Doris absoluta älsklingsbok alla kategorier är en Erikshjälpenfyndad 70-talsrelik i grälla färger med den politiskt ytterst inkorrekta titeln”Kaj på daghem”. Daghem! Numera räcker det ju med ett aldrig så litet ”dagis” för att väcka ont blod i förskolekretsar, så det gäller att hålla tungan rätt i mun och modifiera diverse utdaterade detaljer.

Men shit vad bra den är för övrigt! Doris känner igen sig på varenda sida och berättar om hur hon – precis som Kaj – också går till förskolan med mamma, tar av stövlarna, äter mat runt låga små bord, sover med sitt gosedjur och en napp, leker, gungar, ritar – och till sist kommer mamma och hämtar Kaj, precis som ”mamma komma Di!” (Di är Doris egen benämning på sig själv).

Kaj alltså, det är killen hela dan hemma hos oss det. Värd varenda en av de tio kronor jag pungade ut med.

Vab. Ja, ni vet. Tokhostigt barn, snor högt och lågt, gnäll, glass, lite soffmys, lego, näsdroppar. Och hostmedicin. ”Inte gott”, säger Doris, men gapar lydigt ändå. På nåt sätt verkar hon förstå att det gör henne gott.

Dagens enda utflykt bestod av en vagnspromenad för att ”andla mat”. På vägen är Doris oerhört uppe i varv och upprepar frasen ”issebej” (med samma betoning som ”grävmaskin”) kanske trettio gånger. Till slut föll poletten ner: Liseberg! Såklart. Vi går förbi där på väg till Ica och Doris ÄLSKADE Liseberg i somras. Farfarsbilarna, say no more. Jag tror vi åkte åtta gånger i följd.

Bilden sammanfattar vår dag i ett nötskal. Pippi på tv, välling och – soffbordsspatserande. Ja, jag gav upp. Vem kan neka en liten sjukling med huvudet på sned en så enkel sak (dessutom har det redan gått sönder – ny variant ska inhandlas snart, jag tänker Ikeas snygga Strind):

http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/00157109

Om jag inte springer på nåt på loppis innan dess, förstås.

I teorin gillar Doris att sova på soffan. ”Gå yyyt!” ”Tova toffan!” låter det vid nattningen då och då; envist, ilsket och – oändligt många gånger. Så till slut tänker man ”fine, ongen får väl sova på soffan då”, travar ut i vardagsrummet och fixar med kuddar och nappar och ”ny jejjing” (ännu ett krav från husets lilla primadonna, men slug som man är trixar man bara över hennes ouppdruckna välling till en ny flaska i smyg – shit, vad ägd hon är) – och då börjar cirkusen. ”Igga däää.”  (Flytta kudden till andra sidan soffan.) ”Mamma itta däää! Nej! Inte dä! Däää.” (En halv decimeter längre bort.) Sen hittar hon fjärrisen, en bok, legobitar, får syn på en fågel utanför fönstret – ja, ni fattar. Det blir efter vilda protester sängen igen. När jag tänker närmare på det tror jag faktiskt att det här med tofftovningsförsöken får avvecklas helt framöver. Ska bara jobba upp gnälltoleransnivån lite till.

Men. Apropå soffor: För några veckor sen sprang jag på den mest bedårande lilla soffa (50-tal kanske?) på en loppis. Nätt, orange och i mint condition betraktar jag de 450 kronorna jag fick ge som extremt väl spenderade. Kolla bara!

Fin, va?

Här syns det snygga ylletyget lite bättre. Åh, vad jag gillar den!

Varför jag måste sluta förundras över dotterns avsaknad av tålamod (keyword – pappagenerna):

Det följde med en fin bok i dotterns Happy Meal, en stor och färgglad om Lilla Anna och Långa Farbrorn. Eftersom maten dröjde ett par minuter och dottern var gruvligt hungrig och grinig kände pappan sej manad till lite högläsningsunderhållning. Till en början gick det fint, han gjorde ljudeffekter, pekade på bilderna och läste inlevelsefullt med olika röster för olika figurer. Men efter sex sju sidor började blicken flacka och fokus, tja, falna lite:

”Och sen kom lilla Anna igen och den där farbrorn, nu bläddrar vi, och sen träffade de en massa djur, en sida till, och så åkte de båt och såg en fågel – bläddra Doris – och så kom de till en bondgård, men seriöst, hur många sidor är det? Och så en stor båt där ja – nämen titta – snipp snapp snut, nu var sagan slut!” (Mer än halva boken kvar.)

Nästa gång läser mamma.

Dagens bild:

Vimplar till Doris framtida rum. Allvarligt talat, lägg inte pengar på att köpa vimplar. Även sömnadsanalfabeter kan klippa ut och sy ihop två trekanter X antal gånger och fästa på ett snöre eller band.

Tygerna i min variant är i huvudsak loppisfyndade eller från min mammas fantastiska textilgömmor.

I vårt lilla hus, ni vet det där med charm och potential (hrmm), kommer vårt kid att få ett eget rum. Superkul – tycker i alla fall mamman (tvååringen verkar än så länge ha ha ganska dimmiga begrepp om det hela), som av detta skäl får anledning att secondhand-handla än mer pynt och plock och möblemang – fast nu anpassat till en minimänska!

En ursöt vit utdragssäng från Blocket inhandlades för ett tag sen, efter det har jag mest följt upp med piffiga prylar till väggarna.

Som de här:

Svantavlan i korsstygn, visst är den för hejig? Och ”kischekatten”, vars solkiga gamla ram byttes ut mot en ny från Ikea. De inramade mormorsrutorna härstammar från en gammal kudde, aporna som fajtas är en näsduk från min mammas gömmor och tax-hängaren – ja, den är nog bannemej ny.

Även den här

superfestliga bonaden är tänkt att ta plats i Druttans rum. En grön känguru! Ack ljuva (hallucinogena) 70-tal.

Den här lilla rödlätta samlingen

består av lite nytt och lite gammalt. Spegeln hittades på en gatuloppis i Vadstena i somras, två av tavlorna är fina vykort i nya ramar och den med text – WE LOVE DORIS – är gjord av små skumplastbokstäver från Panduro.

1 december hoppas vi flytta in i huset, förresten. Håll tummarna för att det finns till exempel en duschkabin, ett kök och varför inte lite rinnande vatten på plats då.

”Mamma! Kischa pottan!” Med mormodern som kisscoach begick Doris pottpremiär i går, vilket hon mycket stolt berättade för mig i telefonen efteråt. Fatta stort - pottpremiär! Det var nästan så att jag fällde en tår.

Inte nog med det – hon verkar dessutom ha fått sin första crush. Under helgen var det ”Nuoa” hit och ”Noua” dit – till slut kopplade jag att det handlade om dagispolaren Noah. I dag när jag hämtade henne på dagis travade hon fram till Noahs plats i kapprummet, klappade lite på hans turkosa fleecetröja och sa ”Nuoa” med sin allra mjukaste lilla röst.

Frågan är dock om jag som mor ska bli bedårad eller oroad i det här läget. Det jag sett av Noah so far har nämligen innefattat 1) en – för att komma från en tvååring – förvånansvärt kraftfull avputtning av en medpassagerare på en bobbycar och 2) ett välriktat stövelkast i huvudet på Sigrid, minsta tjejen på avdelningen.

Hmm. Samtidigt vet man ju att det här med bad boys är en fas många kvinnor måste igenom innan de inser de töntsnälla pojkarnas kvaliteter. Och om druttan med den här lilla förälskelsen klarar av den fasen redan i tvåårsåldern är jag inte den som är den.

Övningskör. Nej, vad säger jag nu? Nån måtta får det väl vara ändå.

Ett par Viking-kängor – visserligen rätt anskrämliga, men hela och varma – är helgens bästa loppisfynd. 30 pix för Goretex-torra minifossingar känns minst sagt överkomligt. Att göra fynd på second hand i storstan (jo, vi som bor här tycker om tanken på Göteborg som storstad – sluta fnissa!) brukar vara nästintill omöjligt, men Östhjälpen i lilla Jonsered en kvart från stan är inte så tokigt i det avseendet. En rejäl trasmatta för 35 kronor och en taklampa som ska strippas och målas om fick också följa med hem från helgens besök.

För övrigt har helgen mest innehållit elementmålning (Herreminpåve vilken otillfredsställande syssla – antalet ytor på ett element är så in i bänken mycket större än vad man någonsin kan ana när det hänger på en vägg i bedräglig anspråkslöshet), inköp av golv (ekparkett och rutigt linoleumgolv – ja, jag vet, vi gör så annorlunda och oväntade val i vår renovering…eh) och – spraymålning av en ny stol till dottern. En bokträtrist Blocketfyndad Tripptrapp blev tokröd med hjälp av ett par pytsar sprayfärg. Fasligt flott, om jag får säga det själv – och poppis hos mini, som varit ytterst förnärmad vid alla försök att placera henne i en sån där bebisstol de senaste månaderna.