Ibland händer det saker som får oss att inse hur sköra våra liv är.

För sex månader sedan blev jag sjuk, jättesjuk.
Jag skriver detta dels eftersom jag är en person som själv konsulterar internet så fort det är något och för att det är skönt att skriva av sig och reflektera över vad som egentligen hände. Jag hoppas med detta inlägg kunna hjälpa någon annan i samma situation.

Här är min historia

Det började med lite feber på kvällen söndagen den 28 augusti 2011. Jag gick därför och la mig tidigt och vaknade upp feberfri morgonen därpå. Tjejena lämnades som vanligt på dagis och jag åkte till jobbet.

Allt var som vanligt, men plötsligt efter ett par timmar började jag att frysa. Jag virade in mig i en filt och arbetade vidare. Efter ytterligare någon timma skakade jag så mycket att jag hade svårt att träffa rätt bokstäver på tangentbordet. Vid lunchtid gick det inte att jobba längre, så jag pallrade mig iväg till bussen för att åka hem. Jag minns att jag tänkte: hur ska jag kunna köra bil de sista kilometrarna från infartsparkeringen?

Väl hemma visade det sig att jag hade 41 graders feber. Efter två alvedon övergick frossan till kraftiga svettningar, temperaturen sjönk till 39 grader och jag kände mig ganska pigg. När alvedonen slutade att verka fick jag ont i magen och började må riktigt illa, så illa att jag kräktes tre gånger under kvällen. Magsmärtorna tilltog och jag fick okontrollerbar diarré. Den natten sov jag inte så bra, jag var konstant törstig och låg i fosterställning.

På tisdag eftermiddag började jag ana oråd, någonting i mig sa att det här inte kunde vara normalt. Jag bad min sambo att googla på magsår. Vissa symptom stämde, men långt ifrån allt. Han ringde då upp Vårdguiden (sjukvårdsupplysning). Jag fick ta över luren och beskriva alla mina symptom och smärtorna jag hade i magen. Sköterskan sa att det lät som att jag hade riktigt ont, och kopplade mig vidare till ambulans. Jag protesterade inte över detta beslut, även om jag någonstans tyckte att det var lite väl dramatiskt att åka ambulans. Så sjuk var jag väl inte? Mitt fall var inte prioriterat, men efter två timmar kom ambulanspersonalen in i sovrummet. Ambulanssköterskan klämde på magen och jag hade väldigt svårt att definiera var det gjorde som mest ont. Det var bara att åka in till SÖS. I efterhand är jag glad att jag kom in med ambulans så att jag fick ligga på en säng direkt istället för att sitta och vänta i ett väntrum.
Exakt vad som hände på akuten är lite diffust. Jag minns att det första jag gjorde var att be om en blöja eftersom jag hade för ont för att ta mig till toaletten. De tog alla möjliga sorters prover och ställde 1000 frågor. Det första de misstänkte var att jag hade blivit matförgiftad. Tarmarna röntgades, men bilderna visade inga konstigheter. Efter ett tag blev jag transporterad till gyn. Det var inte så kul att hoppa upp i gynstolen med tanke på min oroliga magen. Allt såg normalt ut även där. Sedan kom en kirurg för att kolla blindtarmen och den var ocskå frisk.

Dagen därpå stod diagnosen klar sepsis orsakat av mördarbakterier, streptokocker A, så nu kunde jag få antibiotika i tablettform istället. I väntan på utskrivning och läkarintyg tog jag en lång dusch, och njöt av att vara fri från alla slangar.

Jag blev sjukskriven i två veckor för att återhämta mig och det behövdes verkligen. Jag sov till en början större delen av dygnet.
För magen tog det flera månader att bli helt återställd igen.

Mitt råd är att lyssna på din kropp. Symptom som hög feber, illamående, diarré och magsmärtor kan vara sepsis och sjukdomsförloppet går snabbt.

"Min diet under tre dygn"

"Min utsikt på Infektionsavdelningen"

"Första måltiden efter min droppdiet. Som synes inte så smakrik"

"Ett utdrag från läkarintyget"

"Hela jag svullnade upp av alla liter dropp. Magen såg ut som när jag var gravid femte månaden typ"

Augusti 2010
Lillasyster var mycket sjuk på sin andra födelsedag. Hon hade över 40 graders feber i fyra dagar. På Vårdguiden (sjukvårdsupplysning) sa de att vi inte skulle titta så mycket på temperaturen utan allmäntillståndet. Hon var ju ovanligt pigg för att ha över 40 grader så vi avvaktade, men febern ville inte ge med sig och tillslut åkte vi in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där kunde de efter en grundlig undersökning med bland annat urinprov och ultraljudsundersökning konstatera att hon hade njurbäckenbotteninflammation.

Februari 2011
Det dröjde sedan över sex månader innan hon fick komma på njurröntgen för att se om hon hade fått någon ärrbildning på njurarna. Under den tiden fick hon dagligen ta 1 mm profylaxmedicin i förebyggande syfte för att hålla eventuella urinvägsinfektioner i schack. Njurröntgen visade en viss ärrbildning.

Mars 2011
Efter ytterligare en månad blev hon kallad till röntgen av urinblåsan och då fann de att hon hade reflux på båda urinledarna. D.v.s att allt urin inte kommer ut den normala vägen utan en del läcker ut genom urinledarna upp till njurarna. Efter konsultation beslutade vi att hon skulle opereras för att slippa att äta profylaxmedicin varje dag fram till sex-årsdagen.

Oktober 2011
Efter en lång väntan kom tillslut sju månader senare en kallelse från Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna och dagen för operation infann sig. Vi satte på plåster med emblakräm på båda händerna och armvecken innan vi åkte hemifrån. Väl framme fick Lillasyster en söt liten sjuksäng och ganska snart landade ett flygplan på hennes ena hand. Ytterligare några timmar lek och bokläsning gick innan det var dags att åka till operationssalen. Jag trodde att jag var en cool mamma, men att se sitt barn sövas med narkos var jobbigt och en tår trillade ner för min kind. Jag var inte beredd på att det skulle gå så snabbt för henne att somna in. – God natt mamma! Sa personalen och en sköterska följde ut ur salen. Själva ingreppet ”deflux” tog bara 30 minuter, sedan fick jag vänta på att Lillasyster skulle vakna inne på uppvaket. Hon sov i en och en halv timma, sedan fick hon en glass till frukost för ”de är lite tokiga på barnsjukhus”.

Januari 2012
Den 18e januari var det dags att röntga urinblåsan igen för att se att reflux-hålen hade läkt ordentligt. Lillasyster var vid gott mod och införstådd i att de skulle ta bilder av hennes mage. Jag hade dock undanhållit den lilla detaljen att det skullen in en liten slang i hennes urinrör. Det gjorde ont, jätteont. Lillasyster skrek som en stucken gris – Jag vill heeeeem, jag vill va me pappaaaa! De misslyckades att träffa rätt första gången, men trots lugnande fick de inte göra ett nytt försök. Vi fick åka hem utan genomförd röntgen.
Två dagar senare ringde läkaren fån urologen och sa att vi inte behövde utsätta henne för röntgen igen. Operationen ser ut att ha gått bra och hon kan sluta med den förebyggande medicinen. Vi måste dock vara vaksamma på urinvägsinfektioner.

Jag vill här ge en eloge till alla fantastisk personal på Astrid Lindgren i Solna och Huddinge. Ni är underbara och kan verkligen konsten att få barnen att trivas trots en obehaglig situation.

Fotnot: Min dotter är en livlig liten tjej och vi har inte märkt att hon har lidit nämnvärt av sin reflux. Hon kommer med största sannolikhet inte ha några men av det här längre fram i livet . Hoppas att dessa ord har hjälpt dig som är i samma situation.