild (?). Och med sitt röda hår uppsatt i två flätor är dottern faktiskt inte helt olik sin idol.

Just Pippi orsakade förresten mitt första Loppi-köp häromdan! Den här

fina tjocktröjan kommer garanterat bli en favorit. Ingick i ett litet paket med flera bra tröjor och en pyjamas till det facila priset av 90 pix. Nöjd!

Så här i början av julklappshetstiden måste – måste! – jag bara påminna fyndsugna föräldrar om den här årstidens alla julmarknader. Det kryllar av dem i kyrkor och på hembygdsgårdar och det är inte klokt vad mycket fint och välgjort man kan komma över för ytterst små penningar där.

Den handstickade tröjan ovan gav jag 50 riksdaler för på en Röda kors-julmarknad i helgen; tumvantarna kostade hälften av det. Timpengen lär inte vara stor för alla duktiga hantverkande damer ute i landet (dessutom går ju intäkterna ofta till välgörande ändamål - i och för sej också en bra sak med att handla på marknad).

När man ändå är där kan man för all del passa på att handla lite till sej själv också. Det gjorde jag.

De grönvita dubbelstickade grytlapparna kommer att utgöra en fin kontrast till vårt högblanka kök och den svarta träjulbocken ser jag som en budgetvariant av Rotors fina (och svindyra) variant i keramik som jag suktat lite efter. En tiondel av priset, 150 pix, kostade min julbock. Det faktum att jag vet att det är Ebbe, 70+, som snidat den i sin friggebod på tomten i Fjällbo ger dessutom mer myskänsla än vad det skulle ha gett att klicka hem en ljusbock (ja, det är en ljusstake alltså) från designonline.

Det lilla hjärtat är faktiskt en reflex – söt, va? Tänkte ha den på barnvagnen i vinter. Och det lilla tennhänget är en bedårande liten ängel som ska upp i julgranen redan i år (jo, det är drygt tio dagar kvar till julafton när vi flyttar in i huset så det är klart vi ska ha gran).

Här hade jag tänkt lägga upp en bild på en taklampa som jag precis gav ett litet ansiktslyft. Men. Nåt gick snett. Trots att den i likhet med kuddarna tidigare bara består av ingredienser jag älskar – teakstomme, brokigt 70-talstyg, en prislapp märkt ”30:-” – så blev slutresultatet inte fullt så avslappnat retrocoolt som jag hade tänkt mig. Inte alls faktiskt. Sanningen att säga blev den rätt ful. För att inte säga anskrämlig. ”Det ser ut som att du rökt på i fyra dygn innan du gjort den. Den skulle inte funka ens om vi bodde i Majorna”, sa min uppfriskande (?) uppriktiga make. Suck. Men tyvärr är jag benägen att hålla med (ja, inte om det där med Majorna då, det ingår i hans privata lilla villfarelse om att Majorna i princip enbart befolkas av hippies, hundar med tre ben och gubbar med skägg i alla riktningar).

I stället delar jag med mej av en bild på ett annat lampprojekt. En gammal golvlampas skärm strippades butt naked och ska i kombination med svart sprejfärg, en cd-skiva (som ska funka som sammanhållande platta), en svart-och-vitrutig sladd (vad mycket fina sladdar det finns nuförtiden! Gilla jättemycket.) och en svart ”plåttakkopp” bli till en oerhört stilig taklampa i vår hall – det är vad jag ser för mitt inre just nu, i alla fall. Och den här gången kan det bara inte gå snett – väl? Återkommer med efter-bild så snart det finns ett efter att visa.

Jag gillar rådjur. Och jag gillar kuddar. Och loppisfynd (nähä?!). Soffpyntet ovan kombinerar alla tre.

Bonader med schyssta broderier kostar inte många kronor på loppis; inte heller brokigt mönstrade stuvbitar. Några raksömmar och dekorationsband senare kan du ha ett helt zoo i soffan om du vill.

Med grön hobbyfärg, färgat papper, en hålslagare, klister och decoupagelack blev de trärena Pandurobokstäverna rätt fräsiga om jag får säga det själv. ”Bollar! Manga bollar!” sa Doris.

Det går framåt i lilla huset. Furu-trappräcket har målats svart som natten och trappstegen och hallgolvet väntar på att bli ekinklädda. Övervåningen är annars så gott som klar, tack vare de här två

övernaturligt fantastiska männen, särskilt den något äldre. I snart tre månader har han byggt och bott och levt i dammet och röran och bringat ordning i kaos på det mest makalösa sätt. Allt kan han, ALLT. Sicken svärfar, va. Bästa man kan tänka sej.

Här

är förresten hallväggen i all sin rödblommiga prakt. Spana in dörren också! Färgåtergivningen är inte den bästa här, men glasrutorna är gula, gråa och turkosa och alldeles sagolika. Enda smolket i bägaren är att dörren enligt maken läcker som ett såll och därför måste bytas ut. Ni fattar att jag protesterar. Som en tok. Tätning, extralister, silikonfogar – nåt måste man väl kunna göra för att behålla min fina fina dörr? Eller?

Från dagis till spårvagnshållplatsen är det, tja, kanske 100 meter. Den sträckan tog i dag 25 minuter att avverka. And this is why.

Overallen klarade för övrigt det mycket grundliga vattentest dottern utsatte den för med bravur. Snygg är den också.